Vad har Danuta Danielsson och Tess Asplund gemensamt?

I söndags, den 1 maj, höll nazistiska Nordiska motståndsrörelsen en demonstration i Borlänge. En bild från demonstrationen kablades sedan via sociala medier ut i Sverige och världen. En kvinna möter nazisterna ensam med en knuten näve. Fotografen är David Lagerlöf, som bevakade demonstrationen för Stiftelsen Expo. Kvinnan på bild heter Tess Asplund.

Mängder av människor har gjort jämförelser mellan Lagerlöfs bild och århundradets bild, den som Hans Runesson tog för Dagens Nyheters räkning under demonstrationer och upplopp i Växjö 13 april 1985. Bilden som ofta går under benämningen ”Tanten med väskan” och föreställer Danuta Danielsson som dänger sin handväska mot en demonstrant för Nordiska rikspartiet. Även om det ser ut som om det blir fullträff ska väskan ej ha träffat sitt mål.

Går det att jämföra de två bilderna? En knuten näve och en handväska; Tess och Danuta? Svaret är: inte om man kan sin historia.

När Tess Asplund får frågan av SVT om vad hon tycker om att bli jämförd med väskbilden från 80-talet svarar hon så här: 

”Där blir det genant. Hon är en ikon som jag ser upp till. Samtidigt känner jag att om jag nått fram till några som tänker om så har jag lyckats. Det värmer mig”, citerar SVT Dalarna henne.

Det är ganska uppenbart att Tess Asplund vet ungefär nada om Danuta Danielsson som människa. Eller rättare sagt: Det är uppenbart att Tess Asplund gillar mytbilden om Danuta Danielsson. Den som lever sitt eget liv och har omformat Danuta Danielsson till något hon faktiskt inte var.

Låt oss göra några enkla jämförelser mellan Tess och Danuta så ni förstår.

Av medias rapportering framgår att Tess Asplund i många år varit aktivist. Hon är vice ordförande i organisationen Fokus afrofobi och är dessutom deras talesperson. Tittar man på vad hon väljer att dela på sociala medier eller gillar så kan man enkelt säga att hon är en politiskt mycket intresserad person som  ”gillar” och förmedlar sådant som har med antirasism, Ship to Gaza, Göran Greider, Dror Feiler m m att göra.

Den knutna näven hon håller upp på bild säger hon är en hyllning till Nelson Mandela, som hade den som en fredssymbol.

Så här i efterhand kanske alla tänker på ANC och Mandela som något fredligt. Men så var det inte från början. Vad man kanske bör nämna i sammanhanget är att Mandelas parti ANC var kommunistiskt och att denna organisation under Apartheidtiden styrdes av SACP, South African Communist Party, som leddes av Joe Slovo, en man född i Litauen och som av västs underrättelse- och säkerhetstjänster bedömdes vara KGB-överste. Den fruktade säkerhetstjänsten Stasis utrikesavdelning H VA utbildade många afrikaner i förhörsteknik (läs: tortyr) och terrorism. Av de som fått terrorträning var medlemmar från ANC i majoritet. En av de som fick utbildning var ANC-medlemmen och MK-terroristen Siphiwe Nyanda, som var kommunikationsminister i Sydafrika 2009-2010.

Murens och kommunismens fall var proppen som gick ur runtom i världen. Stormakterna fick annat att göra än att leka på andras bakgårdar. Mandela släpptes. Apartheid föll. Mandela och Sydafrika valde försoning. De kunde välja försoning då de sluppit det sovjet-kommunistiska oket över sig.

Den knutna näven är i modern tid intimt förknippad med den kommunistiska kampen. Den svarta knutna näven (black fist) är också främst förknippad med De svarta pantrarna, en marxistisk organisation.

Tess Asplund är en politiskt aktiv och politiskt intresserad person, som själv valt att bli en offentlig person. Hon har inga problem med att vara med på bild och uttala sig om saker. Hon använder sig av en kommunistisk hälsning. Hon är kort och gott Danuta Danielssons fullständiga motsats. 

Hur många gånger ska det behöva upprepas av människor som kände Danuta Danielsson att mytbilden inte stämmer överens med verkligheten? I en ömsint P4-dokumentär vid namn Tanten med väskan upprepas det gång på gång: Danuta Danielsson var inte politiskt intresserad.

”Var hon politiskt medveten?” undrar reportern.
”Nej, inte det minsta”, säger journalisten Bengt Larsson som faktiskt var den som indirekt sammanförde Danuta Danielsson och hennes svenske man.

Bengt Larsson är inte den enda i programmet som beskriver det politiska ointresset från Danuta Danielssons sida. En anonym familjemedlem ger samman beskrivning i programmet.

En annan röst i programmet är journalisten Lisa Syrén, som talar insiktsfullt om myten om Danuta Danielsson som odlats genom åren. Bilden av en stark kvinna som ”tar ställning” mot nazismen stämmer inte.

Lisa Syrén beskriver ömsint och försiktigt Danuta Danielsson i P4 Dokumentär. Syrén kände inte Danuta Danielsson, men jobbade däremot med hennes man Björn Danielsson. Syrén fick insikter i de ”bekymmer” som familjen hade. Lisa Syrén berättar om sina erfarenheter. De stämmer överens med det jag som Växjöbo fått höra så många gånger:

”Och så mötte jag mer än en gång Danuta när hon med demoner i sin blick skrek obefogat och hotfullt åt människor i affären eller på gatan. Så min bild av Danuta var inte alls en liten tuff tant som kan göras gällande på vissa håll i debatten i dag. Utan det som jag såg var en själsligt trasig människa som dessutom bara var 38 år när allt det här hände”, förklarar Lisa Syrén.

Lisa Syrén får frågan hur hon tror att Växjöborna såg på Danuta Danielsson. Hon tror att de flesta nog delade hennes bild av den själsligt trasiga människan. En del var kanske till och med rädda för Danuta Danielsson på grund av hennes utbrott mot allmänheten.

Jag är från Växjö och har genom åren talat med människor som haft med Danuta Danielsson eller hennes man, journalisten Björn Danielsson, att göra. Jag har ännu inte mött någon med insikt i historien som tror att Danuta Danielsson gjorde ett politiskt ställningstagande den där dagen i april 1985. Tvärtom är bilden att det lika gärna kunde varit du eller jag som fått handväskan dängd mot oss.

Mitt intryck då jag lyssnat på P4-dokumentären och lägger ihop detta med andra vittnesmål ger ett enhälligt intryck: Danuta Danielsson är en politiskt undvikande person. För mig är det väldigt naturligt att hon är det om man kan sin historia.

Danuta Danielsson var relativt nyligen invandrad till Sverige. Hon hade uppehållstillstånd och inget medborgarskap. Vid den här tiden var det vanligt att kvinnor bakom järnridån gifte sig med västerländska män.

Visst fanns kärleken där många gånger, men mängden äktenskap gör att vi måste inse att kvinnor också indirekt gjorde ett val: Danuta Danielsson och hennes gelikar ville slippa den kommunistiska diktaturen och bristsamhället. De såg en framtid i Väst och i kapitalismen.

Bengt Larssons beskrivning i P4 Dokumentär och arkivdokument tyder på att Danuta och Björn Danielsson i princip knappt kände varandra när de gifte sig. Visst kan hon ha varit kär i sin man, men första mötet och äktenskapet ligger så tätt inpå varandra att det inte går att bortse från kalla krigets realism. Situationen i Polen påverkade.

Varför uppfattar jag att det är naturligt att Danuta Danielsson är politiskt undvikande? Mycket enkelt. Hon är uppväxt i en diktatur. Och hon har fortfarande relationer med människor i Polen när hon flyttat till Sverige. 

I de kommunistiska diktaturerna valde många människor att bli grå möss.

Politiskt undvikande är en strategi för att överleva. Genom att inte dra uppmärksamhet till sig räknade man med att få så lite problem som möjligt med myndigheter.

Många av våra latinamerikanska invandrare som kom på 70-talet gick snabbt ut på gator och torg och demonstrerade. Men människor som kom från länder bakom järnridån profilerade sig inte alls på detta sätt. Tvärtom. Por que? Helt enkelt för att många hade släkt och vänner kvar bakom järnridån. De var tvungna att förhålla sig till detta.

Alla visste att brev till släkt och vänner kunde läsas av diktaturens säkerhetstjänster. Chockade kunde våra nya svenskar sedan sitta på förhör i forna hemlandet och inse att säkerhetstjänsten visste allt! Våra nya svenskar kunde bli brutalt uppvaktade av diktaturens säkerhets- eller underrättelsetjänst. De kunde få ”an offer they could not refuse”, som till exempel det här som en svensk-tjeckisk man fick: ”när du ska åka hem kan ju du få problem vid gränsen – skriv på här!” Jo, han skrev på men gick också till Säpo och berättade allt – och blev dubbelagent. Men alla vågade inte gå till Säpo. En del gick in i samarbeten eftersom de inte ville att deras släktingar, som befann sig i gisslanliknande situationer, skulle råka illa ut.

Det är det här vi måste förstå när vi betraktar Danuta Danielsson 1985. Hon har inte svenskt medborgarskap, bara uppehållstillstånd. Hon blir tydligen polisanmäld efter händelsen. Vandel är något som bedöms vid ansökan om medborgarskap. Det är klart att detta skapar oro. Hon har släktingar kvar i Polen, som hon besöker regelbundet. Hon är gift med en journalist (en av flera yrkeskategorier de kommunistiska säkerhetstjänsterna intresserade sig för).

Bilden på henne där hon dänger handväskan mot nazisten kablas ut i Sverige och världen. Den uppmärksamhet Danuta Danielsson nu får är precis det som en person med hennes bakgrund och i hennes livssituation absolut inte vill ha. 

Sammantaget är det obegripligt hur personer på vänsterkanten under lång tid tillåtits göra Danuta Danielsson till ”sin” symbol. Det kanske bara var jag som insåg det absurda när en vänsterpartistisk marxist som gått på partiskola i Moskva för ett år sedan gick ut på twitter och ansåg det ”Helt rätt!” att Danuta skulle stå staty i Lund. Tess Asplunds knutna näve är symbolen för den kommunism Danuta Danielsson faktiskt valde bort.

Så vad är likheterna mellan Danuta Danielsson och Tess Asplund? Båda har gått in i en nazistisk demonstration. Båda har hamnat på bild. Punkt.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, Polen, Sverige. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Vad har Danuta Danielsson och Tess Asplund gemensamt?

  1. Åke Karlsson skriver:

    Det är inte troligt att den journalistiska bakgrunden till statyns verkliga tillkomst kommer att väga tungt i informations till turisterna som tar del av Lasse Didings Museum. Myten som odlats genom åren ” en stark kvinna som tar ställning ” mot nazismen kommer fortsatt att idealiseras i annat fall blir detta en förlustaffär för Museets ägare.

  2. Ping: LÄS DET HÄR! | Högrelius funderingar!

  3. ericr45 skriver:

    Allt är inte som det verkar vara..
    Särskilt inte i svenska media, media som bör läsas och ses/lyssnas på med största försiktighet..

    • Lena Breitner skriver:

      Det är mycket som inte är vad det verkar vara. Livet är så. Jag tycker i synnerhet SR ska ha en eloge för att ha gett en bra bild av det som hände 1985.

      Ibland tar det lite längre tid innan sådant här kommer fram. Väldigt mycket har handlat om hänsyn till familjen och att människor inte ställt upp på intervjuer tidigare. I samband med statydiskussionen blev frågan aktuell.

Kommentarsfältet är stängt.