Jan Guillou är mest ivägen för att vi ska förstå IB-affären

Varför i hela fridens namn tycks jag lägga så mycket energi på Jan Guillou? En del som vet min bakgrund skulle säkert tvärsäkert gissa att det har med min man, den tidigare IB-agenten Gunnar Ekberg, att göra.

Det kan kanske ligga något i det, och ändå inte. Underrättelse- och säkerhetstjänsterna intresserade mig långt innan. Och när jag för Föreningen Sveriges öga och öras räkning senare initierade ett projekt där vi skannade in de skadade handlingarna av IB-åtalet började jag lusläsa allt. Året var 2009 och jag ville förstå, men ju mer jag grävde desto mer frågor fick jag.

Många tror nog att den mest intressanta personen i IB-affären är Jan Guillou, men det är han absolut inte. Ju mer man skrapar på ytan desto klarare framstår det att Jan Guillou vill att vi ska tro att han varit intressant och viktig, och att han har varit med och gjort mycket mer än vad som är med sanning överensstämmande.

En av de mest intressanta personerna i IB-affären 1974 är den tidigare IB-medarbetaren Håkan Isacson. Han gäckar mig. Han är död och kan inte höras. I IB-åtalet finns bara ett förhör med honom där det klart framgår att han manglats uppåt och neråt och utåt och inåt i ungefär en månads tid av förhörsledaren innan detta uppsummerande förhör sker där Håkan Isacson är spak som ett lamm.

Håkan Isacson talar säkert etthundra procent sanning i detta enda förhör som ligger i IB-åtalet, men vilket värde har detta förhör när det klart framgår att han och motparten är överens om att han inte får säga för mycket? Vad var det han inte fick säga? Vad är det vi inte har fått veta?

Jag har försökt få ut handlingar, men tyvärr tror jag att sekretessgränser sätter stopp för sanningen att komma fram i just det här fallet.

Må jag leva så länge att jag får min nyfikenhet stillad om Håkan Isacson, vilket troligen är år 2043. Jag beräknar nämligen att strikt 70 års sekretess kommer att tillämpas för hans akt hos Säpo. 

När jag frågat politiker om svenska sekretessregler gällande t ex Säpos akter har jag mötts av påståendet att de som berörs bör vara döda när akter släpps. Det är ju en hållning att fundera på med tanke på att vår medelålder ökat markant sedan (upp till) 70-årsprincipen infördes. Tjugoåringar som rekryteras i dag för hemliga verksamheter kan i högsta grad vara i livet när sekretessen släpps.

En annan aspekt att fundera över är vad vi utsätter de efterlevande för. Släpps dokument medan de som berörs är i livet kan de själva få kommentera om de har lust. Ta exemplet Jan Guillou, född 1944. Varför inte släppa dokument från före 1974 nu med en gång medan han kan kommentera? Varför vänta till år 2043 då han, om han är i livet, är 99 år? Inse att hans familj säkert kommer att stå svarslösa kring saker som står i akterna.

Jan Guillou vet att hans dokument inte kommer att släppas under hans livstid. Han vet att det är svårt att sätta emot hans påståenden. Därför kan han påstå än den ena och än den andra tokigheten utan att bli motsagd. Som det där i de sk yrkesmemoarerna:

”De trycka förhör som lämnas ut till offentligheten är noga rensade och redigerade. Mina offentliga förhör från IB-utredningen är bara på lite drygt hundra sidor. Det motsvarar högst tio procent av den sammanlagda förhörstiden”, skrev Jan Guillou (s 225, pocketversionen)

Eftersom matte är ett av mina favoritämnen började jag år 2011 räkna på påståendet. Hur lång tid hade de offentliga förhören med Jan Guillou i IB-akten tagit? Hur många sidor blev det? Vad är rimligt under en förundersökning?

Jag kom fram till att Jan Guillous påstående innebar att han skulle ha suttit i ”hemliga förhör” om ca 120 timmar under IB-utredningen och att detta skulle resulterat i omkring 900 hemliga sidor som ingen ännu får läsa. Ärligt talat – är det någon som tror att Jan Guillou har så mycket intressant och hemligt att berätta att det fyller 900 sidor hos Säpo?

Just sådana här konklusioner är viktiga att göra, eftersom Jan Guillou väldigt ofta gällande IB-affären påstår saker som är svåra att faktakolla. Vad mer intressant är: till skillnad från till exempel Peter Bratt eller för all del min egen man Gunnar Ekbergvarierar Jan Guillou hela tiden sin berättelse. 

Ju mer jag granskat IB-affären desto mer fylls jag av förvåning över att Jan Guillou under drygt fyrtio år tid getts så stor plats i media, getts så stor trovärdighet och sällan mötts av kritiska frågor från journalistkollegor. Hur kan det ha blivit så här när han ständigt justerar sin IB-historia och sin egen livshistoria? Han är som sportfiskaren vars ungdoms största fångst bara blir större och större med åren.

Men låt oss då titta på de som fortfarande är i livet efter IB-affären: Jan Guillou, Peter Bratt och Gunnar Ekberg, varav den senare är min man och de två förra åtalades och dömdes. Vem talar sanning? Vem kan vi lita på? Jag har läst många förhör och åtal och vet att det är vanligt förekommande att människor som riskerar dom inte är helt sanningsenliga. Folk erkänner brott de inte har begått. Folk förnekar brott de har begått. Vittnen minns rätt eller fel. Människor vill skydda någon eller sig själva.

Det är förvånande att IB-affären behandlas som om i synnerhet en alltid talar sanning. Det är väl ganska naivt?

Underrättelsefolket i IB-åtalet är rätt intressanta. En man säger sig bara ägna sig åt lastbilstransporter. Han är väldigt trevlig när han förhörs, men granskar man det han säger så har han faktiskt inte sagt ett dyft och spelar helt oförstående till frågor som han borde kunnat besvara klart och tydligt. Jag tyckte mannen påminde väldigt mycket om Gunnar Ekbergs gamle handledare ”Per”. Trevlig och charmig som kan säga många meningar utan att ha sagt någonting. En dag träffade jag en fd IB-medarbetare och nämnde likheterna mellan Gunnar Ekbergs gamle chef och lastbilsmannen, som inte har en helt obetydlig roll i efterspelet till IB-affären.

Du får hälsa till Per, var så nära en bekräftelse jag kunde komma på att vederbörande mycket väl visste att lastbilsmannen tillhört IB.

Underrättelsefolk ljuger inte. De svarar helt enkelt bara på det som de vill svara på.

Peter Bratt är lätt att förstå. Han, som till skillnad från Jan Guillou kommer från överklassen, var och är (upplever jag) genuint övertygad om att han deltog i IB-avslöjandet som en del av en god sak. Bonniers gav senare hans memoarer det träffade namnet ”Med rent uppsåt”, vilket var mitt i prick.

Men har han en gloria på huvudet? Det har ingen och knappast Bratt. Hans akilleshäl är och förblir Håkan Isacson, den homosexuelle alkoholiserade lumparkompisen som Bratt till syvende och sist försökte tjäna pengar på. Av IB-åtalet framgår att Bratt har blivit sparkad och har taskigt med pengar. Likaså är det med Isacson. De fördjupar sig i alkohol och Bratt springer till media och vill sälja knäcket. Den som till sist nappar är Fib/Kulturfront där Jan Guillou sitter som redaktör. Isacsons agerande kring IB-avslöjandet är irrationellt och motsägelsefullt.

Den som tar den största skammen är och förblir Isacson. Många vände ryggen åt honom efter IB-affären. Den som granskar IB-affären och funderar på etik för journalister inser snabbt att det är vanskligt att blanda ihop privat vänskap med hemliga källor så som Bratt gjorde.

Om Bratt och Isacson i sina personligheter är lätta att avläsa så är Guillou intressantare. Inte alltid för vad han säger, utan för att han getts sådant tolkningsföreträde gällande IB-affären. Han har helt enkelt fått dominera IB-affärstolkningen, vilket knappast har lett till att vi har blivit klokare. För precis så som Peter Bratt har haft anledningar till att överdriva eller förminska vissa faktauppgifter så har Guillou haft det i mångdubbelt högre grad.

En sak har varit hans behov att hävda sig. Att visa att han faktiskt hade jobbat jättemycket med IB-avslöjandet, fastän det egentligen var Peter Bratt som kom med en silverbricka ett år före avslöjandet.

Således konstaterar jag att Jan Guillous ego faktiskt är ett hinder för att vi ska förstå IB-affären bättre, eftersom han vill framstå som dominerande ”hjälte” i dramat. Han har helt enkelt under flera årtionden varit i vägen för att vi ska komma vidare i frågan om IB-affären.

2009 kom Gunnar Ekberg och Jan Guillou ut med sina memoarer. En och annan trevare gavs till att jämföra skildringarna av IB-affären, men mer blev det faktiskt inte. I recensioner noterade jag att Jan Guillou hyllades för det han skrev, medan flera recensenter försökte friskriva sig gällande Gunnar Ekbergs memoarer. ”Man” visste ju faktiskt inte vad som faktiskt var sant, vilket ju är helt korrekt men borde i så fall sättas in som ett ”aber” i alla recensioner av memoarer.

Jämförelserna mellan böckerna försvann kanske också när Expressen avslöjade att Jan Guillou varit KGB-agent under åren 1967-72. Själv säger Jan Guillou att det var ett journalistiskt uppdrag som gick fel. Att han mötte KGB-officeren 1972 och avslutade relationen med förklaringen att det skulle KGB-officeren förstå senare och kunna läsa i en tidning.

Jag har passat på att fråga många initierade från underrättelse- och säkerhetstjänsterna om det kan gå till så här, att man leker i fem år med KGB, utför uppdrag, får pengar, skriver på kvitton och sedan avslutar relationen. Alla säger att det inte går till så där. En gång KGB alltid KGB. Dessutom är det så att den som hamnar i KGB:s garn har identifierats som en person med vissa ”svagheter” som kan bearbetas. Spelmissbruk, alkoholism, homosexualitet, ett ego som behöver stärkas, avsaknad av fadersfigur eller vad det nu är.

KGB-officeren är en människokännare som hittar sina byten och de släpper dem inte i första taget. Kanske att han fick Jan Guillou att tro att Jan Guillou styrde relationen?

Jan Guillou har fått berätta sin version av relationen med KGB. Att det var journalistik och ambitionen av ett scoop. Det är Jan Guillou som vittnar om att relationen avslutades, på hans initiativ, 1972.

Vad vi saknar är KGB:s version av det hela. Vem var det som Jevgenij Gergel såg? Varför ville han och KGB utveckla kontakten med Jan Guillou?

Frågan är om vi får reda på det någonsin. Vladimir Putin, före detta KGB-agent, lär knappas vilja att de ryska arkiven öppnas.

Så då återstår att göra en liten utredning på Jan Guillou för att ta reda på vad det är som är hans akilleshäl. Varför är det så viktigt att hela tiden berättar att han är från överklassen och kan äta med kniv och gaffel? Varför är det så viktigt att berätta hur fina viner han dricker, och att han haft en norsk-fransk uppväxt med hembiträden? Varför hyllar han sin morfar, men märkbart blockar för vissa frågor just om förmögenheten som försvann och om morfadern?

Mer om detta i nästa inlägg….

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Säpo, Stasi. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jan Guillou är mest ivägen för att vi ska förstå IB-affären

  1. Det är förunderligt att herr Guillou, en högst medioker ihopkokare av kiosklitteratur samt en gång dömd för brott mot rikets säkerhet – i detta avseende var han en simpel brottsling – och dessförutan behäftad med kommunistiska villfarelser, alltfort har en stol i det offentliga rummet. Herr Guillou är på intet sätt värd den uppmärksamhet han ges.

    • Lena Breitner skriver:

      Han får faktiskt inte särskilt mycket uppmärksamhet längre. Om det är en tröst.

Kommentarsfältet är stängt.