Varning för SvD:s digitala tidningsarkiv – starkt beroendeframkallande

Tidningen Svenska Dagbladet har digitaliserat hela sitt tidningsarkiv. Jag är minst sagt överlycklig. För er som läser min blogg vet att jag gärna refererar till tidningsarkivet. Vissa saker är lätta att hitta då datumen är offentliga. Men det kräver ändå en resa från Malmö till Lund, en promenad till Universitetsbiblioteket och sedan finns allt på mikrofilm.

Men vet ni vilket helvete det är när man inte har ett specifikt datum, eller ens ett specifikt år? Att veva mikrofilmer år ut och år in kan göra mig minst sagt sjösjuk i UB:s källare. Förutom att det tar en himla massa tid.

Två resor hade jag gjort förgäves i ett specifikt fall och våndades över att åka ännu en gång till Lund för att systematiskt arbeta mig igenom arkivet. Då lanserar SvD sitt digitala arkiv som en skänk från ovan. På första sökningen fick jag träff och hittade rätt datum att gå vidare med! Jag vet inte hur många timmar jag sparat mig!

Jag är således helt överlycklig över det digitala tidningsarkivet, men vill varna folk för att det kan vara starkt beroendeframkallande att teckna en prenumeration. Plötsligt börjar man ju fundera över än det ena och än det andra. 

När började SvD använda begreppet DDR?

Inte alls 1949, som enligt skolböckerna är själva grundandet av den ”Demokratiska DiktatuRen”. Nej DDR nämns faktiskt första gången i SvD den 5 april 1954. SvD hänvisar till att Kreml gjort ett utspel om att DDR skulle bli en suverän stat i slutet av mars. Vill du veta vad som hände i DDR före 1954 måste du söka på begreppet ”tyska östzonen”. 

Vad skriver SvD om Gunnar Ekberg?

En hel del från 1973 och IB-affärens start. Mycket känner jag till, men det är intressant att notera att tonläget inte alls är så hovsamt mot Bratt och Guillou. Tvärtom. Det gäller till exempel Jan Guillous hemliga kurirbrev till underrättelsechefen Abu Leila. I princip hela brevet publicerades i SvD 7 december 1973 och journalisten Sune Ohlsson passade på att betygsätta Gunnar Ekberg och Jan Guillou som hemliga agenter. Min man vann!

”Ekberg var med andra ord den skickligaste agenten av hrr Guillou och Ekberg”, avslutade Sune Ohlsson sin artikel.

Se gärna dessa tweets här och här med klipp från artikeln.

Vad står det om Jan Guillous morfar i SvD?

Faktiskt en del spännande. Mitt inlägg ”Jan Guillous överklassidyll och fasaderna som rämnade” är mycket välläst och handlar om vad som egentligen hade hänt med morfars förmögenhet som försvann, och som inte hade så mycket att göra med Jan Guillous styvfader som Jan Guillou velat få det att framstå som. Basen för mitt tidigare inlägg var Oscar Botolfsens mycket avslöjande bouppteckning, som visade på 90-procentiga skulder vid dödsfallet 1953.

En sökning på namnet Botolfsen i SvD:s arkiv fick mig att höja på ögonbrynen. Morfar Oscar Botolfsen var inte gift två gånger, utan tre. Eller i alla fall minst tre om jag ska gardera mig. 

Den 24 augusti 1906 publicerar SvD att den 22-åriga nygifta Gerda Leonora Botolfsen, född Boklund och gift med Oscar Botolfsen, hade avlidit. En koll i  CD-skivan över Sveriges döda visar att Gerda Leonora är felstavad som Botalfsen. Hon var i alla fall född i Gävle och dotter till avlidne stadsarkitekten och byggmästaren Boklund i Gävle. Hon hade gift sig 21 juni och dog 23 augusti.

Det är mer ond bråd död och elände i SvD-arkivet. Under en segeltur med Oscars Botolfsens båt Anita eller Anitra (finns två stavningar) till Åland 1909 spolas grosshandlare Gjörling av båten och drunknar.

År 1912 rasar en byggnadsställning och Oscar Botolfsen rapporteras vara tilltalad i polisdomstolen. Senare skummar jag igenom artiklar som berättar om rasade byggnader också. De armeringsjärn som levererades var alldeles för korta så de gick inte att bocka. Men man satte in dem ändå, vilket inte verkar så bra.

Det är mycket som berättas, men det som intresserar mig är det som inte berättas. I SvD får vi veta att Oscar Botolfsen förlorar en hustru. Han gifter sig med en ny kvinna 1910, en godsägardotter. Att hon är oäkta berättas ej. Tredje hustrun, Jan Guillous mormor, får ingen vigselannons i SvD. Denna vigsel sker i tysthet 1925. Skilsmässan från nr två nämns aldrig i några levnadsteckningar. Det är först när Jan Guillous mormor är nygift som ett nyfött barn får ett offentliggörande. Koboltsarbetardottern från Dalarna påstår att hon hette Cruse-Carlson före giftet.

Annars är det en intressant bild av Oscar Botolfsen som ges i SvD. Han annonserar mycket och deltar i velocopedtävling i Malmö som 18-åring. Han verkar sportig. Han älskar segling, i synnerhet långfärdssegling. Han lever på stor fot. Han köper båtar och donerar än det ena och än det andra, i synnerhet efter sin skilsmässa från godsägardottern Langenberg. Han instiftar bowlingpris, gynnar museer och bistår med frikostigt byggande till Stockholmsutställningen 1930. Han vinner entreprenadupphandlingar hitan och ditan. 1941 när han själv uppges flytta till Norrköping instiftar han ett pris för 5 000 kronor för en tävling om utsmyckning i staden.

Jan Guillou har ju menat att morfar mutat makten (Per Albin, något han blivit fälld för att påstå efter ett Sommar i P1). Själv tycker jag morfar verkar agera väldigt öppet och väldigt vidlyftigt. Han donerar mycket åt allt möjligt. Det lönar sig tydligen. 1930 får han St Olavsorden och tydligen får han senare också Vasaorden med en ofantligt lång lista med andra dödliga.

Fast å andra sidan. När Oscar Botolfsen dör 27 februari 1953 är han barskrapad. Bouppteckningen visar på 90-procentiga skulder. Han har dragits inför rätta, vilket ni kan läsa om här. Redan den 9 maj 1953, två månader efter begravningen, annonseras Oscar Botolfsens fastighet ut. Visning när som helst får vi veta. Allt det som såg ut att vara en rik man visade sig vara en människa som bott i ett korthus som höll på att rasa samman.

Jag hittar också en dödsannons över Anna Boklund, som är syster till Oscars första hustru som dog inom två månader efter giftermålet. Anna Boklund ska ha jobbat i 25 år som kassörska hos Oscar Botolfsen. Vilket drama! Min näsa säger mig att detta är hyperintressant med en kvinna som såg sin syster dö strax efter giftermålet och därefter får se sin svåger fara fram i livet. Paul Frigyes borde haft SvD-arkivet när han gjorde sin research för boken om Jan!

Vad står det om Jan Guillou i SvD?

Tja, jag har inte hunnit gå igenom allt, och vet inte ens om jag orkar, men noterar att han varit förlovad som tjugoåring med en flicka vars namn jag aldrig hört talas om. En förklaring till att han blev inkallad till värnplikten, trots att han var fransman, var att den enda Guillou man hittat registrerad i Sverige var svensk medborgare. Därav att man trodde Jan var svensk.

Vad står det om IB-affären i SvD?

Massor! Vilken guldgruva. Ett av mina favoritinlägg är från SvD:s ledarsida 5 maj 1973 där Fib/Kulturfront kallas ”vänsterextremistiskt” och där de ”häromdagen framkastade sina uppblåsta och i väsentligt stycken obestyrka eller redan vederlagda ‘avslöjanden’ om den svenska underrättelsetjänsten. Förnuftigt folk måste rimligen ha klart för sig att en sådan verksamhet måste finnas”, står det att läsa samt ett påpekande att man inte bör snacka om sådant här i offentligheten.

Köpstrejkande fruar i Skärholmen är inte en målgrupp för vår underrättelsetjänst. Därtill dementerar statsrådet Andersson att arabvärden inte heller är ett prioriterat område för Sverige underrättelsemässigt. Resurserna är för knappa.

”FiB:s vidlyftigheter i dessa fall får rimligen ses som ett utslag av att en av skribenterna, Jan Gjuillou vid namn och fransk medborgare, gjort sig herostratiskt ryktbar som lidelsefull anhängare av de palestinska terroristernas sak”, står det att läsa.

Kontakter och samarbeten med främmande makt ifrågasattes 1973 av FiB/Kulturfront. SvD noterar att statsrådet Andersson konstaterat att avslöjandet av Stig Wennerströms förräderi skedde genom ”väsentlig information” från just sådana utländska kontakter. SvD behandlar IB-avslöjandet där det hör hemma.

 

 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.