Jan & Jan. Stage & Guillou. Hemliga agenter men bara en var krigskorrespondent

I flera år har jag funderat på att skriva om Jan & Jan. Stage och Guillou alltså. Det finns något fascinerande över de två, men det som hållit mig tillbaka är att jag hela tiden vetat att inlägget kommer att bli långt. Men nu gör jag slag i saken. Häng med!

Båda heter alltså Jan och är kända journalister och spänningsförfattare i sina hemländer Danmark respektive Sverige. Båda kan även betecknas som agent- och spionförfattare tillika bestsellerförfattare. Båda har ett förflutet som hemliga agenter. En är död. Den andre lever.

Vi kanske ska börja med hur de ser ut. Av upphovsrättsliga skäl kan jag ej publicera bilder på denna blogg, men klicka gärna här för en bildsökning på Jan Stage på google. Visst är de nästan dråpligt lika varandra!

Just detta är viktigt att förstå. Jan & Jan är jättelika – på flera plan. Och ändå finns viktiga skillnader. Jan & Jan är som Knoll & Tott och Hund & Katt på en gång.

Jan Stage föddes 1937 i Köpenhamn. Jan Guillou 1944 i Södertälje. Båda blev alltså journalister, men bara en blev utrikeskorrespondent och krigskorrespondent. Den andre har däremot försökt få det att framstå som att han varit i hetluften.

Jan Stage var alltså kommunist i sin ungdom och började 1962 jobba för danska kommunistpartiets tidning Land & Folk på Kuba. Stage gick i slutet av 60-talet över till att bli Latinamerikakorrespondent för vänsterinriktade Tidningen Information. 

Det är under denna tid som han påstås ha fått i uppdrag att för den kubanska underrättelsetjänstens räkning hämta hem Che Guevara från Bolivia, ett uppdrag som dock ska ha misslyckats. Han ska även ha fungerat som kurir mellan kubanska underrättelsetjänsten och kontakter i Bolivia.

Stage hann även med att jobba för tidningen Politiken samt har bevakat flera krig, t ex varit krigskorrespondent i Libanon och bevakat Bosnienkriget 1992-95 för Information. Enligt den här artikeln ska han ha bevakat kriget i Afghanistan, Uganda under Idi Amin, Nicaragua under sandinisterna och Kongo under kampen mellan Kabila och Mobutu.

Jan Stage dog 2003. Från 60-talet och framåt gav han ut en mängd böcker. Först utkom en diktsamling. 1985 började han ge ut så kallade spänningsromaner som byggde på hans erfarenheter som utrikeskorrespondent och krigsreporter. Även spionage- och agentvärlden ska ha berörts. Först kom ”Fare, fare krigsmand”, därefter kom titlar som ”Øje for øje” och ”Et kys fra Kaliningrad”. Stage kom ut med sin självbiografi 1999. Den heter ”Og ham der slår på tromme”. Han har även gett ut fackböcker.

Jan Guillou blev ju också författare. Debuten blev med ”Om kriget kommer” 1971 och följdes bland annat av en hyllningsbok till diktaturen i ”Irak – det nya Arabien” (1977 skriven med Marina Stagh). Guillous spännings- och agentromaner började komma ut ett år efter Jan Stages, närmre bestämt 1986 genom ”Coq Rouge”. Andra titlar som ”Fiendens fiende”, ”Den demokratiske terroristen” och ”Den enda segern” tyder på att vi är en Jan & Jan-trend på spåren.

Jan Guillou har skrivit två biografier om sig själv. Medan Stages bok kom ut 1999 kom Guillous första ut 2003. På jakt efter historien spioner, reportage, riddare och häxor, ska enligt förordet ha getts ut eftersom Jan kunde få upp till tio frågor om dagen om sig själv från skolelever och universitetsstudenter.

2009 kom Guillous yrkesmemoarer ut. Ordets makt och vanmakt blev omstridd. SvD:s Mikael Holmström avslöjade att Jan Guillou påstådda IB-källa dementerat att han varit en källa. Hela KGB-affären som rullades upp i Expressen behöver knappast kommenteras, mer än att det utlovade tilläggskapitel i pocketversionen blev fullständigt intetsägande.

Jan Guillou hade också en extremvänsterbakgrund. Hans första journalistjobb var för Fib Aktuellt, Lektyr och Fib Kulturfront. Sen kom IB-avslöjandet 1973, och 1974 en tio månaders fängelsedom i hovrätten. Det blev, som jag förstått, en lång Golgatavandring innan Rekordmagasinet och annat åter gav Guillou det strålkastarljus han trivs i.

Vad handlade IB-domen om? Den tidigare IB-medarbetaren Håkan Isacson dömdes för bedrägeri, urkundsförfalskning, medhjälp till spioneri och spioneri. Peter Bratt och Jan Guillou dömdes för spioneri. Spiondomen handlade enkelt uttryckt om att publiceringar i Fib Kulturfront och i boken IB och hotet mot vår säkerhet (Bratts bok) skadat rikets försvar och vad gäller Bratt och Guillou att de ”genom egen spaning” insamlat uppgifter ”med uppsåt att gå främmande makt tillhanda”, som åklagaren uttryckte det.

Själv har jag kunnat konstatera att de gamla Fib/K-avslöjandena återfinns i flera gamla öst-arkiv. I ett tjeckiskt arkiv återfinns till exempel en organisationsstruktur över svenska företag som svensk underrättelsetjänst haft koppling till. Men det är inte Fib/Kulturfronts skiss utan en tjeckisk omgjord version, som innehåller heldragna linjer förutom i ett fall där det finns en streckad linje. Exakt samma linjestruktur finns i Fib/Kulturfrontskissen. Kort och gott: Östs underrättelsetjänster sög åt sig informationen som paret Brillou gav genom utgivningen.

Sammanfattningsvis kan vi säga att Guillou är dömd för spioneri, men att kalla honom spion är lite svårt. För hur professionell var han? Kanske var han bara en nyttig idiot? Denna del av historien är ännu inte färdigskriven.

För att återvända till Jan Stage så var det inte slut på hans äventyrligheter, om ni trodde det. Efter hans död, närmre bestämt 2014, avslöjades det i Danmark att han skulle ha varit inblandad i en terroraktion.

2014 avslöjade Stages gamla kollega, och senare chefredaktören på Information, Lasse Ellegaard att Jan Stage år 2001, i samband med 11 septemberattentatet, avslöjat att han varit chaufför vid en terroraktion i Tyskland på 1970-talet, vilket ni kan läsa om här. Ni kan även läsa Lasse Ellegaards kommentarer här.

Jan Stage ska på 60-talet ha lärt känna Giangiancomo Feltrinelli, en rik italienare och förläggare som hade kontakter med både Röda Armé Fraktionen och Röda Brigaderna. Bland annat uppges han ha varit med och finansierat mordet på Bolivias generalkonsul Quintanilla Pereira i Hamburg i 1971.

Den som ska ha utfört mordet var Monika Ertl (alt stavning Monica Ertl) och motivet ska ha varit att det var Pereira som beordrade mordet på Che Guevara. Den som körde flyktbilen ska ha varit… Ja, just det! Krigskorrespondenten, utrikeskorrespondenten och den hemlige agenten Jan Stage, som alltså senare i livet ska ha tagit avstånd från dessa handlingar.

”Jeg var kun en skide chauffør” (Jag var bara en jävla chaufför) ska han 2001 ha sagt till Lasse Ellegaard.

Första gången påståendet om Jan Stage chaufförsjobb offentliggjordes ska ha varit 2009 i en bok tryckt i Tyskland, vilket rimligen bör vara Jürgen Schreibers Sie starb wie Che Guevara, läs även här.

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009.

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009.

Vad gäller Jan Guillous hemliga agenthistoria avslöjades den hösten 2009 då Jan Guillou själv i en videointervju med Expressens Micke Ölander berättade öppet att han haft en femårig kontakt med KGB som innebar att han utförde uppdrag och fick ”betalt och fick skriva på kvitton”.

Expressen valde i samband med avslöjandet att sätta rubriken ”Guillou hemlig Sovjetagent – tog emot pengar av KGB”. Ärendet blev ett fall för PON, som året därpå friade Expressen, som nu trosvisst kunde sätta rubriken ”Jan Guillou var KGB-agent”.

Det roliga i kråksången var att Jan Guillou i sin anmälan påstått att han minsann inte varit spion, men si så hade faktiskt inte Expressen uttryckt sig. De hade konsekvent använt sig av begreppet ”agent”, vilket är en helt annan sak. I ett skriftligt utlåtande till PON slog spionåklagare Tomas Lindstrand fast vari skillnaderna mellan begreppen ”agent” och ”spion” ligger.

”Agent och spion är inte synonyma begrepp. Ur juridisk synvinkel är en spion en person som begår spioneribrott, det vill säga brott mot 19 kap 5 eller 6 paragrafen brottsbalken. En agent däremot behöver inte göra sig skyldig till spioneribrott i sin verksamhet. En agent kan utföra uppdrag för sin uppdragsgivare utan att hans agerande går över gränsen för vad som är straffbart”

Spionåklagaren Tomas Lindstrand slog enligt Expressen fast att Guillou, baserat på hans egna uppgifter om KGB, måste ”betraktas som en åtminstone tillfällig agent”.

Är ni med? Jan Guillou var inte spion, men måste ses som ”åtminstone” fd hemlig agent. Just det här är jätteroligt om vi går vidare i vår Knoll & Tott-historia.

Avslöjandet av Jan Guillou som KGB-agent 2009 blev inte bara en nyhet i Sverige. Även i våra nordiska grannländer blev det en stor nyhet. I tidningen Information kunde man i november 2009 läsa en intressant text av Jens Nauntofte om Knoll & Tott, det vill säga Jan Guillou och Jan Stage. Rubriken löd:

Knockout-sejr til Jan Guillou

Jens Nauntofte berättar om sina möten med Jan Guillou. Första gången 1971 i fritidskollektivet Julita i Stockholm. Nauntofte betecknar Guillou som en kameleont-profil, som inte gillar att diskutera politiska teser, men som förklarade att ”jeg er kommunist med stort K. Når jeg ikke er maoist«.

Men det är inte det som intresserar mig, utan det som Nauntofte beskriver har hänt trettio år senare, alltså omkring år 2000. Jan & Jan, dvs Knoll & Tott, ska ha blivit inbjudna till en författarafton på Louisiana. Enligt Nauntofte ska Stage ha förvånats över Guillous debatt-attack, som Nauntofte betecknar som i paritet med mellanviktsboxning.

Det är alltså här som Jan Stage ska ha avslöjat sitt förflutna som kurir och agent för Castros Kuba.

Enligt Nauntofte ska Jan Guillou ha lutat sig tillbaka i stolen och med ett brett flin utbrustit:

”Herregud, har du bara varit agent för det misslyckade departementet för världsrevolutionen. Jag hade hört att du varit en riktig spion. Men agent, det kan man använda vilken idiot som helst till.”

Därefter ska Guillou kört sin välkända mediestrategi där han kastade över diskussionen till något helt annat. Efter författaraftonen ska Jan & Jan gått ut på restaurang på var sitt håll. Stage ska ha ätit soppa och druckit öl. Enligt Nauntofte ska Guillou inmundigat kaviar och champagne på annan adress.

Ungefär tio år senare, år 2010, fastslogs att Jan Guillou inte kunnat betecknas som spion i KGB-affären, utan bara kan betraktas som en åtminstone tillfällig hemlig agent. Spioner är tydligen fint, enligt Jan Guillou. Själv blev han enligt Expressen och spionåklagare Tomas Lindstrand blott, trots tappra försök i PON att kallas spion, degraderad till agent. Till sådant kan man enligt Guillou använda vilken idiot som helst. Inte undra över att han blev upprörd över avslöjandet. Den som gillrar en fälla faller oftast själv däri.

Medan Stage är den som faktiskt är utrikeskorrespondent och bevakar många krig så får jag mest intrycket av att Jan Guillou hela tiden försöker låtsas att han varit i hetluften både här och där. Det gäller när jag läser förhören i IB-åtalet, men även till exempel 1969 års publicering i Lektyr med rubriken ”Jag var förste svensken i palestinska gerillan”. Jan Guillou sablade själv reportaget i sina memoarer 2009. Ingressen, som någon annan skrivit och där det påstås är Jan ”levt tillsammans med palestinska gerillan” och med svensk k-pist dragit runt i en månad och planerat anfall mot israeliska posteringar, ska enligt Guillou innehålla fyra direkta lögner, vilka ej nämnda. Guillous egen text i Lektyr beskriver han som ”politisk” och att texten, det vill säga ”allt bara var teater” (sid 91-92 pocketversionen).

Bilden jag får är två män som egentligen är väldigt lika och ändå inte. Mitt intryck är att Jan Guillou upplevde Jan Stage som en konkurrent, men att Jan Stage inte alls såg Jan Guillou som just detta. Det kallas kort och gott avundsjuka.

TEXT: LENA BREITNER

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jan & Jan. Stage & Guillou. Hemliga agenter men bara en var krigskorrespondent

  1. T Bertilsson skriver:

    Rörande de alster, som den för brott mot rikets säkerhet dömde skriftställaren och pamflettisten Guillou kokat ihop må sägas att de, i vart fall vad de så kallade spänningsromanerna anbelangar, är synnerligen undermålig och dålig litteratur med excesser av osmakligt våld innehållande detaljerad beskrivning av de mest vidriga och osmakliga handlingar. I detta avseende lyfter sig den för brott mot rikets säkerhet dömde skriftställaren och pamflettisten Guillou icke på minsta sätt över kioskslasket till agentromaner. Att kalla dessa undermåliga alster för litteratur vore ett hån mot goda och skickliga författare.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej T Bertilsson!
      Tack för dina kommentarer om den litterära kvaliteten. Jag är bekant med en man som för några år sedan uppgav sig ha sträckläst Hamiltonböckerna en sommar för att sedan konstatera att språket varierade i så hög grad, ibland från sida till sida, att vederbörande betvivlade att det var en och samma person som skrivit böckerna.

      En tid senare hittade jag en ganska rolig analys av böckerna genomförd av en Henry K.O. Norman, som visar att det finns mängder av svengelska uttryck i böckerna, för att inte tala om faktafel och omskrivningar som är ganska omständliga. Jag skrev om det för några år sedan. Klicka gärna på länkarna så har du analysen av språkbruket. Det är… intressant
      https://tankaromib.wordpress.com/2012/08/11/analys-av-sprakbruket-i-guillous-bocker/

      Hälsar
      Lena
      hälsar
      Lena

Kommentarsfältet är stängt.