Inte bara döda offer vid folkupproret 17 juni 1953

I dag är det 63 år sedan folkupproret i DDR brutalt slogs ned. Det är en historisk dag för Tyskland, men också en dag för oss i Sverige att minnas. Folkupproret var verkligen ett folkligt uppror. Hur många var dess offer? Ofta anges antalet dödade – ett 50-tal demonstranter.

Men att räknas som ett offer handlar om långt mer än dödade, eller ens fängslade. Konsekvenserna av folkupproret var långt större än så. 

Men låt oss börja med den historiska bakgrunden. Den sovjetiska ockupationszonen hade hösten 1949 utropats som en självständig stat. Det breda internationella erkännandet lät vänta på sig till en bit in på 70-talet. DDR var ett ”icke-land” och mängder av människor flydde till Väst, först och främst de unga och välutbildade. Hela DDR utarmades genom denna flykt.

Inte blev det bättre av att den s k socialismen i praktiken fungerade riktigt illa. DDR var i princip bankrutt under hela sin existens och återuppbyggnaden efter kriget gick långsamt. Det är här grunden till folkupproret kan hittas. Repression och ekonomisk katastrof. Förbundsregeringen beskriver på sin hemsida att det inte fanns någon ström på natten och att livsmedelsköerna växte. En kvinna, vi kan kalla henne ”Erika”, har berättat för mig att det var först på 60-talet när hon kom till Sverige som hon för första gången i sitt liv drack grädde!

SED-regimen fortsatte på den felaktigt inslagna vägen genom att föreslå ännu mer socialism. Mer förstatligande av egendom. Klassikern i socialistiska system var att kvoterna för hur mycket de statliga industrierna skulle producera skrevs upp utan att vare sig tillföra teknisk utveckling eller ens tillräckligt med materiel. Droppen i DDR 1953 var att föreslå arbetstidsförlängning med 10 procent utan mer pengar i plånboken. Folk blev kort och gott förbannade. Strejker och demonstrationer inleddes. Upproret spreds snabbt från Östberlin till omkring 200 orter i DDR. Den 17 juni 1953 infördes undantagstillstånd och sovjetisk pansar rullade in. Upproret slogs brutalt ned och ett 50-tal demonstranter dödades. Flera östtyskar dömdes sedan till döden. Omkring 20 000 personer greps och blev politiska fångar. Stasi, som grundats 1950 under sovjetiskt överinseende, var naturligtvis med och förhörde de politiska fångarna.

Men stannar offren vid detta. Låt oss återvända till ”Erika”. Hon var bara en tonåring 1953 och gick i skolan. Även hon och många klasskamrater hade varit ute på gatorna och demonstrerat. Dagen efter frågade rektorn i aulan vilka som demonstrerat dagen innan.

”Då reste vi oss upp. Vi var väldigt många. ‘Farväl förrädare’, sa rektorn och så fick vi lämna skolan”, berättar hon.

”Erika” förvägrades alltså fullfölja sin utbildning. Det här kom att bli ett ganska vanligt straff i DDR. Många fick ett erbjudande om samarbete med Stasi. Samarbeta och du eller ditt barn får gå på universitetet! Fundera på vilket val DU hade gjort där och då! Om din dotter skulle vilja bli läkare – hade du offrat dig genom att samarbeta med en diktatur? Eller tycker du att hon hellre kan få förbli lågutbildad? Val människor ställdes inför var grymma.

Folkupproret 1953 ledde till flera saker. Bland annat blev SED-regimen så rädd för sin egen befolkning att de byggde ett eget litet gated community i Waldsiedlung Wandlitz. Här skyddades de av beväpnade vakter och stängsel. Repressionen ökade. Flyktingströmmen minskade inte. Således blev folkupproret 1953 – och det brutala avslutet – ett förspel till Berlinmurens uppförande 1961.

Vad har vi med detta oss att göra? Tja, Sverige genomförde många utbyten med DDR 1949-1989, bland annat på det skolpolitiska området. Det fanns en ömsesidig beundran för varandra från administrativt och politiskt håll. Förutom politiskt utbyte var det många svenska företag som var verksamma i DDR – eller köpte produkter från diktaturen.

Var dessa relationer rätt eller fel? Den som tvärsäkert säger ja eller nej har nog ej förstått problematiken. Det är en balansgång på slak lina.

Isolering av en befolkning i en diktatur skadar främst den oskyldiga befolkningen. Historiskt kan vi se att befolkningen i vissa geografiska områden i forna öst som haft utbyten med Väst under kalla kriget har klarat sig bättre – just för att de haft kontakt med Väst och fått influenser genom mänsklig kontakt och/eller genom att ta del av alternativ radio/tv.

Samtidigt finns det alltså något tvehågset med utbyten med diktaturer. Även om det är svårt att bevisa i efterhand så är det inte svårt att komma fram till att SED-regimen kunde klamra sig fast vid makten i sitt bankrutta land genom de politiska och ekonomiska förbindelser man faktiskt fick. Var det rätt eller fel att börja köpa ut politiska fångar så som Västtyskland gjorde? För den enskilde individen var det rätt – eftersom de politiska fångar som ej blev utköpta i dag i hög grad går på socialbidrag och där många har diverse psykiska problem. De som blev utköpta klarade sig bättre. Samtidigt ledde människohandeln till, ja just det, att DDR:s skraltiga ekonomi förbättrades något.

Vi kan inte vara oberörda av DDR:s historia, på grund av att det var vårt grannland. Gjorde våra makthavare rätt eller fel i sina ställningstaganden?

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, SED, Sverige. Bokmärk permalänken.