Sjukhusaffären i Göteborg och sjukhussabotören – i Uppsala!

Av alla ”affärer” vi haft i Sverige så är Sjukhusaffären i Göteborg 1975 en av de affärer som fortfarande ligger och skvalpar. Den är den ännu ej avslutade. Den ännu ej helt utredda. Det ännu ej helt logiskt förklarade.

Händelseförloppet står dock klart. Den 22 oktober 1975 avslöjade Aftonbladet att Säpo hade en agent placerad på sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Att han hette Jan Lindqvist är oomtvistligt. Men vem anställde honom? Varför anställdes han? Och hur var det med sabotagen på Sahlgrenska sjukhuset? Var terrorister i farten och varför i hela fridens namn då i så fall?

Historien har justerats gång på gång. Redan 1975 justerades storyn snabbt till att Jan Lindqvist inte alls hade varit Säpos man, utan IB:s. Nästa förslag var att han varit anställd av socialdemokraterna själva. Eller var det möjligen den S-märkta avdelningen 03?

Jag kan konstatera att uppfattningen om vem som varit huvudman för journalister i allmänhet och folk i gemen fortfarande är oklart. Men jag menar att just denna detalj redan är utredd.

Vem anställde Lindqvist? Den man ska lyssna på är Lars-Olof Lampers, som redan som C-student vid Stockholms universitet klargjorde att det varit klåfingriga göteborgspolitiker som på ett anmärkningsvärt klantingt sätt gick förbi normala anställningsförfaranden, vilket ledde till sådan upprördhet på arbetsplatsen att den ”hemlige agenten” knappt hann anställas förrän han avslöjades.

Till klantigheterna hör att Jan Lindqvist placerades på en avdelning där Svante Winqvist var chef. Svante Winqvist, civilekonom till yrket, hade privat jobbat som frilansande agent för den svenska militära underrättelsetjänsten men 1973 ”blivit bränd”, som det heter på agentspråk. Han hade avslöjats som agent för IB 1973 och blev därmed per definition obrukbar som ”hemlig agent” (läs: limmar man löpsedlar är man inte längre hemlig).

Winqvists intresse och kartläggning av intressanta vänsterelement i ett privat register kan fortfarande än i dag få ytterkantsvänstern att frusta av ilska. Själv har jag sett hur registret ser ut och kan konstatera att det är ett intressant privat register som påminner om den typen av information som vilket universitetsbibliotek som helst numera tillhandahåller via olika pressdatabaser. Men genom att då på 1970-talet kalla det hela ett ”åsiktsregister” fick ytterkanstvänstern en stor del av svenska befolkningen, inklusive hela journalistkåren, att tro att Svante Winqvists register var både olagligt och hemskt, när det egentligen var så att han först och främst systematiserat sitt ofantliga tidnings- och tidskriftsläsande.

Att ha placerat Jan Lindqvist 1975 under Svante Winqvist kan inte betraktas som något annat än urbota korkat utfört av amatörer. Man placerar helt enkelt inte en hemlig agent med uppdrag att kartlägga ytterkanstvänstern på en avdelning där chefen två år tidigare avslöjats som underrättelseagent, med intresse för ytterkantsvänstern. 

Lägg till att sjukvårdsförvaltningen nyligen utlyst en tjänst, som Jan Lindqvist sökt och där Winqvist i samråd med facket kommit fram till att det fanns andra mer kvalificerade sökande. Döm om allas häpnad när den ratade kandidaten plötsligt dök upp som anställd. Avdelningens chef, Svante Winqvist, fick reda på anställningen i samband med att en ilsken anställd stormade in på hans kontor och undrade varför i hela fridens namn Jan Lindqvist fått flera lönegrader högre än vad hon, som var mer kvalificerad, hade.

”Fem klasser högre lön än vad som var nivån på den befattning som han tidigare sökt men inte fått. Med andra ord; omständigheterna runt anställningen av Lindqvist visar att denne redan från början var ‘förlorad’. Det märkliga är snarare det tog så lång tid – tio månader – innan han avslöjades”, sammanfattar Lars Olof Lampers kärnfullt i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen.

Det känns således ganska klart att Jan Lindqvists anställning utfördes av några som trodde de kunde leka agenter och spioner och som visade sig vara amatörer. Ni har turerna genomgångna här.

Däremot kvarstår andra frågetecken, först och främst varför Lindqvist skulle anställas och spionera på sjukvårdsanställda. Vad ville S åstadkomma med placeringen?

Hos Säkerhetstjänstkommissionen får vi inte ens ett halvt svar, av den enkla anledningen att Säkerhetstjänstkommissionen enbart fick granska inrikes förhållanden. Det nämns ytligt om KFML(r):s hemliga cellbildningar och att ”särskilt läkare” var hemliga r-are och hade förbindelser med internationella terroristorganisationer som PFLP och IRA.

Mer konkret blev Säkerhetstjänstkommissionen aldrig. Låt oss därför säga det rakt på sak, som exempel: Läkare och sjuksköterskor åkte ner till palestinska flyktingläger. En del gifte sig och fick barn med PFLP-folk. PFLP och andra terrororganisationer som fick stöd från Öst hade under kalla kriget ett uttalat modus operandi att gifta sig med skandinaviska kvinnor – för att få uppehållstillstånd och kunna ha Skandinavien som basområde, eller för att kunna resa friare.

Genom att titta i den svenska folkbokföringen kan vi i efterhand konstatera att det fanns vissa sjukvårdsanställa som hade ”förbindelser” med terroristorganisationer. Om detta nämner inte Säkerhetstjänstkommissionen.

Sedan fanns det ju andra som sympatiserade med t ex PFLP utan att gifta sig med någon PFLP-medarbetare. En del av dem var kvinnliga läkare, andra hade annat kön och/eller yrke. En del av dem återfinns i tidningsarkiven gråtandes krokodiltårar över hur hemsk staten/Säpo är som har övervakat dem.

Men nu måste vi vidare till det viktiga. Varför skulle Jan Lindqvist egentligen placeras på sjukvårdsförvaltningen i Göteborg? Det hela är fortfarande höjt i ett dunkel. Vad var meningen?

Ett motiv som gång på gång i efterhand lades fram för att motivera anställningen av Lindqvist är ju det så kallade sabotagespåret. Sahlgrenska sjukhuset påstås ha drabbats av ett attentat i form av ett stickhål i en gummibälg i ett relä, ett strömavbrott, stulna verktyg.

Just attentatsspåret har sågats rätt rejält. Varför skulle någon göra attentat i ett operationsrum?

Spontant har nog folk i gemen skrattat åt terrorkopplingen på Sahlgrenskas operationssalar. Det har helt enkelt inte känts trovärdigt. Döm då om min förvåning när jag nyligen hittade den verklige Sjukhussabotören i pressarkivet.

Den 8 augusti 1972 sätter Kvällsposten rubriken ”Sjukhussabotörens dåd riskerar sluta i mord”. Men det hela handlar inte om Sahlgrenska i Göteborg, utan Akademiska sjukhuset i Uppsala!

Det fanns uppenbarligen en sjukhussabotör på 1970-talet - tre år före Sjukhusaffären och då i Uppsala. BILDKLIPP: KVÄLLSPOSTEN 1972

Det fanns uppenbarligen en sjukhussabotör på 1970-talet – tre år före Sjukhusaffären och då på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Källa: KvP 1972

I artikeln står att läsa att hela 13 (tretton) sabotage hade upptäckts ”på fredagen”. Antalet rum där kranar och reglage hade stängts av var uppe i ett tiotal, flera var låsta rum dit endast anställda hade tillträde. Tillförselns av lustgas hade stoppats. Ingen patient hade dock skadats till följd av att sjukhuset hade ett reservsystem.

”Man är dock beredd på nya dåd och alla är tillsagda att hålla ögonen på eventuella misstänkta”, skriver KvP.

Hur ska vi tolka detta? Så som artikeln är skriven verkar det har existerat mer än ett attentat en fredag. Polisen är inkopplad. Utredning sker.

Huruvida Sjukhussabotören i Uppsala åkte fast eller inte har jag ingen aning om. Om han eller hon eller de var galningar eller politiska aktivister vet jag inte heller. Gjordes det fler attentat och bara i Uppsala är andra stora frågetecken. Den som har information om fallet får gärna höra av sig!

Jag har vidtalat Svante Winqvist, som titt som tätt är ute och håller föredrag om Sjukhusaffären i Göteborg. Han blev mycket intresserade av fallet. Hans första reaktion var att de som anställde Jan Lindqvist 1975 kan ha inspirerats av verkligheten. Om inte annat än att för i efterhand försöka motivera sitt handlande.
TEXT: LENA BREITNER

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, Säpo, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, Socialdemokraterna. Bokmärk permalänken.