Jan Guillous överklassidyll och fasaderna som rämnade

Morfaderns tvister och otrohet ger ny historieskrivning

Styvfadern är roten till allt ont. I alla fall om man får tro Jan Guillou. Förutom boken Ondskan har han i en bok pekat ut styvfadern Nils Hanséns och morbrödernas bristande känsla för affärer samt en tioårig arvstvist efter morfaderns död som huvudorsaker till att hans familjs förmögenhet försvann. Jag har tittat på morfaderns bouppteckning, som blottlägger en helt annan historia där Oscar Botolfsens egna tvister och gylf är klart mer intressanta.

I januari 2014, lagom till Jan Guillous 70-årsdag, skulle journalisten Paul Frigyes ha kommit ut med en bok om Jan Guillou. Men allmänheten hann knappt ta del av förhandsinformationen om boken innan den drogs tillbaka. Skickligt smulade Guillou Frigyes i bitar i SVT:s morgonprogram. Frigyes hade missat att Guillou faktiskt fått ett terminsbetyg innan han lämnade Solbacka, dessutom med stort A i biologi.

I efterhand kan man undra varför en sjuttioårig man med sådan kraft mosade Frigyes i offentlighetens ljus. Varför göra en sådan affär av ett över femtio år gammalt terminsbetyg och ett betyg i biologi? Kanske var det inte Frigyes som bekymrade, utan snarare behovet av att mota Olle i grind för det som skulle komma sedan: ytterligare granskningar bortom den inställsamma journalistik vi fått se under lång tid.

Under årtionden har Guillou intervjuats om sin officiella personligt utmejslade version om sig själv och familjens historia. Han berättar den ju väldigt bra. Frågan är om hans historia stämmer?

Den franska uppväxten och sadisten från underklassen

Guillou framhäver gärna sin överklassbakgrund och uppväxt i Saltsjöbaden. Han beskriver uppväxten där som en på många sätt idyllisk barndom. Han har sin identitet klar: den är hos överklassen och han påpekar gärna att han har haft en norsk-fransk uppväxt.

Redan här börjar en journalistnäsa känna vittring.

Enligt folkbokförings- och skilsmässodokumentation separerade Marianne och Charles Guillou när deras son Jan var knappt två år gammal. Tio månader senare utvandrade fadern till Finland och enligt Jans Guillous halvsyster ska kontakten helt ha brutits, vilket styrks av Jan Guillou själv, som berättat att han trott att fadern var en fransk adelsman men att han efter fyllda 30 år fick veta att pappan bodde i Finland och var journalist.

Skilsmässan mellan studenten Charles Guillou och Marianne Botolfsen gick igenom fyra månader efter att Charles Guillou utvandrat. Foto: Lena Breitner

Skilsmässan mellan studenten Charles Guillou och Marianne Botolfsen gick igenom fyra månader efter att Charles Guillou utvandrat. Foto: Lena Breitner

Det var ju bra att Jan Guillou fick träffa sin biologiska pappa till slut, men den kritiske betraktaren undrar ju samtidigt hur mycket fransk uppväxt det kunnat bli med det här scenariot? En person som umgicks med Jan Guillou under uppväxten i Saltsjöbaden kan i alla fall inte påminna sig någon fransk prägel i det Botolfska hemmet.

Botolfsen är det norska familjenamnet. Morfar hette Oscar Botolfsen och om honom talar Jan Guillou gärna med värme. Oscar Botolfsen beskrivs som en man som fått sin utbildning till ingenjör i Dresden och som sedan bedrev entreprenörsverksamhet i Stockholm. En self-made man med hårda nypor i affärer och vad gäller barnuppfostran.

I programmet Sommar 1979 påstod Jan Guillou att Per Albin Hansson tagit emot mutor av hans morfar. Programmet fälldes i Granskningsnämnden, men Jan Guillou har fortsatt att berätta historien, men då som en ”teori”, vilket tydligen inte kan fällas enligt radio- och tv-lagen.

Medan morfar Botolfsen får kärleksfulla beskrivningar är det värre för familjens kvinnor. Titt som tätt har de fått ta emot nedsättande kommentarer, främst mamman och mormodern. En annan som fått känna av giftpilarna är styvfadern Nils Hansén, som Guillou beskriver som ”en sadist från underklassen” i bokenPå jakt efter historien (2003). Boken, som alltså finns som pdf, gavs ut med motiveringen att Jan Guillou dagligen får så många frågor om sig själv från skoleelever och universitetsstudenter som ska skriva uppsatser och specialarbeten om honom. Även i denna bok är budskapet klart: Jan Guillou är uppväxt i en förmögen familj i Saltsjöbaden. Hans identitet är med överklassen.

Hans agg till styvfadern är väl känt, bland annat genom boken ”Ondskan”. Den boken var från början presenterad som en fiktion, men började gradvis, i synnerhet i samband med filmatiseringen av boken 2003, plötsligt beskrivas som sann. I en artikel i Dagens Nyheter den 20 september 2003 fick Jan Guillou frågan om bokens sanningshalt. Vad hände i verkligheten?

”Allt som står där. Jag slog honom sönder och samman. Han bars i väg till en ambulans och sedan såg jag honom aldrig i verkliga livet”, citerade Expressen honom från DN.

Om Jan Guillou då menar styvfadern Nils Hansén blir det onekligen lite svårt att få historien att gå ihop. Nils Hansén gifte sig med Jan Guillous mamma 1947 och skilsmässan gick igenom den 8 september 1959. Men separationer och ansökningar om skilsmässa sker som bekant oftast långt tidigare, i synnerhet om det finns minderåriga barn med i sammanhanget. Enligt Jan Guillous halvsyster Pia Hansén ska fadern ha lämnat familjen 1957 för en annan kvinna.

Ansökan om skilsmässa och juridiskt fastställd separationen sker i april 1958, vilket framgår av Stockholms rådhusrätts handlingar. Då Jan Guillou började på Solbacka i januari 1959 och slutade vårterminen 1960 så kan Ondskan-scenerna där Jans alter ego slutar skolan, kommer hem och pryglar styvfadern knappast ha haft med Nils Hansén att göra.

Ilskan och föraktet mot Nils Hansén är intressent. I boken ”På jakt efter historien” får han bära hundhuvudet för mycket. Jan Guillou skriver att när Hansén blir ”ingift i den förmögna familjen måste sadisten inte bara nödtorftigt kläs upp och dresseras i bordsskick. Han måste också förses med ekonomi för att därmed dölja sitt alltför enkla ursprung”, varpå det i en parantes läggs till att ”Inga människor är så bördsstolta som nyrika; min mormor var en gång servitris från Dalarna, men blev som fru miljardärskan ohyggligt förnäm och uppfann dessutom ett eget adelskap för sig själv.”

Synen på uppkomlingar är tydlig, även då det rör Jan Guillous eget kött och blod. Men var fru Botolfsen verkligen miljardärska, ens omräknat i nutida penningvärde? Och vilka skulle kunna räknas som uppkomlingar i familjen – egentligen?

Guillous vistelse på internatskolan Solbacka återkommer ständigt som referensram. I ”På jakt efter historien” påstås att familjeförmögenheten försvunnit i samband med att han lämnat internatskolan för sista gången. Året är alltså 1960 och då är det en annan sak som händer ungefär samtidigt, enligt Guillou:

”Sadistens grepp över familjen kunde brytas”, skriver han och påstår att det är nu som Nils Hansén försvinner ur Jan Guillous liv.

Påståendet har redan visat sig inte hålla, eftersom separationen skedde tre år tidigare, men det är intressant att fördjupa sig i hur Jan Guillou argumenterar:

Familjeförmögenheten är alltså borta och enligt Guillou är styvfaderns ”affärer” en av orsakerna, samt att morfaderns död lett släkten in i en tioårig arvstvist ”där den en gång stora förmögenheten slukades i advokatkostnader.” Fast det viktigaste skälet till att förmögenheten försvann uppges vara att ingen av Guillous morbröder hade förmågan att efterträda morfadern. De levde playboyliv som om pengar vore eviga.

Stämmer det att styvfadern, morbröderna och en arvstvist är skuld till den förlorade förmögenheten och att advokatkostnader efter morfaderns död slukar resterna? Morfadern Oscar Botolfsens bouppteckning ger en helt annan bild.

Guillous morfar måhända ha skapat sig en förmögenhet med sina bara händer, men det är också tydligt att morfaderns personliga tvister från början på 1920-talet och framåt måste ha påverkat förmögenhetsutvecklingen i negativ riktning.

Således blir tvisterna före morfaderns död intressantare än vad arvingarna hittade på efter begravningen. Och Jan Guillous mammas tillkomst är en av nycklarna.

Mer skulder än förmögenhet.

Jan Guillous morfar Oscar Botolfsens död den 27 februari 1953 måste ha kommit som en chock för familjen. Två veckor tidigare har dom fallit i Södertörns domsagas häradsrätt gällande två skulder till Saltsjöbadens Badhotell. Inklusive ränta och rättegångskostnader ska dödsboet utbetala 23 936:09 kronor, vilket är ungefär 335 000 kronor i 2016 års penningvärde.

Men detta är inte de enda ärendena som under vintern inkommit till häradsrätten. Förutom att Saltsjöbaden badhotell inkommit med stämningsansökningar mot Oscar Botolfsen den 7 och 28 november 1952 inkommer ytterligare två ärenden.

Den 4 december 1952 lämnar diplomingenjör Lauritz Botolfsen in en stämningsansökan. Fyra dagar senare, den 8 december, lämnar Oscar Botolfsens hustru och Jan Guillous mormor Britta Botolfsen in en ansökan om skilsmässa.

Tio dagar senare har domstolen förordat ”sammanlevandes hävande” mellan Oscar Botolfsen och hans fru och en dryg månad senare, den 16 januari 1953, faller alltså domen i Södertörns domsagas häradsrätt gällande Saltsjöbaden badhotell.

De två andra tvistemålen hinner aldrig avgöras. Skilsmässoärendet avskrivs två månader efter dödsfallet. Lauritz Botolfsens tvistemål först 1954, efter att dödsboet tillerkänt Lauritz Botolfsen hans krav.

Jan Guillou har ofta beskrivit barndomen i Saltsjöbaden som en på många sätt idyllisk barndom, men Oscar Botolfsens bouppteckning berättar om fasader som rämnar.

Vem var då Lauritz Bolofsen, mannen som stämde Jan Guillous morfar? Han titulerade sig diplomingenjör i 1942 års telefonkatalog och var bosatt på Norr Mälarstrand 78 på Kungsholmen, vilket är precis den fastighet som Oscar Botolfsen med firma Botolfsen & Co köpte år 1930. Lauritz Botolfsen kan inte vara någon annan än Oscar Botolfsens bror och kompanjon i firma Botolfsen & Co, entreprenadfirman specialiserad på betongbyggnader, väg- och vattenbyggeri.

Tvistemålet är gallrat på Stadsarkivet i Stockholm, men vi får veta vad saken gäller i bouppteckningen efter Oscar Botolfsen.

Det är en arvstvist från 1881 om 2833:44 kronor. Det kan tyckas vara ett litet arv, men med ränta tillerkänner dödsboet Lauritz Botolfsen 120 779:34, vilket är 1,69 miljoner kronor i 2016 års penningvärde.

Bouppteckningen fastställs den 29 december 1954, men tvistemålet mellan bröderna avskrivs i domstolen redan i januari samma år, faktiskt innan boutredningsmannen ens påbörjat sitt arbete. Det tyder på att Oscar Botolfsen sannolikt hade förlorat i domstol.

Även om skulden till Lauritz Botolfsen kan tyckas hög är detta långt ifrån den enda skuld Jan Guillous morfar Oscar Botolfsen lämnar efter sig. Av bouppteckningen framgår att han är skyldig grosshandlare Sverre Botulfsen i Oslo (möjligen ytterligare en bror?), 132 047:36 kronor, vilket är 1,85 miljoner kronor i dagens penningvärde. Skulden består av inteckningar i Oscar Botolfsens fastigheter och aktier.

Var Oscar Botolfsen en förmögen man?

När alla tillgångar lagts ihop och änkans giftorättsgods på drygt 45 000 kronor dragits av fanns 3 201 277:58 kvar. Samtidigt hopar sig skulderna. Släktingar, företag varav de flesta i byggbranschen, banker, advokater och privatpersoner står på kö.

Hela 2 918 861:27 ska dras av och omräknat i nutida pengar är det 44,80 miljoner i tillgångar och 40,85 miljoner i skulder. Kvarlåtenskapen ligger på 3,95 miljoner kronor i 2016 års penningvärde. 

Änkan och de fyra barnen, som ärver enligt lag då testamente och äktenskapsförord saknas, ska först göra sig oskyldiga till många. Det är uppenbarligen en stor härva de nu tvingas reda ut innan de kan dela på smulorna.

Påståendet om att morfadern varit en miljardär, ens i nutida pengar, finner i alla fall vid bouppteckningen inte något belägg. Den som är satt i skuld är som bekant inte fri.

Medan Jan Guillou pekar på en tioårig arvstvist efter morfaderns död tycks de intressantaste tvisterna ske före morfaderns död, bland annat i Södertörns domsaga. En av tvisterna råkar dessutom vara en betydande arvstvist från 1800-talet.

Otrohet kostar…

Av bouppteckningen framgår att det finns flera livsförsäkringar, men de är intecknade till betydande belopp. Alla utom en enda. Den som är ställd till en Märta Gunilla Langenberg, även kallad Gunni eller Gunna.

Varför hade Oscar Botolfsen så mycket skulder? En del av svaret ligger i bouppteckningen. Morfar Botolfsen har varit gift två gånger och otroheten mot första hustrun satte honom i en livslång ekonomisk sträckbänk.

Skilsmässoavtalet mellan Oscar Botolfsen och Gunni Langenberg skulle onekligen kunna få en amerikansk skilsmässoadvokat att gråta av hänförelse.

”Det är gamla pengar som har talat,” konstaterade en vän till mig när han för ett par år sedan förevisades avtalet. Han förklarade sedan: ”Det ska göra ont, men inte förgöra dig. Du ska leva med det och påminnas om det varje dag.” Har han rätt? Jag vet inte. Men låt oss titta närmre!

Jan Guillous morfar ska enligt familjens officiella dödsruna i Stockholmstidningen ha startat byggfirma i Stockholm 1905. Via Stadsarkivet får jag fram att han fem år senare, den 21 juni 1910, gifter sig med den 23-åriga Gunni Langenberg i Adolf Fredriks församling i Stockholm. Hur länge den äktenskapliga lyckan varade är svårt att säga, men den 20 november 1924 går skilsmässan igenom. Fjorton års äktenskap är till ända och parterna har enats utanför domstolen.

Enligt skilsmässoavtalet skulle Oscar Botolfsen 1925 betala ut 20 000 kontant till hustrun. Hon skulle även få en inteckning om 5 000 kronor i en fastighet på Lidingö och senast den 1 januari 1925 skulle han ha tecknat en livförsäkring på 25 000 kronor till förmån för henne. Allt som allt värt 1,32 miljoner kronor i 2016 års penningvärde.

Förutom detta ska Oscar Botolfsen försörja Gunni Langenberg fram till dess att hon gifter sig eller att någon av dem dör.

500 kronor i månaden som avtalet stipulerar är inte lite pengar. En kvinnlig arbetare tjänade bara 100 kronor i månaden vid den här tiden. I dagens penningvärde var det 13 190 kronor per månad. Oscar Botolfsen fick fram till sin död punga ut med mer än fyra miljoner kronor i dagens penningvärde.

Fru Langenberg tillförsäkras ett tryggat liv och mer därtill. I och med skilsmässan flyttar hon till Lidingö och bor sedan på Östermalm till sin död. Hon tar med sig en flygel och många möbler. Oscar Botolfsen ska enligt avtalet köpa henne ny servis i såväl glas som nysilver, samt även nya matsalsmöbler.

Genom skilsmässoavtalet förklarar hon att ”hennes tillförsäkrade förmåner till fullo gottgjort för att mannen begånget äktenskapsbrott och avsäger sig sålunda varje anspråk på skadestånd.”

Men allt är inte frid och fröjd. 1938 tecknades ett nytt avtal. Av detta framgår att Oscar Botolfsen ligger efter med sina skyldigheter. Av de 20 000 som skulle betalats kontant 1925 resterar 13 200 kronor. Han ligger även efter med månadsunderhållet. Genom ett nytt avtal höjs ersättningen till 6 600 kronor per år (motsv 183 600 SEK/år i 2016 års penningvärde). Han ska också regelbundet redovisa att han inte har intecknat livförsäkringen till förmån för fru Langenberg.

En familjebild som spricker.

Äldre bouppteckningar är detaljerade beskrivningar av en människas liv. Medan man i dag har schablonbelopp för antal rum antecknas Oscar Botolfsens och änkans ägodelar in i minsta detalj. Det är tolv sidor med allt från chiffonjéer, takarmaturer, bestick, träskedar, trädgårdsslangar och resårbottnar.

Oscar Botolfsen har bott i ett stort hus i Saltsjöbaden, Villa Bellevue i korsningen Källvägen-Strandpromenaden. Huset var uppfört 1895 av bryggeridisponent Odd Landtblom.

Enligt Paul Frigyes, vars bok så hastigt fick dras in, köpte Oscar Botolfsen huset när Jan Guillou låg i magen på sin mamma och då hon bodde på Kungsholmen med Charles Guillou.

Kanske störde denna uppgift Jan Guillou när han 2014 fick läsa boken före utgivningen, eftersom han i sin egen officiella släktskildring från 2003 påstår att hans mor växt upp bakom murar i Saltsjöbaden samtidigt som han väver ihop detta med en målande skildring av Villa Bellevues betongmurar.

”När min mor tog studenten fick hon för första gången gå utanför murarna utan bevakning och hon blev omedelbart med barn, det vill säga med mig”, skrev Guillou.

Om Villa Bellvue köptes först 1944 kan Jan Guillous mamma rimligen inte ha växt upp bakom just dessa murar. Kanske fanns det andra murar på Carl Westmans väg 16 i Saltsjöbaden, i det mindre hus Frigyes pekat ut att Marianne Hansén växt upp i?

Villa Bellevue var onekligen ett ståtligt hus. Enligt bouppteckningen fanns sex sovrum, salong, matrum och herrum. Oscar Botolfsen har haft två äkta mattor, en kelim och en persisk. Det står en flygel i huset, men den tillhör inte paret Botolfsen. Tavlorna är många. Av köksutrustningens omfattning kan vi dra slutsatsen att det fanns ett stort kök.

I minnesordet i Stockholmstidningen nämns att Oscar Botolfsen är med i Kungliga Segelsällskapet, men någon segelbåt har han inte när han dör. Däremot en illa åtgången jolle samt en motorbåt värd 1 600 kronor.

Godsägarens oäkta dotter.

Vad hjälper det den blinde om hans far såg bra, är en känt talesätt som är ett rättesnöre vid släktforskning. Det gör oss varken till bättre eller sämre människor om vi hittar adel, pigor eller mördare i vår släkt. Däremot kan vi ge mänskliga drag åt sedan länge döda människor.

Det är inte ovanligt att barn fördömer tidigare generationers handlanden. Genom släktforskning kan vi spegla den samtid som de levde i, och ibland även skapa förståelse för varför våra släktingar gjort som de gjort.

Vem var det egentligen som Jan Guillous morfar varit otrogen med och som orsakade skilsmässan? Svaret är: Jan Guillous mormor Britta, en urlakningsarbetardotter född Karlsson i Kristine i Dalarna 1893 och som först varit gift med köpmannen Erik Teodor Ohlsson, med vilken hon har en dotter.

I april 1922 föds Jan Guillous mamma Marianne utanför äktenskapet, eller möjligen mitt i upplösningen av ett annat. I dopboken antecknar prästen inte någon fader till flickebarnet Marianne, som först får namnet Olsson utan h.

När skilsmässan med Gunni Langenberg gått igenom i november 1924 är Jan Guillous mamma drygt två och ett halvt år gammal. Den 26 februari 1925 gifter sig Mariannes föräldrar och hon får namnet Botolfsen. Någon vecka efter vigseln föds Brittas andra barn med Oscar.

Vem var då Oscar Botolfsens första hustru Gunni Langenberg, som fick till stånd ett så saftigt skilsmässoavtal? Med tanke på att Guillou så ivrigt framhärdat sin överklassbakgrund och genom många romaner vurmat för det adliga så är det intressant att konstatera att den han inte delar blod med tycks vara den ädlaste, om nu något sådant finns.

Gunni Langenberg föds dock som oäkta. Fadern är ej angiven i dopboken och även modern uppges vara okänd, vilket är ytterst ovanligt att hitta för en släktforskare. Men det står snabbt klart att det var känt vem fadern och modern var. Dåtidens präster har hovsamt bugat. Det tog inte lång tid förrän Gunni fick efternamnet Norlin, godsägarfru Langenbergs pigas efternamn. Därefter får flickebarnet byta namn till Langenberg.

När Gunni långt senare dör testamenterar hon kvarlåtenskapen till sina halvsystrar, vilka råkar vara de inomäktenskapliga barnen till godsägaren på Hedås Wilhelm Ludvig Gude Langenberg, son till godsägare Fredrik Ludvig Langenberg och hans maka Thora Amalia Georgina Gedda.

Via Kugelbergs tidningsurklipp får vi veta att Wilhelm dött efter långvarit lidande vid 34 års ålder. Han efterlämnar änka och fyra barn. Den oäkta dottern Gunilla är nu tretton år. Således var Gunilla produkten av en kärleksaffär mellan en piga och en godsägares tjugoåriga son.

Gunni Langenbergs historia är ett exempel på att alla oäkta barn inte förkastades i dåtidens samhälle. Små skönhetsfläckar hos medlemmar i finare familjer kunde hindra vissa giftermål, i synnerhet om pengar inte fanns kvar. Men med ympning kunde detta avhjälpas. Oscar Botolfsen sågs antagligen som en tryggad försörjning med sin byggnadsverksamhet i Stockholm. Äktenskapet med Gunni Langenberg var å andra sidan gissningsvis ett strategiskt drag av en icke-svensk som ville komma in i de finare salongerna. Men vad hände då när den äktenskapliga alliansen sprack?

90-procentiga skulder.

Begravningsannons i Stockholmstidningen för Oscar Botolfsen sätts in dagen efter begravningen.

Begravningsannons i Stockholmstidningen för Oscar Botolfsen sätts in dagen efter begravningen.

Det blev ingen storstilad offentlig begravning för Jan Guillous morfar Oscar Botolfsen 1953. Begravningsannons och minnesord i Stockholmstidningen förs in dagen efter hans begravning med meddelande om att jordfästningen enligt den avlidnes önskan har ägt rum i stillhet. Han sörjs av änka, barn och bröder.

Det är onekligen en gripande annons om man vet bakgrunden. Änkan hade ju precis krävt skilsmässa och uppges nu vara den främste sörjande. Bröderna syftar högst troligt på just de personer som den döde varit skyldig mycket pengar. Två rättsprocesser var precis avslutade och ytterligare två väntade.

Jan Guillou sätter fokus på de efterlevande, som han pekar ut har ställt till med en arvstvist så att den sista delen av förmögenheten försvann. Men vad är det egentligen som har hänt? Vems är egentligen felet?

Det är väl egentligen här som Paul Frigyes inte grävde nog djupt. Han har i den bok som fick dras tillbaka endast skrapat på ytan av en intressant släkthistoria. Han hittar saker, men godtar också tyvärr den Guillouskt utmejslade släktversionen. Som det där med familjeförmögenheten som försvann.

”Efter Botolfsens död hade ättlingarna krånglat sig in i en decennielång arvstvist som stadigt dränerade resurserna”, skriver Frigyes till exempel.

Hade han läst bouppteckningen hade han nog inte framställt ett dödsbos 90-procentiga skulder på detta sätt. Enligt lag satt inte änkan i orubbat bo utan resterande del skulle delas på fem. Hälften till änkan, resten till barnen, varav ett var adopterat.

Förmögenheter behöver inte försvinna genom tvister. Det räcker med skulder och att ha flera arvtagare som ska dela på kvarlåtenskapen.

Fallet Oscar Botolfsen är ett bra exempel på varför man bör skriva testamente och ibland även äktenskapsförord. I avsaknad av dessa står änkan och de fyra barnen ensamma och ska komma överens om hur de ska göra med dödsboet.

Gissningsvis är det inte tillgångarna utan skulderna de ärvt som tär på relationerna.

Det är uppenbart att Villa Bellvue i Saltsjöbaden både är för stor och för kostsam för den 60-åriga Britta Botolfsen, som har två av de vuxna barnen skrivna hos sig. Alla måste hitta nytt boende och pengar att köpa nytt till går inte att få ut förrän man gjort sig oskyldig. Den 34-sidiga bouppteckningen visar ett 80-tal skulder till allt från låneinstitut till företag och privatpersoner.

Oscar Botolfsen var inte bara en man som gjorde affärer med mycket hårda nypor. Frigyes beskriver i sin bok en man som inte heller ägnar sig åt nostalgi. En gång i tiden hade han arbetat för en man, som nu ruinerats. När sonen till den barskrapade mannen söker upp Oscar Botolfsen och ber om hjälp blir han körd på porten. Den forne chefens son har enligt Jan Guillous morfar uppvisat ”ett beteende han fann ovärdigt, rentav ynkligt”, skriver Frigyes (sid 114 Jan Guillou utifrån, Lindelöws förlag)

Det är högst troligt att Oscar Botolfsens arvtagare under 1950-talet fick smaka på samma beska medicin. Den enes död, den andres bröd. Vid skilsmässor, obestånd och konkurser brukar man kunna göra bra affärer. Oscar Botolfsens arvtagare fick säkert motta ett och annat skambud på till exempel fastigheter. Fanns det förresten någon köpare till 7/40-dels ideell djurbesättning i Norge, eller ville någon av arvtagarna ta över egendomen? Arvtagarna ställdes onekligen inför många och komplicerade frågor.

Konsten att smälta in.

Hur var det att vara den nioåriga Jan Guillou mitt i allt det här? Enligt hans halvsyster, som intervjuades i Expressen 2003, trodde han som barn att den frånvarande biologiska pappan var en adlig fransman. Till myndigheter uppgav han som vuxen att fadern var diplomat. Efter 30 års ålder får han veta att fadern var sportjournalist i Finland.

I boken ”På jakt efter historien” menar han att det är mormodern som lurat i honom de falska uppgifterna.

Stadsarkivet i Stockholm kan man hitta att den franske farfadern invandrade till Sverige 1921 och gifte sig med folkskolläraren Amalia Sandberg, som är sprungen ur en ganska normal svensk arbetarsläkt. Tillsammans får de en son, Jan Guillous far, 1922. Fick Jan Guillou någonsin träffa sin farmor, bosatt i Stockholm och som dog 1954?

Jan Guillou talar ofta och gärna om idyllen i Saltsjöbaden där man hade hembiträden och där hans mamma körts omkring med chaufför. Somrarna tillbringades på Sandhamn i ett hus byggt för att den gästande norska kronprinsen skulle ges en värdig övernattning. Morfadern var med i Kungliga Segelsällskapet. Men vad han inte säger är att han tydligen inte bodde i Villa Bellevue. Enligt Frigyes bodde Jan Guillou med mamma och styvfar i chaufförsbostaden.

Hur mycket förstod den nioårige Jan av vad som hände 1953? Familjen måste ha varit omskakad. Rättegångar. Separation. Dödsfall. Advokater. Stora skulder. Skvallret måste ha florerat i samhället.

Familjens officiella minnesord över Oscar Botolfsen. Notera att hans hustru påstås vara född Cruse-Karlsson. Namnet Cruse har jag ej funnit något belägg för.

Familjens officiella minnesord över Oscar Botolfsen i Stockholmstidningen. Namnet Cruse, som hustrun Britta har getts, har jag inte funnit något belägg för. Enligt kyrkoarkiven var hennes far koboltsarbetare i Falun och hette Karl Johan Karlsson.

Klart det fanns folk som också mindes vad som hänt tidigare. Otroheten och ett ekonomiskt avtal istället för ett skadestånd. Sådana avtal har en benägenhet att sippra ut. Hur hade det förresten varit att bli fru Botolfsen efter godsägardottern Gunni Langenberg? Borde inte Jan Guillou förlåta koboltsarbetaren i Falun Karl Johan Karssons dotter Britta om hon kanske skarvade lite med sitt ursprung för att smälta in bättre i Saltsjöbaden?

Morfadern framstår som helig för Jan Guillou, men uppenbarligen bidrog morfaderns gylf till att sätta honom på pottan. Kanske var det just Paul Frigyes beskrivning av morfadern som fick Guillou att gå i taket.

Expressen publicerade i januari 2014 ett utdrag ur boken Höjd över varje misstanke (den bok som drogs tillbaka av Norstedts), där man kunde läsa att man i Saltsjöbaden kallat Oscar Botolfsen för ”Bot-Olle”. I Guillous egna beskrivningar är morfar en affärsman som kan hantera och muta makten. Mormodern beskrivs som nyrik och som uppfann ett adelskap åt sig själv. Mamman sägs ha blivit uppfostrad som överklass. Bouppteckning och närliggande släktforskning ger en bild av en familj som försökte upprätthålla fasaden medan förmögenheten uppenbarligen alltmer tunnades ut.

Hänger inte ihop med 1960.

Det är intressant hur svepande Jan Guillou sammanför morfaderns död 1953 med att han själv lämnar Solbacka, vilket är våren 1960, med att för alltid kunna slippa styvfadern, vilket egentligen skedde redan då Marianne och Nils Hansén separerade 1957.

Gården i Vestre Braathe i Norge hade ett taxeringsvärde motsvarande 836 000 SEK i 2016 års penningvärde. Oscar Botolfsen äger 7/40-delar i den och djurbesättningen.

Gården i Vestre Braathe i Norge hade ett taxeringsvärde motsvarande 836 000 SEK i 2016 års penningvärde. Oscar Botolfsen äger 7/40-delar i den och lika mycket i djurbesättningen.

Jan Guillous beskyllningar mot styvfadern och morbröderna, att de skulle varit huvudorsaken till att förmögenheten försvann, känns orättvisa. Det är uppenbart att många av bouppteckningens geldenärsförhållanden är kopplade till firma Botolfsen & Co och här var ingen annan än Oscar Botolfsen den högst ansvarige. Hans historiska skuldberg till släkt och före detta hustrun är inte att leka med.

Värt att notera är att styvfadern Nils Hansén gifte sig med Jan Guillous mor sex år före Oscar Botolfsens död. Enligt Frigyes har de först drivit våffelstuga i Sälen (sid 119, Höjd över…), en uppgift som antagligen stör den Guillouska bilden av genuin överklassbakgrund. Tre år före styvfaderns död blir Nils Hansén under en kort tid kritbruksdirektör i Norrköping.

Kan detta scenario verkligen ha haft så stor inverkan på Oscar Botolfsens förmögenhetsförlopp?

Istället för att som Guillou peka ut styvfaderns bristande ekonomiska förmågor bör man stillsamt undra hur i hela fridens namn Oscar Botolfsen tänkte då han under något år satte en pianist till att bli kritbruksdirektör.

Bouppteckningar är fantastiska för släktforskare. Oscar Botolfsens dokument blottlägger en familj och en släkt som tycks lida av bristande sammanhållning. Enligt ett känt talesätt förstörs en familjeförmögenhet på tre generationer. Här tycks det gå snabbare.

Kanske säger detta något om varför det är så viktigt för Jan Guillou att hela tiden påtala sin tillhörighet till överklassen och ständigt visa att han numera kan använda spenderbyxorna precis när han vill. Han förefaller vara mer lik sin mormor från Dalarna, koboltsarbetaredottern Britta Karlsson, än han antagligen vill erkänna. Som den sanne vänstermänniska Jan Guillou säger sig vara är det intressant att han inte mer framhäver sin svenska arbetar- och underklassbakgrund.

Varför berätta hela denna långa historia på en underrättelseblogg? Därför att vi saknar KGB-officeren Jevgenij Gergels förklaring till varför han ska ha närmat sig Jan Guillou i mitten på 1960-talet. Vem var det Gergel såg? Eller för att göra det tydligare: Vilka svagheter och värvningspotentialer såg han hos Guillou? Vilka strategier lade Gergel upp för den klassiska mentala förförelsen?

Hur prisade han? Hur lockade han? Hur lovade han? Hur motiverade och trakterade han?

Jag har genom åren visat min släktanalys för tidigare underrättelseofficerare och frågat om KGB ägnade sig åt släktforskning. Svaret har blivit att de nog inte gjorde sådant.

Men de var mycket goda människokännare, blev ett svar.

Själv tror jag att Gergels strategi påminde om hur KGB-mannen Axel i John le Carrés A Perfect Spy alltid tilltalade sitt värvningsobjekt Magnus Pym: Alltid med ett Sir – ”Sir Magnus”.

TEXT OCH RESEARCH: LENA BREITNER

 

FAKTA 1

12 okt 1877
Oscar Botolfsen föds i Kristiania, Oslo

23 jan 1905
Flyttar till Sverige från Norge. Bosätter sig i centrala Stockholm och startar entreprenadverksamhet.

21 juni 1910
Gifter sig med Gunilla Langenberg, som då är 22 år

1922
Köpmansfru Hanna Kristina Birgitta Olsson föder barnet Marianne. Ingen fader antecknas i födelseboken. Fadern uppges senare vara Oscar Botolfsen.

21 nov 1924
Skilsmässan går igenom mellan Oscar Botolfsen och Gunilla Langenberg. Istället för skadestånd har parterna träffat ett avtal som tryggar hennes för livstid. Oscar Botolfsen flyttar detta år till Täby.

26 feb 1925
Hanna Kristina Birgitta Olsson gifter sig med Oscar Botolfsen. Parets andra barn föds någon vecka senare.

1938
Nytt avtal mellan Oscar Botolfsen och Gunilla Langenberg. Han har ej fullgjort sina skyldigheter.

1942
Oscar Botolfsen med firma har fyra fastigheter i Stockholm, varav två är inköpta 1929 och 1930. Bara en av fastigheterna finns kvar vid bouppteckningen.

7 nov 1952
Saltsjöbaden badhotell lämnar in stämning mot Oscar Botolfsen

28 nov 1952
Saltsjöbaden badhotell lämnar in ännu en stämning mot Oscar Botolfsen

4 dec 1952
Lauritz Botolfsen drar Oscar Botolfsen inför rätta gällande ett arv

8 dec 1952
Britta Botolfsen begär skilsmässa

16 jan 1953
Saltsjöbaden badhotell vinner i tvistemålen mot Oscar Botolfsen.

27 feb 1953
Oscar Botolfsen dör

30 apr 1953
skilsmässoärendet avskrivs

1954

Bouppteckningen avslutas. Lauritz Botolfsens krav är redan avskrivet i rätten men tillerkänns i bouppteckningen, som är underskriven av samtliga arvingar (änkan och fyra barn)

FAKTA 2

För närvarande arbetar Jan Guillou med en släktsaga där tre norska bröder står i fokus. De verkliga förlagorna uppges vara hans egen morfar med syskon. De läser till diplomingenjörer i Dresden. Namnen är (surprise!) Lauritz, Oscar och Sverre.
  Verklighetens bondsöner blir fiskarsöner i romanformen och heter Lauritzen. Sverre är bög. Oscar blir blåst på pengar av en kvinna som påstår att hon är barn till en spansk grevinna och en frånskild tysk greve. Men hon avslöjas som hora och judinna och Oscar sticker till Tyska Östafrika och jagar. Lauritz, där den seglande morfadern Oscar Botolfsen är förlagan, placeras i Saltsjöbaden och gifter sig med en tysk barons dotter.
  ”Det var en på många sätt en idyllisk barndom”, sa Jan Guillou i norska NRK 2014 om barndomen i Saltjöbaden och somrarna i Sandhamn.
Samtidigt andas han att det finns något annat.
  ”Det finns pinsamheter i släkten som sen har sköljts över med önsketänkanden och lögner. Och det är mycket användbart litterärt”.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik, KGB. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Jan Guillous överklassidyll och fasaderna som rämnade

  1. David Fredin skriver:

    Så intressant och inte minst nödvändigt att uppgifterna kommer ut, dessa visar ju på
    hur lögnaktig Jan Guillou är, han som i sin ”journalistik” skryter över sanningens viktighet, men
    vad är att vänta av en f.d. (?) spion för KGB och GRU? Fiktiva historier, lögner och förtal
    av andra hör ju till arbetsschemat för nämnda organisationer.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej David!
      vissa fakta kring våra släktingar lever vi i okunskap om ända tills arkivhandlingarna kommit fram. Det är många som blivit förvånade över vad arkiven kan visa. Jag pratade en gång med en handläggare på krigsarkivet och det hörde inte till ovanligheten att släkten trodde att en avliden haft en mycket högre militär rang än vad arkiven kunnat visa.

      Vad gäller definitionen på Jan Guillou tror jag du blandar ihop definitionerna. Han är dömd för spionage 1974, men det har inte pekats ut någon specifik organisation eller något land för vilket detta skulle ha skett. Vad gäller relationen till KGB har spionåklagare Tomas Lindstrand år 2010 kommit fram till att han bör ”betraktas som en åtminstone tillfällig agent” för KGB baserat på de egna uppgifterna. Kopplingen till GRU tror jag inte det finns belägg för.

      Genom att kalla Jan Guillou för ”spion” tror jag du upphöjer honom till en smickrande nivå som jag ej tror att han förtjänar. Jag gjorde nyligen ett inlägg om Jan & Jan, Stage & Guillou. När Stage berättar att han varit agent för Kuba så ska Guillou ha svarat:

      ”Herregud, har du bara varit agent för det misslyckade departementet för världsrevolutionen. Jag hade hört att du varit en riktig spion. Men agent, det kan man använda vilken idiot som helst till.”

  2. Fantastiskt! Tack för denna redogörelse. Nog för att jag visste att Guillou hade skarvat och lagt till och ifrån. Men det här är rätt roligt i kontrast mot vad han har framställt själv. När kommer boken? Vilken helt otrolig revanschlystnad som har funnits och finns hos denne man. I skenet av den verkliga historien om honom går att förstå varför.

    • Lena Breitner skriver:

      Det var så lite så. Texten har legat till sig väldigt länge och jag undrade ärligt talat om någon var intresserad. Hr Giljo är inte längre en klickmagnet. Folk bryr sig ganska föga om honom. Så jag tänkte att jag lägger ut det. Jag orkar INTE skriva en bok om honom. Det är så mödosamt att kolla alla uppgifter🙂

Kommentarsfältet är stängt.