Mord med familjekänsla och nästa generation som kommer förfasa sig över dig

I går satt jag på ett tidningsarkiv och skulle plocka fram några gamla artiklar. Jag tittade på 1974, året då spionrättegången i IB-affären var i full gång.

Som vanligt kan jag inte låta bli att läsa en massa andra artiklar, och inte minst ta kopior på det som jag kallar ”små pärlor”. Sådant som är tidsdokument och som får mig att hajja till därför att vi aldrig i livet skulle uttrycka oss på det sättet i dag.

Jag tänker till exempel på rubriken från 1974 som jag hittade att ”MKB stoppar zigenarfest”. Under lång tid har det verkats för att använda ordet rom istället, men sedan mars 2015 då SAOL gick ut med varningar för kränkande ord, däribland zigenare, så kan den som använder just detta ord få löpa gatlopp. Miljöministern, vice statsministern och MP:s språkrör Åsa Romson råkade använda ordet i maj 2015. Två gånger dessutom. Det blev en stor affär, trots att SAOL faktiskt inte förbjudit ordet utan faktiskt bara infört en ”använd hellre”-formulering. Jag noterar att gatloppet inträffade två månader efter att varningstexten införts.

För mig säger just denna Åsa Romson-affär något om hur snabbt språkliga ”förbud” kan införas i Sverige i dag. Faktum är att jag redan på 90-talet som lexikonredaktör började notera en språklig ängslan i vårt land, en ängslan som har ökat med åren.

De informella förbuden i vår språkanvändning har blivit fler. Uppfinningsrikedomen för att hitta nya ord som inte ska kränka tar ibland ofattbara proportioner. Föryngringsyta är ett bra exempel. Det låter ju positivt för den som inte riktigt vet vad man menar, medan synonymen kalhygge är både brutalt och mer begripligt.  

Idag hade tidningar inte satt rubriken ”MKB stoppar zigenarfest”, som jag hittade i en tidning från 1974, men jag tror att vi idag skulle kunna ha använt ”MKB portar romer” eller något liknande.

Just denna tidsmässiga nyansskillnad i språkanvändningen fascinerar mig. I mitten på 90-talet satt jag på en anställningsintervju med chefredaktören Doe Mena Berlin på Bra Böckers Lexikon 2000. Vi talade om man kunde vara ”neutral” i språket. Doe sa att det kunde man inte. Kommande generationer kommer alltid att förfasa sig över något vi skrivit eller hur vi skriver. Det har jag burit med mig sedan dess. Det bör vi alla ha med oss. 

Jag fick jobbet som lexikonredaktör och några månader senare skulle jag hålla föredrag för koncernen om vårt arbete på ett lexikon. Jag tog uppslagsordet KYSS och började läsa ur Nordisk familjeordbok från tidigt 1900-tal. Folk fnissade lite grand åt beskrivningar av tungrotsrörelser och känslouttryck.

Sedan stelnade hela åhörarskaran till när jag läste ur Nordisk familjeordbok att kyssar var något som ”arier och semiter” ägnade sig åt, inte ”japaner och kineser”.

Jag hade fått precis den effekt jag önskade, varpå jag pedagogiskt frågade vad vi skrivit i det nytryckta K-bandet av Bra Böckers lexikon Nationalencyklopedin. Jag läste högt:

”Kyssen är inte en allmänmänsklig företeelse; sålunda har den inte praktiserats bland en del östasiatiska folk”, står det i NE.

Det här var det pedagogiska i föreläsningen. Att vi egentligen ofta har samma förklaringar, men att vi språkligt sett presenterar det på ett annat sätt som är okey för vår samtid.

Jag glömmer aldrig när en kollega på Lexikon 2000 kom in med en gammal artikel om Lenin, som låg i vår databas och som troligen hade sitt ursprung i A-serien av Bra Böckers gröna lexikon, dvs tidigt 1970-tal.

”Vad tycker du?” undrade Margita.

Jag läste och rynkade pannan. Vi kom överens om att den kanske inte var fel i form av sakfel, men att artikeln nu så här i mitten på 90-talet smakade ganska unket och ofräscht. Det slutade med att min kollega beslutade att inte lappa och laga i den befintliga artikeln, utan bad vår expert skriva en helt ny.

FamiljekanslaEtt annat ”tidsdokument” jag hittade i går på tidningsarkivet var i SDS från 1974. Det handlade om ett mord på en man i Trelleborg. Rubriken kan få vem som helst att hajja till. ”Familjekänsla bakom mordet i Trelleborg” hade aldrig tryckts i dag och löptexten hade redigerats om kraftigt. ”Den 62-årige jugoslaven i Trelleborg” hade definitivt gjorts om till en 62-årig Trelleborgare.

Bakgrunden till mordet ska ha varit att 62-åringens dotter, som växt upp i Sverige, hade gift sig med en man från pappans forna hemland. När paret flyttade till Jugoslavien och levde med mannens föräldrar blev det snabbt konflikt då kvinnan inte accepterade den undergivna ställning hon förväntades ha. Av någon anledning återvände kvinnan till Sverige. Hennes pappa vill uppenbarligen inte att hon skulle återvända till Jugoslavien. I detta relationsdrama ska kvinnans svärfar ha kommit till Sverige och skjutit ihjäl 62-årigen.

En del hävdar att vi i media ”censurerar”. Jag säger att vi i ett sådant här fall troligen skulle skriva ganska mycket, men på ett annat sätt. Den starkaste reaktionen jag får mot texten är faktiskt rubriken och löptextens användning av ”familjekänsla”, just för att ordet för mig har en positiv klang. Jag är övertygad om att vi inte hade benämnt 62-åringen för ”jugoslav”. Om hans dotter växt upp i Sverige bör han ha levt i vårt land väldigt länge. Således bör han kallas svensk. Eller en 62-årig trelleborgare.

Det finns en dimension av dagens anonymiseringar i media som jag upplever att man inte tagit upp, och det handlar om den svenska öppenheten. I dagens internetvärld innebär en ”62-årig jugoslav i Trelleborg” att vem som helst kan gå in på Ratsit och plocka fram alla 62-åringa män i Trelleborg samt ta bort alla med svenskklingande namn. Om den aktuelle 62-åringen har hemlig identitet är risken stor att fel person med slaviskt namn blir utpekad på sociala medier.

Förr i tiden, typ i mitten på 1900-talet, kunde media skriva att en 35-årig österrikare från Örebro solochvårat sju amerikanskor och tre tyskor (jo, jag har hittat en sådan artikel). Man kunde också skriva att En Kämpingebo har voltat i Arrie. (Gissa om alla i Kämpinge visste vem det var?) Jag har till och med hittat ett cyklande hembiträde som dödats i en bilolycka nämns med namn medan föraren, gärningsmannen, är anonym. Fokus i artikeln är plåtskadorna samt att hembiträdets tidigare arbetsgivare intervjuat, där artikelförfattaren avslutar med att inget ofördelaktigt fanns att berätta om kvinnan.

Nej, det var inte bättre förr. Men man ska heller inte glömma att nästa generation obönhörligt kommer att förfasa sig över hur vi uttrycker oss i dag. Det tål att tänka på. Vad tror ni man kommer att förfasa sig över?

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i ej und/säk men intressant ändå, Journalistik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mord med familjekänsla och nästa generation som kommer förfasa sig över dig

  1. ericr45 skriver:

    Oskyldiga exempel du har hittat..
    Idag blir ”tiggande romer” framställda ”EU-migranter”
    ”Asylsökande” som tagit sig hit via ett 10-tal fria länder blir per automatik ”flyktingar”.
    ”Flykting” blir i sin tur så småningom ”nyanlända”.
    De som har ordet i sin makt och dessutom har möjlighet att publicera dem, de har ett tungt ansvar för att de används rätt.
    Gramsci har fått fram sina önskemål i dagens Sverige, nästan så att Putin borde vara avundsjuk…

    …tycker en 25% tysk, 25% finne och 50% svensk och gift med en utländska..

    ER

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Eric!
      Man kan diskutera om begreppet EU-migranter är bra eller inte, men det har slagit igenom som begrepp i Sverige. Du bör vara medveten om att alla som tigger/har kommit hit från Rumänien och/eller Bulgarien, EJ är att beteckna som romer. Det hittar du t ex i den här forskningsrapporten. Har mycket bra statistik. Intressant nog kallas ”tiggarna” för ”Romanian Street Workers” i rapporten. Ett annat sätt att uttrycka det. Fel eller inte? Jag fäller inga domar. Jag noterar skillnaden i uttryck.
      http://www.fafo.no/~fafo/images/pub/2015/954-innmat-trykk.pdf

Kommentarsfältet är stängt.