Vad var det Säkerhetstjänstkommissionen skulle granska?

1999-2002 fanns en statlig myndighet som hette Säkerhetstjänstkommissionen. Ofta framhävs rapporterna från kommissionen som något som har med sanning, klarläggande, forskning och oberoende att göra.

Jag har funderat länge på varför Säkerhetstjänstkommissionen gavs så hög trovärdighet. Redan innan kommissionen bildats utgick journalister och alla möjliga andra från att gammal byk skulle grävas upp och den slutliga sanningen skulle fram. Ord som ”Sanningskommission” och ”oberoende granskare” myntades innan ledamöterna ens var utsedda. 

Hur kunde det bli så tokigt? Hur kunde man kalla något Sanningskommission utan att kritiskt ens granska om förutsättningarna riggats för att den så kallade sanningen skulle fram och om kommissionen verkligen var oberoende?

Sanningen var den att Sverige befann sig i en yrsel. Drabbad av en modetrend. I Sydafrika hade man ju inrättat en Sanningskommission 1996. Norge var redan klar med sin Sanningskommission. Då var ju vi tvungna att också ha en sådan!

Att förutsättningar, befogenheter och inställningen i Sydafrika var på en helt annan nivå än i Sverige förbisågs. Att Lund-kommissionen riggats med forskare från extremvänstern, som dessutom i ett fall själv utretts av norsk säkerhetspolis var det ingen som funderade på. Bara man sa ordet ”Sanningskommission” så lät det ju bra. Vi måste ju också ha en sådan. Eller hur?

Den 20 januari 1999 offentliggjorde statsminister Göran Persson i riksdagen att även Sverige skulle få en granskningskommission. Av protokoll från riksdagen framgår att kommissionen lanseras av regeringen som en femte punkt:

”Regeringen avser att i kommande partiöverläggningar ta upp frågan om en granskningskommission. Den skall tillkallas för att kartlägga och granska de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet inom Sverige efter andra världskriget. Uppdraget skall resultera i ett uttömmande och definitivt klarläggande av de frågor som kan finnas kvar efter Underrättelsenämndens och Registernämndens viktiga arbete och andra utredningar.

För att säkerställa kommissionens möjligheter att fullgöra sitt uppdrag kommer regeringen att föreslå en särskild lagstiftning som ger kommissionen de befogenheter den behöver för att fullgöra sitt arbete på ett effektivt och rättssäkert sätt.

Kommissionen skall sätta in säkerhetstjänsternas verksamhet i sitt historiska sammanhang. Den forskning som regeringen har initierat skall fortsätta. Arbetet i granskningskommissionen skall bedrivas på ett sådant sätt att Sveriges förbindelser med andra länder inte skadas.

Det är min förhoppning och övertygelse att kommissionens arbete skall stärka allmänhetens förtroende för dagens säkerhetstjänster och genom sin historiska betydelse förbättra den demokratiska kontrollen och insynen i verksamheterna. Sverige skall inte lämna detta århundrade utan heltäckande svar i denna viktiga fråga, säger Göran Persson.

Det finns flera viktiga kommentarer att ge till statsministerns lansering av kommissionen. Jag har hjälpt till med understrykningar och rödmarkeringar för det som är viktig.

Notera att det är den slutliga sanningen som ska fram, men slutbudskapet är också viktigt: sedan ska vi inte rota mer i det här. När vi går in i nästa århundrade ska vi inte mer tala om det här.

Visst är det fascinerande! Göran Persson fick igenom allt detta till punkt och pricka. Vi fick inte någon fortsatt forskning, något fortsatt grävande. Locket lades på. Punkt slut!

Det finns också något annat intressant i Göran Perssons lansering. Redan här står det klart att vi inte ska beröra utländska medborgare eller relationer till främmande makt.

Det går faktiskt inte att förena en uttömmande granskning av underrättelse- och säkerhetstjänsterna om man är förbjuden att beröra utrikes verksamhet, utrikes relationer och utländska spioner, agenter och terrorister som opererade i vårt land.

Partiledarnas kommentarer är intressanta:

”Jag vill också gärna gratulera till det mycket kloka beslutet att låta tillsätta en sanningskommission”, citeras Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman.”Det var en bra present till alla oss som har arbetat för det här under lång tid och framför allt en bra present till alla de människor som har blivit drabbade av den här orättfärdiga åsiktsregistreringen. Det var klokt, tycker jag.”

Alf Svensson (KD) gav en annan nyans:

”Nu skall tydligen här i dag aviseras en sanningskommission. Det är utmärkt. Jag hoppas att statsministern tar tillfället i akt och också aviserar att kommunismens illdåd skall upp på bordet och belysas.”

Marianne Samuelsson (mp):

”Väldigt mycket av det som statsministern tog upp ställer sig också Miljöpartiet bakom. Naturligtvis är vi glada att vi nu också har fått besked om att det blir en sanningskommission.”

Min snabbläsning av debatten visade att Carl Bildt ignorerade att ge sig in i detaljfrågor om kommissionen.

Dagen efter debatten lägger den försvarspolitiske reportern Mikael Holmström i en artikel i SvD fram sina tvivel om hela sanningen ska komma fram. Motiven är flera. Kvaliteten på utfrågningarna i svenska tidigare kommittéer har haft mer att önska. Dessutom visade erfarenheterna av Lund-kommissionen i Norge att kommissionens avslöjanden om underrättelseutbyten med Nato-sfären påverkat landet negativt.

Återigen ges vi svaret på varför sanningen aldrig kom fram med Säkerhetstjänstkommissionen. Såväl Säpo som den militära underrättelsetjänsten har samarbeten med andra länder, bland annat de skandinaviska grannarna. Om detta fick man ej berätta.

Låt oss ta ett väldigt klargörande exempel. När terroristledaren för PFLP Marwan el Fahoum besökte Sverige är min bild att han brukade landa på Kastrup, där PET inledde övervakningen av honom. Han besökte ibland danska PFLP-kontakter i Köpenhamn och folk ur det som senare ska kallas Blekingegadeligan.

Det hör till saken att det är känt att PET övervakade PFLP-kontakter sedan åtminstone 1970. Gissningsvis började Säpo göra det samtidigt, eller i alla fall åtminstone sedan 1972.

Det bör påpekas att Marwan el Fahoum, som sedan 1976 var gift med en svensk läkare bosatt i Lund, rimligen brukade ta sig via flygbåtarna till Malmö för att sedan ta sig vidare till Lund för att träffa frun och sina två barn. Min bild är att PET och Säpo hade ett rutinmässigt överlämnande och samarbete kring övervakningen av Fahoum när han rörde sig i Skandinavien.

Ingenting av detta berörs i Säkerhetstjänstkommissionens rapport. Däremot behandlar den ”oberoende” socialdemokratiske partimedlemmen och professorn Ulf Bjereld, som själv tillhört extremvänstern, övervakningen av Marwan el Fahoums fru i Säkerhetstjänstkommissionens rapport.

Kort och gott kan man säga att Bjereld lanserar en bild för läsaren att det är oskäligt att hon har blivit övervakad. Han anonymiserar henne dessutom som en sjuksköterska fastän hon var läkare. Slå gärna på ”Sjuksköterskan J.S” och bedöm själv.

Kommissionen gav således inte skäl för namnet Sanningskommission. För sanning var faktiskt aldrig syftet. Syftet var att få slut på debatter och diskussioner. Har du själv sett någon som helst vettig forskning i ämnet sedan SÄKO lade fram sin rapport? Nej, just det. Det var ju just detta som var meningen. Att vi inte heller skulle ha någon fortsatt fördjupad forskning i ämnet. Det var inte meningen att vi skulle förstå vad kalla kriget faktiskt handlade om – egentligen.

Förtydligande: I Säko-rapporten nämns inte att ”Sjuksköterskan J.S.” råkar vara gift med en av ledarna för terroristorganisationen PFLP. För läsarens förståelse för kalla krigets realiteter torde denna upplysning ha varit mycket viktig att få med. Bjereld valde att inte ha den med. Grunden för varför hon övervakats sedan åtminstone 1972 torde klart ha framgått för Bjereld. Inte heller detta redovisades för allmänheten i rapporten. Syftet med klargörandet, som statsministern talade sig varmt för, uppfylldes således inte.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, Journalistik, Lundkommisjonen, PET-kommissionen, PFLP, Säkerhetstjänstkommissionen, Säpo, Socialdemokraterna, Sverige, terrorism, underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.