Infiltrationen av Svenska kyrkan – från WWII till Margareta Winberg och Ulf Berjeld

Den senaste tiden har Svenska kyrkan hamnat i ett nytt slags offentligt blåsväder. Människor, däribland en präst, offentliggör att de lämnar Svenska kyrkan fastän de tror på Gud. De vill offentligt protestera därför att de upplever att Svenska kyrkan inte längre står upp för den kristna tron. Tänk att det skulle ta så lång tid innan denna slutsats blev offentligt debatterad.

Jag har nämligen träffat människor som berättat att de lämnat Svenska kyrkan de senaste åren för att de tror på Gud. Jag har även träffat människor som funderat på att lämna Svenska kyrkan för att de upplever att det kristna inte är i centrum. Människorna jag tänker på är från olika delar av landet. För mig är det ingen nyhet att Svenska kyrkan inte blivit vad folk förväntar sig att Svenska kyrkan ska syssla med. Men vad är det egentligen som är problemet?

Svaret är inte enkelt, utan har många ingångsvinklar. Viktigt att förstå är att det inte är något som hänt de senaste åren, eller ens det senaste årtiondet. Det är en längre process än så.

Vi måste gå tillbaka till kalla krigets kamp om själarna för att förstå var Svenska kyrkan står i dag. Vi måste se Svenska kyrkan med spionernas och agenternas ögon. Vi måste se Svenska kyrkan och motståndskampen under andra världskriget och kalla kriget. Vilken roll hade Svenska kyrkan i kampen mot diktatur och förtryck? Vi måste också gå flera hundra år tillbaka i tiden för att se Svenska kyrkans historiska roll. 

Allt hänger ihop – häng med ni som orkar genom ett långt men inte helt oviktigt inlägg!

Svenska kyrkan har ett historiskt problem, sa en troende som gick ut 2013. Officiellt är den en luthersk kyrka, men den har kvar sina rötter i den katolska kyrkan. Det märks i sättet att hantera andra religioner.

Relationen till katolska kyrkan har jag aldrig funderat på, däremot är den historiska kopplingen underskattad.

”Svenska kyrkan har i 450 år varit organiserad som en myndighet”, sa den besvikne troende. ”Religionen är en påklistrad fasad. När man tog ifrån kyrkan dess myndighetsutövning på 1990-talet hamnade kyrkan i en identitetskris.”

För mig som släktforskare och journalist är det här självklarheter. Sverige är världsbäst på historiska folkräkningar. Inget annat land har så plikttroget hållit koll på hela befolkningen under en enhetlig tidsperiod. Förr i tiden kom prästen och höll husförhör. Den som inte klarade katekesen eller var mindre begåvad kunde få en elak notering. I födelseböckerna skärptes pennan när de oäkta barnen skulle presenteras. Det redogjordes utförligt för skammen.

Om prästen främst var statens eller Guds företrädare vet jag inte, men jag vet att med husförhörslängder höll man koll på folk. Man fick ej flytta från en socken till en annan utan att be om lov.

Husförhören tog slut och övergick till att Svenska kyrkan administrerade den statliga folkbokföringen. Under kalla kriget hade vi mer än en underrättelseagent från Warszawapakten som intresserade sig för Svenska kyrkan som myndighetsutövare. Den mest kända är prästen Aleksander Radler, som verkade nästan ett kvarts sekel för DDR:s säkerhets- och underrättelsetjänst Stasi, varav många år med Sverige som bas. En av Radlers rapporter som återfinns i Stasiarkivet handlar just om hur folkbokföringssystemet var uppbyggt.

Vi vet i dag att Warszawapaktens underrättelsetjänster såg till att kapa identiteter, eller förfalska identiteter, i flera västländer. Folkbokföringsuppgifter kunde också vara intressanta om man ville kartlägga var personer i t ex militära nyckelfunktioner bodde. Det här blev Väst varse.

Möjligen som en motkraft rekryterades mer än en av Svenska kyrkans män till den militära underrättelsetjänsten. Här har ni ett första exempel på hur Svenska kyrkan blev en spelplan för mer än religion. Den blev en kamp mellan demokrati och diktatur.

Vikten av folkbokföringsregistren blev också tydligt under andra världskriget, då t ex svenska Victoriaförsamlingens präst i Berlin körde dubbel bokföring på församlingsböckerna för att rädda en och annan undan nazismen. En tredjedel av församlingens medlemmar ansågs ju vara nazister och var egentligen att betrakta som fiender.

För den som börjar studera Svenska kyrkan med underrättelseögon blir det tydligt hur vissa personer med nyckelfunktioner i Svenska kyrkan under andra världskriget och under kalla kriget jobbar med dubbla agendor.

Utåt hölls den offentliga svenska linjen om neutralitet. Verkligheten var en annan. Notera: våra svenska präster kunde vid den här tiden faktiskt inneha diplomatpass. De företrädde ju staten!

Detta gällde till exempel prästen vid Victoriaförsamlingen Heribert Jansson, som smugglade DDR-flyktingar i sin sportbil. Diplomatpasset skyddade honom, ända till bagageluckan gick upp av misstag en dag i pass- och tullkontrollen på Checkpoint Charlie. Heribert Jansson fick inreseförbud till DDR, men andra fortsatte arbetet trots Stasis ökade intresse för verksamheten.

Svenska kyrkan skulle alltså följa svenska statens och svenska regeringens linje. Men det var just precis det som de inte riktigt gjorde under andra världskriget. En egen utrikespolitisk linje, en försiktig sådan, utformas och beskrivs på ett fascinerande sätt av Björn Ryman i hans Brobyggarkyrka – Svenska kyrkans engagemang i utrikesfrågor (Artos förlag 2010).

En mötesplats för utformning av Svenska kyrkans utrikespolitik upprättades i Sigtuna med hjälp av tyskt och norskt motståndsfolk. Harry Johansson, som varit aktiv i den kristna studentrörelsen i Lund rekryterades till Sigtunastiftelsen.

Han kom att bli en grå eminens i utrikes frågor som höll i alla kontakter med kristna motståndsrörelser i Norge och Tyskland. Svenska kyrkans utlandsförsamlingar blev andningshål för människor under förtryck. Här kunde man mötas och samtala.

Har du hört talas om Harry Johansson förut? Att Svenska kyrkan bedrivit en egen, om än försiktig, utrikespolitik under andra världskriget? Nej, jag tänkte väl det. Varför talar vi inte om vad Erling Eidem, Manfred Björkquist, Harry Johansson, Allan Svantesson och Torsten Ysander sysslat med under andra världskriget?

Björn Ryman reflekterar över vår bristande insikt om vår samtidshistoria. Efter andra världskriget vände tyska historiker, samhällsvetare och journalister på sten efter sten.

”Denna sorts uppgörelse, som också inträffade i vårt broderland Norge, skedde inte i Sverige 1945”, skriver Rydman. ”Kyrkoledningen, främst Erling Eidem, fick utstå mycket kritik i pressen, men på lokalplanet inträffade aldrig formellt någon uppgörelse med sympatisörer till nazismen.”

Den sakliga uppgörelsen hos staten och hos kyrkan uteblev. Visst fanns det nazister inom Svenska kyrkan, precis som inom andra delar av Sverige. Men det intressanta är hur ärkebiskop Erling Eidem och hans förtrogna har förbisetts och missuppfattats.

Varifrån kommer uppfattningen av Svenska kyrkan varit ganska ”brun” under andra världskriget? Rätt svar: bland annat från Per Meurling, Tage Erlanders gamla studiekamrat från Lund. 

I tio generationer hade Per Meurlings förfäder varit präster. Per Meurling valde en annan bana. Han blev kommunist och journalist och engagerade sig i antikyrklig kamp. Han dömdes 1943 för olovlig underrättelseverksamhet (läs: jobbade för KGB alt GRU). Han ogillade Allan Svantesson, chefen för Diakonistyrelsen.

Björn Ryman pekar ut Per Meurling som i samverkan mellan Ny Dag, syndikalistiska Arbetaren i Malmö och MorgonTidningen i Stockholm hänger ut Svenska kyrkans företrädare för att gå emot regeringens utrikespolitik.

”Nazismens renässans förbereddes i pastor Svantessons och Diakonistyrelsens hägn”, löd Arbetarens rubrik.

Var det sant att ledningen för Svenska kyrkan och Diakonistyrelsen verkade för nazismen? Nej, snarare att prelaterna inte var ideologiskt eniga med Per Meurling, som försvarat både Moskvarättegångarna och Stalins pakt med Hitler. Biskopsmötet 1946 hade sammanfallit med baltutlämningen och här tog biskoparna ställning för balterna. Av de ungefär 30 000 balter som fanns i Sverige under kriget var ett 50-tal präster.

Av Björn Rydmans redogörelse i Brobyggarkyrka framgår att prästerna pratade politik även när de predikade. Exakt vad de sa framgår ej, men i ett fall handlar det om en man vid namn Lattik som talat ”antirysk” politik. Svantesson ansåg att prästerna borde tiga om politik i offentliga sammanhang. Det var nämligen inte tillåtet att ha politiska möten vid besök på de baltiska flyktingförläggningarna.

Den estniske pastorn kan inte vara någon annan än Estlands fd utrikesminister Jaan Lattik från Kristliku Rahvaerakonna (Kristna folkpartiet). Lattik flydde till Sverige 1944 och blev kvar hos oss till 1967 då han dog.

Ryman nämner också den estniske ärkebiskopen Johan Köpp, som bodde hos den svenske ärkebiskopen Erling Eidem. Köpp fick arbete på Riksarkivet så han försörjde sig själv.

Vari det ”bruna” som Meurling & co anspelat på skulle ligga förstår jag inte. Det verkar mest ha varit en smutskastning värdig den Sovjetagent Meurling ansågs ha varit.

Vad var det då som Per Meurling ”avslöjade” i november 1945? Jo, det påstods i vänsterpressen att Allan Svantesson via Diakonistyrelsen drev en alldeles egen baltpolitik stick i stäv med regeringens. Det här var vid en tidpunkt då opinionen var för balterna och antipatin mot regeringen var stark.

Tage Erlander hade under andra världskriget tillsammans med socialminister Gustav Möller hållit stenhårt i tyglarna för Allmänna säkerhetstjänsten. Det var Gustav Möller som personligen tog beslut om massarresteringar av kommunister. 1945 utsågs statsrådet Erlander till ecklesiastikminister, det vill säga hade ansvar för frågor kring Svenska kyrkan.

Det är i detta läge som Per Meurling & co avslöjar att biskopen i Stockholms stift, Manfred Björkquist, hade trotsat regeringens utrikespolitik och bedrivit smuggling av lettiska flyktingar.

I statsrådet Tage Erlanders dagbok redogörs för att han talat med en polischef Zetterberg, som berättat att smugglingen letts av ärkebiskop Erling Eidhem, biskopen i Stockholms stift Manfred Björquist, biskopen på Gotland Torsten Ysander och nämnda Svantesson från Diakonistyrelsen. De hade samlat in pengar och köpt en liten motorbåt vid namn Gugge, som de smugglade nämnda flyktingar i. Hur ”brunt i kanterna” är det när man hjälper folk att fly från sovjetdiktaturen?

”Bakom regeringens rygg har alltså dessa snygga gossar drivit en politik rakt i stäv med regeringens ofta proklamerade åsikter. Det hela är för djäkligt”, skriver Tage Erlander som kallar de kyrkliga flyktingsmugglarna för ”de reaktionära prelaterna”.

Vi måste förstå men behöver inte vara eniga med Erlander om hans syn på saken. Han såg uppenbarligen Svenska kyrkan som en del av staten, en del av myndighetsväsendet som inte inrättat sig i det politiska ledet. Per Meurling använde media, gissningsvis med målet att skapa diplomatiska förvecklingar och stoppa flyktlinjen.

Vi måste inse varför locket lagts på vår nära historieskrivning. Det är naturligtvis inte politiskt önskvärt från vare sig kommunister eller socialdemokrater att lyfta fram ”de reaktionära prelaternas” självständighet eftersom deras agerande skulle förvärra de bestående fantomsmärtorna efter andra världskriget.

Vi talar om regeringens hållning i baltfrågan. Vi talar om regeringens förhållande till stormakterna under andra världskriget och den så kallade neutraliteten. Vi talar om det faktum att Gustav Möller och Tage Erlander drev Allmänna säkerhetstjänsten under samlingsregering som en socialdemokratisk ensak där det främsta målet bevisligen var kampen mot kommunisterna. Vi talar om det faktum att en socialdemokratisk minister beordrat massarresteringar på kommunister under andra världskriget.

Tolka det inte som att jag dömer dåtidens (socialdemokratiska) politiker för allt de gjort. En man som haft hög position i krigs-IB sa en gång till mig att det viktigaste en regering har att göra är att hålla landet borta från krig därför att krig är det värsta som kan drabba ett folk. Det var ett gott betyg till svenska regeringar under andra världskriget. Jag noterar också att Astrid Lindgren i sina Krigsdagböcker är kritisk till neutraliteten kriget igenom, men mot slutet erkänner hon att den inneburit att vi såväl kunnat ta emot flyktingar som kunnat gömma och utbilda motståndsmän.

Jag är övertygad om att det finns många fler nyanser kring regeringen, som man borde plocka fram för att öka förståelsen kring de politiskt svåra besluten under kriget. Kanske den största förmildrande omständigheten av dem alla är att vi sitter här och vet hur det gick. Där och då med krigsmolnen hopande över sig visste man ingenting om framtiden. Man valde ofta mellan pest och kolera. Jag är övertygad om att många beslut vara svåra, och att regeringen hade många kunskaper om vad som hände i det fördolda som man medvetet blundade för eller nickade bifall till.

Samtidigt är det tydligt att Svenska kyrkans försök till självständighet skarpt ogillades och detta fick effekter under hela efterkrigstiden.

I debatten kring huruvida ärkebiskop Antje Jackelén personligen borde ha fördömt mordet på den franske prästen Jacques Hamel publicerade Expressen en oerhört intressant och belysande debattartikel av Sofia Lilly Jönsson, kulturskribent och chefredaktör för tidskriften Evangelium.

Sofia Lilly Jönssons debattinlägg är så klarsynt att det borde läsas av fler, och gärna flera gånger så att det verkligen sjunker in. Så här skriver hon:

”Biskoparnas maktavveckling är resultatet av demokratiska beslut fattade under lång tid i regering och riksdag, en historisk utveckling under folkhemsåren som har beskrivits utförligt. Numera har de inte ens rösträtt i kyrkomötet. Med nedläggningen av statskyrkan år 2000 förlorade biskoparna tjänsteansvaret över prästerna. Biskopen kan i dag råda men inte styra över sina präster”

Låt mig repetera:

Varken ärkebiskopen eller stiftsbiskoparna har någon reell makt i dag. Det är REGERING OCH RIKSDAG som under årtionden sett till att begränsa deras frihetsgrader. Några självständiga prelater som driver egen politik stick i stäv med den av regeringen proklamerade har regering och riksdag inte velat ha.

Det var under lång tid regeringen som utnämnde biskoparna. Låt oss räkna ärkebiskoparna!

Den ”reaktionäre prelaten” Erling Eidem tillträdde 1931 och utsågs under en liberal regering. Men under hela efterkrigstiden och fram till 2000 års skilsmässa mellan kyrka och stat har sex (6) av sju (7) ärkebiskopar utsetts av socialdemokratiska regeringar.

Under regeringen Erlander har tre biskopar utnämnts: Yngve Brilioth, Gunnar Hultgren och Ruben Josefsson. Under regeringen Palme utsågs två biskopar: Olof Sundby och Bertil Werkström.

KG Hammar utsågs under regeringen Persson där föredragande i ärendet bör ha varit den f d medlemmen i FNL-grupperna Marita Ulvskog. Bara en har utsetts av en borgerlig regering – Gunnar Weman utsågs av regeringen Bildt.

När Olof Sundby blev ärkebiskop 1972 konstaterade Kvällsposten att Sundby uttalat sig om mycket men ”legat lågt” och aldrig gett besked om vad han tyckte om den starka bindningen mellan kyrka och stat.

”Olof Sundby ny ärkebiskop – stödjer regeringen till 99 procent!” var Kvällspostens talande rubrik.

Läs: Sundby håller sig, i alla fall officiellt, till regeringens politik. Då kan han bli vald.

En vän med insyn i Socialdemokratiska rörelen och som för några år sedan trots tron på Gud lämnat Svenska kyrkan konstaterade nyligen att Socialdemokraterna såg Svenska kyrkan som sin egendom. Du menar att de har kapat Svenska kyrkan? sa jag. Svaret blev ett tydligt ja. ”De släpper inte Svenska kyrkan”, blev svaret.

Statistiken över utnämnda ärkebiskopar ger visst belägg belägg för påståendet. Men det finns mer. Under många år har präster i Svenska kyrkan varit kritiska till den politisering som skett av deras organisation. Det har ifrågasatts varför politiska partier ska ställa upp i kyrkovalet. Själva essensen i kritiken har alltför få förstått. Nu är det för sent.

Yrvaket kanske svensken ska inse att långt ifrån alla ser Svenska kyrkan som en först och främst religiös organisation. Med 6,2 miljoner medlemmar är Svenska kyrkan, trots alla krigsrubriker om medlemstapp, än i dag Sveriges största medlemsorganisation.

En del av den förvirring många känner kring vad Svenska kyrkan egentligen sysslar med handlar om att den har infiltrerats av präster, politiker och andra typer av opinionsbildare som inte är där främst för Gud utan för att Svenska kyrkan helt enkelt är en superbra plattform att verka från för sina egna, sin ideologis eller sitt partis syften.

Ateisten, socialdemokraten och den tidigare ministern Margareta Winberg är faktiskt ett ganska bra exempel. Vad i hela fridens namn har hon i Svenska kyrkan som makthavare att göra?

Inför kyrkovalet 2014 intervjuades hon av Östersundsposten. Vi får veta att Margareta Winberg inte tror på Gud och att hon ställer upp i kyrkovalet för att representera ”en väldigt stor grupp människor, som är med i Svenska kyrkan men som nödvändigtvis inte är religiösa.” Vi får veta att valprogrammet som håller på att att jobbas fram ska fokusera på ”människor i nöd och som på olika sätt behöver en hjälpande hand. Målet är att de här personerna ska känna att Svenska kyrkan är en plats för dem”.

Jag fascineras över att reportern Magnus Olsve inte ställer den uppenbara följdfrågan till Margareta Winberg. Hon säger att hon inte tror på Gud. Av artikeln framgår att hon varit borta från Svenska kyrkan i 35 år. Nu har hon varit med i Svenska kyrkan i tio år.

Det enda raka för en journalist är ju att fråga:

VARFÖR DÅ?

Varför gick du med i Svenska kyrkan, Margareta Winberg när du inte tror på Gud? För att det är kul att betala mer i skatt?

I Världen idag gör Bitte Assarmo 2014 en intressant intervju. Det konstateras, likt i andra artiklar, att det finns kritiker till att ateisten Margareta Winberg engagerar sig politiskt i Svenska kyrkan. De som pekas ut som kritiker sägs vara ”konservativa krafter”, vad som nu menas med detta. Ingen nämnd och ingen glömd men ni känner väl igen de lite ”bruna” och vaga antydningarna från Sovjet-agenten Per Meulings tid?

”Dessa krafter ska inte få återta vår svenska folkkyrka och göra den till sin”, citeras Margareta Winberg. ”Denna kyrka ska i stället utvecklas till en mötesplats där alla kan känna sig hemma. Och då menar jag verkligen alla, till exempel människor med annan tro, människor utan tro, utslagna, fattiga och tvivlare.

Parodin når sin höjdpunkt när jag läser att ateisten Margareta Winberg gått och blivit kyrkorådets ordförande i Östersund. I maj i år läser jag i protokollet att hon var en av de två föredragande när Svenska kyrkan i Östersunds årsredovisning skulle dras på kyrkofullmäktige. Av årsredovisningen framgår att Svenska kyrkan har fyra uppgifter: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt att utöva diakoni och mission.

Ärligt talat! Visst är det höjden av humor att Margareta Winberg varit föredragande när man i årsredovisningen konstaterar att ”tre av de fyra grunderna för kyrkans verksamhet; gudstjänst och musik, diakoni och barn och ungdomsverksamhet har utvecklats mycket bra, medan den fjärde grunden, mission, beroende på hur man definierar området, har kvar sin potential att utveckla”.

Är det någon som efter att ha läst det här ens tror att Margareta Winberg vill verka för en satsning på den fjärde uppgiften – missionen? Det är så uppenbart när vi lyssnar på henne att så inte är fallet. Den kristna Guden finns ju inte riktigt med i hennes världsbild. Det är de som inte tror och de som har en annan religion som ska vara i centrum. Svenska kyrkans identitetslöshet är ju ett uttalat mål för Margareta Winberg. Det är mötesplatsen, läs: den politiska plattformen, som är det väsentliga.

Visst är det fascinerande att Margareta Winberg så öppet kan säga allt det här utan att någon reagerar och förstår vad hon egentligen säger? Hur många ulvar i fårakläder finns det i dag inom Svenska kyrkan? Enligt de bekymrade röster jag hör – ofantligt många.

Öppna ögonen och se hur många som använder sig av Svenska kyrkan som politisk plattform utan att faktiskt verka särdeles intresserade av Svenska kyrkan och den kristna guden. De är mest prat om mötesplatser, jämställdhet, alla religioner ska inkluderas, miljö, grönt och rött och Palestinafrågan.

Det verkar som om många inom Svenska kyrkan har fått sitt manus direkt från Rosenbad, alternativt direkt från Sveavägen! Ja, typ ungefär så som regering och riksdag under årtionden verkat för.

En annan filur som är intressant att följa i Svenska kyrkan-sammanhang är ju Ulf Bjereld, som i dag sitter i domkapitlet i Göteborgs stift. Han har själv berättat om sitt ursprung i Frälsningsarmén. Han blev kommunist som för Proletären skrev att Lech Walesa svikit kommunismens sak. Om jag förstått saken rätt tyckte den unge Bjereld att avrättande av sådana som stod i vägen för Saken var helt rätt. I mitten på 80-talet bytte Bjereld partibok från extremvänstern till S. Karriären tog fart. Bjereld började lanseras av media som ”oberoende” på än det ena och än det andra. Aktivisttakterna sitter i. 2015 var han med i Ship to Gaza.

På 90-talet blev han utsedd till ”oberoende” forskare för Säkerhetstjänstkommissionen och profilerade sig med en forskningsrapport inom ett specialområde som låg honom politiskt varmt om hjärtat, Palestinafrågan. Han visade sig vara fascinerande inkompetent i sin framställning av hans (forna?) ideologiska själsfränder som granskats av Säpo.

Vid kyrkovalet 2009 kommenterade han själv valet i DN och presenterades då som ”professor i statsvetenskap och medlem i Sveriges kristna socialdemokrater”. Vi talar alltså om Broderskapsrörelsen, som haft flera medlemmar varit öppet fientliga till staten Israel. PM Nilsson konstaterade i Expressen 2006 att Bjereld satt i styrelsen på en organisation som haft tvivelaktiga kontakter med islamister. Nu är Ulf Bjereld organisationens ordförande. Organisationen har inte bara bytt namn till Tro och solidaritet. Den har sedan 2013 även övergett idén om att vara till för enbart kristna socialdemokrater. Nu ska alla trosinriktningar få vara med. Ni hör – Winberg och Bjereld låter som ekon av varandra!

Läs gärna hur Nya Broderskaparna presenterar sig på sin hemsida:

”I uppbyggandet av folkhemmet bidrog Broderskapsrörelsen till att vaccinera mot högerinflytande i svensk kristenhet. Vår historiska uppgift har varit att påverka kristenheten till ökat ansvarstagande i omvandlingen av samhället och att påverka arbetarrörelsen både i dess syn på troende och i våra viktiga politiska frågor som socialpolitik, miljöfrågor och internationell solidaritet. Denna uppgift är alltjämt högaktuell, men gäller idag inte bara den kristna, protestantiska delen av samhället. 

Kristna, muslimer, judar och andra religioner är en självklar del av dagens mångreligiösa Sverige. Därför välkomnar Socialdemokrater för tro och solidaritet idag alla socialdemokrater med ett religiöst engagemang och vilja att vara hel i det politiska arbetet. Du måste inte ha en tro för att vara medlem hos oss. Men vår politik inspireras av tron på att alla människor är en del av Guds skapelse. Socialdemokrater för tro och solidaritet är lite rödare, lite grönare – vi glöder för fred, frihet och rättvisa.

Nu har Bjereld utsetts att utreda det statliga stödet till trossamfunden. Det har varit märkbart tyst om hans lämplighet som utredare. För vem företräder han – egentligen. Alla som vill ha pengar kanske? Man behöver ju inte ens tro för att få vara med.

Att sammanfatta hela 1900-talets utveckling är inte lätt och det finns säkert många fler nyanser att plocka fram. Sedan 1940-talet har mycket hänt. Per Meurling stod utanför kyrkan och bjäbbade om ”krafterna”.

Den svenska vänstern talar fortfarande om de hotande ”krafterna”. Men deras egen kraft, hur de målmedvetet under årtionden har tagit över Svenska kyrkan och gjort den sekulärt konturlös, är det få som talar om. Den svenska vänsterns kraft är imponerande. Det kallas infiltration.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Svensk neutralitet, Svenska kyrkan, Sverige, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Infiltrationen av Svenska kyrkan – från WWII till Margareta Winberg och Ulf Berjeld

  1. Anders Brogren skriver:

    Tack för en mycket intressant artikel!

    Fäderna till Sv kyrkans omvandling i s-riktning har varit Harald Hallén och Arthur Engberg. Detta har klarlagts i några avhandlingar, bl.a. av Urban Claesson: http://svenskhistoria.se/folkhemmets-kyrka-1905-1933/ https://books.google.se/books/about/Folkhemmets_kyrka.html?id=cA4QAQAAIAAJ&redir_esc=y

    Den fria och obundna tidskrift, som jag är med om att redigera, Svensk Pastoraltidskrift, tar upp dessa frågor i praktiskt taget varje nummer: http://www.pastoraltidskrift.nu/

    Hälsningar

    Anders Brogren

Kommentarsfältet är stängt.