Pekgul och Ranstorp. Guillous minnesförlust kring hedersmord kopplas till 11 september

Expressens ledarskribent Britta Svensson ”kräver att vi måste börja ‘tala klarspråk om vad det handlar om’, nämligen ‘män från dessa länder” varför vi måste ‘sluta gulla med män som försöker gömma undan problemet’ och genast bygga segregerade kvinnohus ‘för utsatta invandrartjejer'”.

Tro inte att jag tar upp en nyligen skriven krönika skriven av Britta Svensson. Jag citerar faktiskt bara en 14,5 år gammal krönika av Jan Guillou som den 19 februari 2002 i tidningen Journalisten gick till storms mot det han menar var journalistikens krigföring mot islam, som gett sig till känna efter 11 september. En av dem han attackerar är alltså Expressens Britta Svensson.

Jag håller med Guillou att något hände hos svensk media efter 11 september. Men jag håller inte med Guillou om vad som hände.

Jan Guillou menade i februari 2002 att ”besinningslösa ‘experter'” numera hade fritt spelrum i media, varav en som av medierna utsetts till ”världens ledande terroristexpert” levererade ”bisarra påståenden”. Vilka rykten som helst kunde dessa experter som ej nämndes vid namn bekräfta för oss journalister.

”Det är något nytt i vårt samtida Sverige, journalistik som krigsföring”, skrev Guillou 2002.

Tidningsarkiv är intressanta, därför att det ger perspektiv. Krönikan måste ses i sin kontext. Den 21 januari 2002 mördades Fadime Sahindal av sin pappa i Uppsala. Tingsrättens dom mot fadern föll i början på april samma år varför Jan Guillou skriver mitt uppe i rättegången.

Debatten våren 2002 handlade om hedersmord. Inte bara hur detta ska stoppas. Journalistkåren ägnade sig åt självrannsakan. Hade det varit fel att intervjua Fadime? Hon som getts så mycket plats i media. ”Mediebevakningen spelade avsevärd roll i den kris som ledde till mordet i familjen Sahindal”, slår Journalisten fast via en artikel av Paul Frigyes.

I sin debattartikel från 2002 får Jan Guillou ihop en koppling mellan terrorattacken 11 september med Fadime-fallet. Guillous ordval är intressant. Han beskriver henne inte som mördad utan som ”död” i en ”familjetragedi” som inte hade fått så mycket spaltutrymme om det här hade hänt före den 11 september.

”Men nu passade storyn perfekt i den pågående krigföringen. Fadimes familj var ju kurdisk, det vill säga nästan arabisk och i vart fall muslimsk”, skriver Guillou.

Guillous menade att vi journalister förändrat vår nyhetsrapportering senaste månaden. Vi berättar inte för svenska läsare att ”vita medlemmar av den svenska statskyrkan mördar familjemedlemmar i en betydligt större omfattning än kurdiska immigranter”.

Enligt Guillou har det hänt något nytt i Sverige: journalistik används som krigsföring. Bevakningen av Fadime-fallet är, enligt Guillou, en del av journalistikens krigföring mot islam.

img_3167

Nalin Pekgul ifrågasätter Jan Guillous krönika i Tidningen Journalisten – i Kvällsposten den 12 mars 2002. Fick hon inte ge replik i Journalisten?

Man kan reagera på mycket i påståendena. Själv noterar jag att Guillou i januari 1974 dömdes för spionage då han i egenskap av vänsteraktivist med täckmanteln journalist på Fib/Kulturfront avslöjade saker som var till men för rikets säkerhet. Något nytt under solen var det väl inte för Guillou att media kunde användas till mer än oberoende journalistik? I hans samtid togs till exempel ett särskilt regelverk fram för så kallad ”röd journalistik” (läs: klasskampsjournalistik)

En som år 2002 reagerar på Jan Guillous artikel i tidningen Journalisten var riksdagsledamoten Nalin Pekgul (S), tillika vän med den mördade Fadime Sahindal. Hennes debattartikel ”Guillou vet inte vad han pratar om” införs i KvP den 12 mars 2002 ett par veckor före tingsrättens dom mot Fadimes pappa. Pekgul menar att det inte går att jämföra hedersmord med kvinnor som mördas av sina män.

”Bägge delarna är hemska. Men att mörda någon i ett förhållande som har spårat ur är något annat än att mörda någon man haft omsorg om som barn”, skriver Pekgul.

Hon menar också att omgivningen skiljer sig åt vad gäller reaktioner. Kvinnomördare fördöms i det svenska samhället.

”Men när unga invandrarkvinnor mördas av sina släktingar för att de vill gå sina egna vägar möter mördarna ofta förståelse bland sina landsmän”, skrev Pekgul 2002 i KvP.

Pekgul får ett debattsvar dagen efter men inte av Guillou utan av Liza Marklund. I debattartikeln ”Pekgul vet inte vad hon pratar om” (KvP 13 mars 2002) presenteras Liza Marklund som författare som ”redan 1992” hördes som ”sakkunnig av socialstyrelsen i frågor som gällde invandrarmäns våld och förtryck av kvinnor och barn”.

Jag noterar att Kvällsposten tyvärr glömde bort att berätta att Liza Marklund två-tre år tidigare startat Piratförlaget tillsammans med Jan Guillou. Janne och Liza var således inte bara polare. Det hade också starka ekonomiska intressen av att puffa upp och stötta varandra i media.

img_3170

Liza Marklund tycker Nalin Pekgul för fram märkliga teorier om skillnader mellan kvinnomord och kvinnomord. KVP 13 MARS 2002

Det är lätt att vara efterklok. Jag vet ju att Liza Marklund 2009 skulle komma att bli starkt ifrågasatt för boken ”Gömda”, som blev Piratförlagets första bok. Gömda version 2.0 vill säga. I den första versionen från 1995 hade boken haft två författare – huvudpersonen ”Mia” och Liza Marklund själv. Nu år 2000 var boken omarbetad med ett enda författarnamn (Marklunds) och undertiteln ”En sann historia”.

När frilansjournalisten Monica Antonsson gav ut boken Mia – sanningen om Gömda (2009) ignorerade de stora tidningarna boken. Det var bloggarna som formligen tryckte in boken på kultursidorna. Förutom att det stod klart att Liza Marklund borde ha ägnat mer tid åt att faktakontrollera det ”Mia” tutat i Marklund så fick Marklund pudla och erkänna att ”En sann historia” nog inte stämde överens med verkligheten utan borde ha varit ”bygger på en sann historia” istället.

Här kort om alla turerna. Här en recension av Monica Antonssons ”Mia – sanningen om Gömda” som sammanfattar turerna.

När jag läser Liza Marklunds svar till Pekgul år 2002 vet jag att hennes researchförmåga kring misshandlade kvinnor kommer att kritiseras hårt sju år senare. Det är därför intressant att i efterhand granska hur Liza Marklund, som naturligtvis befinner sig i en jävssituation som ej delges läsarna, argumenterar mot Pekgul.

Liza Marklund driver en tes. Våldet mot kvinnor är utbrett. Det allra första kvinnomord hon bevakade var 18 år tidigare och det ”var mycket likt mordet på Fadime Sahindal”. Båda mördarna gömde sig nämligen i en trappuppgång och lurpassade på kvinnorna. En kvinna som lämnat sin make och hade bråk om vårdnaden likställs med mordet på Fadime.

”Mönstret har alltid varit detsamma”, skriver Marklund och menar mäns våld mot kvinnor.

Marklund ifrågasätter Pekguls påståenden om landsmäns förståelse för hedersmord. ”Påstår vem?” frågar hon. Men det hon vänder sig främst mot är ”demoniseringen av kurder som folkgrupp” där olika skribenter, ej nämnt vilka, försökt göra det här till ett invandrarproblem.

”Genom att bygga ett avstånd mellan ‘invandrarna’ och ‘svenskarna’ avskärmar vi oss och blundar för ett strukturellt maktproblem som är oerhört närvarande överallt i det svenska samhället”, skriver Marklund och hänvisar till att Guillou håller med.

Vad i hela fridens namn har allt detta med 11 september att göra? Svaret finns i Nalin Pekguls replik i Kvällsposten söndagen därpå. Rubriken är ”Mammorna har ett stort ansvar” och här ger Nalin Pekgul en intressant lektion i de specifika problem som flickor från bland annat Mellanöstern, Nordafrika och Pakistan har.

Det handlar om att en flickas oskuld och leverne sätts samman med familjens heder. Pekgul pekar på det som först nu börjar ses som självklart: roten är inte religionen utan själva klansystemet.

Hon ger exempel på en kristen palestinier som 1994 mördat sin dotter då hon träffat en muslimsk man. Det ges andra exempel på muslimska familjemedlemmar som mördat döttrar och systrar för att flickan vill leva som andra svenska tjejer. Pekgul förtydligar att  mödrarna ofta är drivande och stöttande i hederskulter då de följer normer och vill att döttrarna ska få ett bra gifte. Pekgul slår fast att Marklund kanske kan en del våld i nära parrelationer, men hon kan uppenbarligen ingenting om hederskulturer.

Marklund förstår inte att det finns män som vill ta avstånd från klansystemets förtryck. Pekgul lyfter fram att majoriteten av männen från Mellanöstern aldrig skulle få för sig att ”misshandla, hata, förskjuta eller mörda sina döttrar”. Problemet är att alla inte klarar av att ta striden i en inskränkt omgivning där även mammorna påverkar. 

Pekgul pekar på att hederskulturen och klansystemet är urgamla traditioner. Här höjer jag ögonbrynen:

”Även om Jan Guillou i dag negligerar problemen förstod han detta 1997”, skriver Pekgul.

Nalin Pekgul hänvisar till källan: Aftonbladet den 1 augusti 1997 då Jan Guillou ”i klartext” uttrycker sig om hedersmord i Irak, som enligt Jan Guillou ger mildare straff då det är en ”tradition” som bara ger 3-4 års fängelse.

”För riktigt mord (sic!) stipuleras dödsstraff eller livstids fängelse”, citerar Pekgul Guillou anno 1997.

Liknande lagar som skiljer hedersmord från andra mord finns även i Jordanien, Pakistan och i realiteten även i Turkiet, berättar Pekgul. Men vad är det då som har fått Jan Guillou att glömma att han 1997 visste vad ett hedersmord var för något? Vad är orsaken till denna minnesförlust? Enligt Nalin Pekgul är det terrorattackerna den 11 september.

”Efter den 11:e september har Jan Guillou en ‘viktigare’ strid att föra mot USA-imperialismen”, fastslår Pekgul.

Hon menar att Guillou sviker de unga invandrarkvinnorna som utsätts för hedersförtryck. Om media tar upp hedersproblematik handlar det numera ”enligt Jan Guillou om USA:s och de allierades behov av att demonisera Islam”.

Jag bläddrar fascinerat bland tidningsklipp och minns diskussioner där det här har påtalats. Om hur vilsen den stackars extremvänstern blev efter murens fall 1989. Sovjetunionen föll samman. Socialismen förlorade. Kapitalismen vann. Vad i hela fridens namn skulle vänstern nu vara emot?

11 september 2001 kom både som ett hot och en möjlighet för Guillou och hans gelikar. Kampen mot USA-imperialismen kunde återuppväckas. Allt kunde nu ses genom nya raster. Inom media kom pekpinnarna fram mot de journalister som sa fel, skrev fel, vinklade en nyhet fel. För att inte tala om de som – ve och fasa – intervjuade fel personer.

Kommer ni ihåg början på detta inlägg? I februari 2002 skrev Jan Guillou ett inlägg i Tidningen Journalisten där han vände sig mot att svenska journalister lät ”de mest besinningslösa ‘experter'”,”fritt spelrum i medierna”. Dessa ”experter” kan bekräfta vilket rykte som helst. Och en av dem uppges av flera medier ha utnämnts till ”världens ledande terroristexpert”. Denna expert levererar mängder av ”bisarra påståenden” som journalister okritiskt återger.

På guillouskt manér anger Guillou ej vem eller vilka som är besinningslösa och levererar bisarra påståenden. Men vi som länge följt debatten känner igen ordval och formuleringar.

Den 22 oktober 2002 blev Guillou mer konkret i tidningen Journalisten och pekade då ut sitt mångåriga hatobjekt: terroristforskaren Magnus Ranstorp.

Den som läser och begrundar inlägget inser att piskan inte främst riktas mot Magnus Ranstorp utan mot alla de journalister som har intervjuat Magnus Ranstorp, eller för all del de som funderar på att intervjua Magnus Ranstorp.

Läs själv hur Guillou dundrar på om att Ranstorp gång på gång uppvisar ”gudomlig kunskap” och att vi journalister ”lanserar Ranstorps fantasier”. Demoniseringen har ett klar syfte: att få slut på ”fel slags röster” i media.

Antalet krönikor och debattartiklar där Ranstorp ifrågsätts av Guillou, eller för all del hans gläfsande idol-kör, är oräkneliga. Jösses amalia! De har hållit på i fjorton-femton år! Att de orkar! Här är ett exempel från Fredrik Virtanen i juli 2016 som visar att temat om huruvida Ranstorp varit kopplad till CNN hållits vid liv sedan 2002. Inget nytt under solen alltså!

Minns ni Rosengårdsrapporten 2009? En av författarna var Magnus Ranstorp och kritiken mot rapporten var förödande. Kritiken gick ut på att rapporten innehöll påståenden och andrahandsinformation, samt inte minst att sk forskare vid Lunds universitet ville att källorna som utlovats anonymitet skulle offentliggöras. För forskningens bästa alltså. Till kritiken hörde att Ranstorp och hans medförfattare påstods ägna sig åt just de rykten och fantasier som Guillou redan 2002 menat att Ranstorp ägnade sig åt.

Kritiken mot Rosengårdsrapporten 2009 var så massiv att alla försök att belysa den objektivt bara stendog. Vad var det som hade hänt? Jag skulle säga att det var en skickligt framlagd kampanj utförd av akademiska vänsterförnekare. Till dem räknades bland annat Leif Stenberg vid centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. En annan var Ship to Gaza-aktivisten Mattias Gardell, som i SvD klädsamt presenterades som ”professor i jämförande religionsvetenskap” vilket gav sken av att Gardell liksom Stenberg blott var intresserad av att värna kvaliteten i universitetsforskningen.

Den 11 september 2001 inträffade terrorattacker i USA där omkring 3 000 människor dödades. Antalet fysiskt och psykiskt skadade är nog oräkneliga. Men den 11 september blev också så mycket mer. Den blev snabbt en historisk markör. Historiker, statsvetare och andra började analysera ”före och efter”. Hur påverkades USA, vi, världen?

Ett litet tips för framtida forskning är ju att analysera vad som hände i svensk media före och efter 11 september. För något hände. Min bild efter att ha läst mängder av pressklipp visar att svensk media, bland annat Aftonbladet och Expressen, faktiskt kunde göra ganska normal bevakning av terrorism, spionage, invandring och flyktingsmuggling under kalla kriget och dessutom före 11 september.

Jag upplever att 11 september blev en vattendelare för svensk media som ledde till ett uppvaknande först i och med det misslyckade terrorattentaten i Stockholm i december 2010.

I januari 2011 tog Medierna i P1 upp det faktum att Sverige konstaterades sakna initierad journalistisk kompetens om terrorism.

Bristen på en djupgående och kunnig bevakning av just det islamistiska terrorhotet blev tydlig när Thomas Heine – korrespondent på danska tidningen Jyllandsposten – nyligen skulle skriva vad som händer på terrorfronten i Sverige. I en artikel konstaterar han att han är tvungen att följa alternativa nyhetskällor på nätet, och att man på bloggar och andra sajter skriver mer initierat än nyhetsjournalisterna i ämnet”, var påannonseringen till Medierna i P1.

Sedan dess har många redaktioner sett till att få kompetens på att bevaka dagens terrorism.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Nalin Pekgul såg förändringen hos Guillou redan den 19 februari 2002. I den guillouska förklaringsvärlden hade journalisterna blivit en del i USA:s krigföring.

Själv minns jag 2001 års bokmässa i Göteborg. Redan den 15 september, fyra dagar efter terrorattackerna, rapporterade media att Jan Guillou lämnat bokmässa i protest mot de tre tysta minuter som skulle hållas för offren för terrorattackerna.

”Det här bygger på att det den här gången handlar om vita människor som oss själva. Den här unika upprördheten när USA drabbas tycker jag är osmaklig”, sa Guillou till Aftonbladet.

1989 hade muren fallit. Sovjet rasade samman. Vänstern famlade efter något att vara emot. Knappt 12 år senare kom den 11 september. Guillou som långt före parabolantennernas intåg i folkhemmet sett sig själv som försteuttolkare om all världens terrorism och spionage måste nu till sin fasa ha upptäckt att alla och envar kunde se den förhatlige Magnus Ranstorp vara kommentator på en massa utländska tv-stationer, inklusive hos CNN. Och inte bara det. Fler och fler svenska journalister började ju upptäcka att Magnus Ranstorp var någon som hade en mobiltelefon. Därav att detta måste stoppas. Magnus Ranstorp måste misskrediteras.

Det höll ganska bra fram till det misslyckade terrordådet i Stockholm 2010. Då började vändningen komma mot en mera sund bevakning. Andra faktorer som påverkat tror jag har varit övertygande rapporterna om att IS systematiskt kartlägger och dödar hbt-personer. Som bekant har ju personer som Jan Guillou och Mattias Gardell nära familjemedlemmar som tillhör denna grupp. De får onekligen lite svårt att ibland få ihop retoriken.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, terrorism, tokvänstern, Uncategorized. Bokmärk permalänken.