Blev Staffan Beckman kränkt när Ulf Bjereld anonymiserade honom i Säkerhetstjänstkommissionen?

Har du tänkt på hur överdrivet Ulf Bjereld anonymiserar personer som avlyssnats av Säpo i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen? Antagligen inte. Det ska till en nörd för att verkligen se detta.

För er som behöver en bakgrund: 1999-2002 fanns en statlig myndighet, Säkerhetstjänstkommissionen, SÄKO. Den var inrättad av regeringen Persson med uppdrag att bringa klarhet om de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet inom Sverige efter andra världskriget. Kommissionen skulle sätta in säkerhetstjänsternas verksamhet i sitt historiska sammanhang, hette det. En av de experter som tillsattes till kommissionen var Ulf Bjereld.

Vad Ulf Bjereld var expert på som meriterade honom för uppdraget inom SÄKO har fler än jag undrat över, bland annat ledarskribenten PM Nilsson, som 2006 publicerade Vem är Ulf Bjereld? i Expressen.

Mycket talar för att det inte var kompetensen utan partiboken som avgjorde valet av Bjereld till SÄKO. Han hade tillhört det extrema Kpml(r) men i mitten på 80-talet bytt till (S). Det var då karriären tog fart.

Partibytet till trots, en genomläsning av Ulf Bjerelds statliga rapport Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 visar tydligt att hans hjärta fortfarande klappar för sina gamla ideologiska trosfränder. Han agerar verkligen som en politisk ”gatekeeper” och skyddar personer som blivit avlyssnade. En av dessa är T.E.

I Bjerelds rapport får vi veta att T.E är misstänkt för medhjälp till förberedelse för sabotage och att hans kontakter med palestinska terrororganisationer skulle utrönas. Det finns kopplingar till Svarta September. T.E ska företräda en politisk inriktning som sympatiserar med PFLP, konstaterar Bjereld. 

Men vem är då T.E.? Ulf Bjereld berättar inte utan lägger fram det hela som om det mesta är nys som kommer från Gunnar Ekberg, hemlig agent som jobbar för IB, och en vimsig flygvärdinna.

”Däremot är argumentationen för att (T.E.:s) telefon bör avlyssnas återigen mycket tunn. Till stor del består den av diverse enskildheter och påståenden ur Gunnar Ekbergs rapportering. Bland annat påstås att T.E. skulle ha varit delaktig i förberedelsearbetet för ett sabotage i Västtyskland 1976, att han i Sverige sammanträffat med PFLP:s Europachef, att J.S. fanns i hans vänkrets samt att en svensk flygvärdinna på ett kapat plan berättat att en av kaparna sagt sig ha en vän i Sverige och beskrivit denne på ett sätt som förde tankarna till T.E. Dessutom påstås att T.E. planerade att vända sig till ”Svenska Brott” för att få hjälp med vapenleveranser till den palestinska rörelsen.” 

Varför påstår Ulf Bjereld att Gunnar Ekberg lämnat information om T.E.:s planer på sabotage i Västtyskland 1976? Det faller på sin orimlighet, eftersom Gunnar Ekberg tre år tidigare blivit bränd som agent i och med att han hängdes ut i Fib/Kulturfront med namn och bild. Gunnar Ekberg hade våren 1973 flytt utomlands och levde under hemlig identitet då PFLP hade hotat att mörda honom. Han kan knappast ha vetat något om T.E.:s eventuella planer för 1976 i Västtyskland!

J.S. är Ulf Bjerelds benämning på ”Sjuksköterskan J.S”, ytterligare en av outgrundlig anledning anonymiserad person. Vad Ulf Bjereld undanhåller för läsarna är att hon inte alls är sjuksköterska utan vid de aktuella avlyssningar på 1976-77 både läkare och ägare till Haganäshemmet AB, som var en privat långvårdsverksamhet i Älmhult. Därtill var hon sedan 1976 hustru till PFLP-ledaren Marwan el Fahoum. Det är hennes namn och adress till Haganäshemmet i Älmhult som hittas på den av Carlos Schakalen mördade avhoppade PFLP-mannen Michel Moukarbal i Paris 1975. Enligt Säpo ska hon ha arbetat som kurir för PFLP så tidigt som 1972. Uppgiften kommer troligen från det hemliga kurirbrev som Gunnar Ekberg gick med hösten 1972 från terroristledaren Wadie Haddad till Saima Jönsson i Malmö. Vår mystiske T.E. var alltså vän med en person som stod PFLP nära och som därtill var terroristledarhustru! Just sådana här kopplingar undanhöll Ulf Bjereld.

Kommissionen hade i uppdrag att vara försiktiga med sekretessbelagd information, men då Saima Jönsson 1988 hade ställt upp med namn och bild i både Expressen och Aftonbladet, samt blivit intervjuad av Sydsvenskan med namns nämnande, och kommenterat Säpos uppgifter om hennes PFLP- och Carlos-kopplingar så kan man ju faktiskt tycka att sekretess var ganska överflödig.

Notera att Saima Jönsson benämns J.S. Omvända bokstäver. Vi återkommer till detta när vi tittar närmre på T.E. För det kan ju inte vara någon annan än Staffan Beckman. sTaffan bEckman. 

I första delen av den danske journalisten Peter Øvig Knudsens Blekingegadeligan kan jag på sid 130 i pocketupplagan läsa att två revolutionära danskar hösten 1969 åkt ner till Jordanien för att söka kontakt med ”de revolutionära palestinierna i Jordanien”. De sammanstrålar med en av de två grundarna av PFLP, George Habash, som berättar för danskarna att de, förutom svensken Staffan Beckman, är de första västeuropéer som sökt kontakt med dem.

Staffan Beckman berättar själv i sin kortroman Habers testamente, som kan laddas ner på Marxistiskt arkiv, hur allt går till. 2006 fick han ett samtal från Peter Øvig Knudsen. Staffan Beckman bekräftade det påstådda. Jovisst kom han ihåg de unga danskarna.

”Jag tillägger att de var väldigt sympatiska och gulliga och att jag senare många gånger undrat om de kom att ingå i rånarligan – en i mitt tycke beundransvärd form av solidaritet”, skriver Beckman.

Klart och koncist. Staffan Beckman tycker att Blekingegadeligans brutala rån är något fint eftersom det har med solidaritet att göra. Pengarna, 20-25 miljoner, påstås gå till PFLP:s kamp. Att Staffan Beckman blivit övervakad ser han inte som konstigt.

”tog det bara för givet att de (och andra) ville ha koll på en person som har ‘samröre’ med såväl KPMLr som en palestinsk terroristorganisation”, skriver Staffan Beckman i Habers testamente, där han beskriver att han i tjugofem år har ”arbetat som en nära vän och kamrat till PFLP”. 

Habers testamente är ostrukturerad och bitvis osammanhängande. Man behöver vara påläst för att hänga med. Förutom en slags trohets- och kärleksförklaring till PFLP ger Staffan Beckman inblick i andra relationer. Pappan, mamman. Staffan Beckman åker till Israel iklädd ”flickaktig behå” som putar under hans tröjor. Eller är det den fiktive ”Haber” som gör det? Var gränsen mellan fakta och fiktion går är svårt att säga.

I romanen går Staffan Beckman omkring och spanar på journalisten Ewonne Winblad, hon som satt i Säkerhetstjänstkommissionen och som förhört, eller möjligen ”intervjuat”, Staffan Beckman själv. Hennes fyllighet faller honom i smaken. De har en gång i tiden jobbat ihop på radion, och visst umgänge ska ha skett på den tiden. Numera påstår Staffan Beckman att Ewonne Winblands make, rymdreportern Lennart, har svarta ögon när de stöter på varandra på stan.

Fascinationen för Ewonne Winblad fortsätter. Hon har ställt frågor till honom under förhören som gör att han förstår att hon vet mer än vad han gör. Han tycker sig se frågor i hennes ögon. Hon vill veta mer. Staffan Beckman, som säger sig ha varit ointresserad av vad som finns i Säpos arkiv om honom, begär nu att få se handlingarna. Han får av Riksarkivet veta att det är fyra mappar. Han får till slut år 2008 se 100 sidor, varav en del är maskat.

På sidan 41-43 i Habers testamente finns en redogörelse för vad Staffan Beckman säger sig ha fått se på Riksarkivet. Detta är fylligare och stringentare än vad Ulf Bjereld ger oss i Säkerhetstjänstkommissionens rapport. 

Naturligtvis måste vi lägga in en brasklapp eftersom Staffan Beckman kallar det här för en roman. Därför att det är fullt möjligt att han skarvar eller undanhåller. Han säger sig ha suttit i fem timmar på Riksarkivet och läst om sig själv. Men ändå. Han nämner personer på Riksarkivet, inte bara vid namn utan även i ett fall med ett korrekt smeknamn. De tre sidorna med påstådd information från Säpo är… väldigt ”säpoaktiga” i sitt språk. För att ta ett exempel:

”Beckman är känd som en välinitierad PFLP-medlem som har kontakt med framstående ledare för den palestinska terrororganisationen PFLP samtidigt som han står i kontinuerlig förbindelse med såväl svenska som utländska PFLP-medlemmar”. 

Om detta verkar Beckman inte ha något emot att det står i hans akt. Rapporteringen om Björnidet, som varit så omstritt, omfattar 11 rader. Är detta den exakta rapportformuleringen är det ju lysande att den publicerats, eftersom det spritts så mycket tyckande om något som få har fått se vad som egentligen framfördes. Jag tycker det låter ganska sakligt rapporterat.

Till skillnad från Ulf Bjereld bjuder Staffan Beckman på ett namn för PFLP:s europachef: Manif Abu Rish. Är det ett verkligt eller påhittat namn? Vi vet inte.

Staffan Beckman erkänner att han skrivit rekommendationsbrevet till Gunnar Ekberg, men Beckman menar att han blivit lurad. Rekommendationsbrevet kan bara vara det till PFLP, det som öppnade dörrarna till terroristorganisationens innersta kärna.

Minns ni att Ulf Bjereld skrev ”Dessutom påstås att T.E. planerade att vända sig till ”Svenska Brott”för att få hjälp med vapenleveranser till den palestinska rörelsen”. Av Staffan Beckman får vi veta vad det verkligen stod:   

”Uppgifter föreligger att B. sedan 1967/68 skall ha varit knuten till PFLP då han undersökt möjligheten att komma i kontakt med dåvarande AB Svenska Brott för anskaffning av falska pass och vapen vilka han tänkte vidarebefordra till PFLP.”

Falska pass var intressant då, och är det än i dag för allt från flyktingsmugglare till IS-terrorister. Staffan Beckman har i alla fall dåligt samvete i sin ”roman” för han har faktiskt ljugit om passet för Ewonne Winblad. Exakt vad han ljugit om framgår inte.

Staffan Beckmans bok är underlig. Vad vill han säga egentligen? På något sätt får jag faktiskt intrycket av att han möjligen är lite sur på Ulf Bjereld.

Jag får intrycket av att Staffan Beckman inte alls hade haft något emot att bli nämnd med namn i Säkerhetstjänstkommissionens rapport.

Kanske tycker han att Ulf Bjereld var lite väl hafsig och slarvig i sin beskrivning. Sabotageplanerna i Västtyskland var ju till exempel inte 1976, som Bjereld skriver, utan enligt Beckman, som läst Säpos rapport, 1972. För att bara nämna något.

Visst är det intressant att Staffan Beckman faktiskt helt ignorerar Ulf Bjereld. Staffan Beckman har bara ögonen för Ewonne Winblad. Det är hon som läst Säpos rapporter. Det är hon som vet allt, menar Staffan Beckman. Inte ett ljud om Ulf Bjereld. Han som faktiskt skrev rapporten. 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, Säpo, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Blev Staffan Beckman kränkt när Ulf Bjereld anonymiserade honom i Säkerhetstjänstkommissionen?

  1. Claes Henrikson skriver:

    Lustigt att se hur egotrippade dessa gerilla-wannabees är när man skrapar litet i kanten. Bra jobbat, Lena. Ser fram mot nästa artikel.

Kommentarsfältet är stängt.