God Jul! Mamma och jag är SvD:s Lucka 2 – och en dum dansk gör inte ett folk

Vaknade upp i dag och insåg att SvD:s ledarredaktion har gjort mamma och mig till Lucka 2 i deras julkalender. Tidigare NEO-vdn Andreas Ericson minns en artikel i Magasinet Neo som jag skrivit om flyktingar på Östersjön under kalla kriget.

DN har precis fått ut en hemligstämplad rapport som visar att flyktingrörelser och människosmuggling finner nya vägar efter att gränskontroller införts i Sverige. Fem flyktingar i gummibåt ska ha tagit sig iland i Skillinge i östra Skåne. SVT Skåne ska ha fått tag i en fiskare, som såg gummibåten anlända den 23 november.

”De kan inte ha tagit sig över Östersjön med den båten. De måste ha släppts av från ett större fartyg”, säger fiskaren till SVT Skåne.

Jag håller med. Inte för att jag är en särskilt erfaren seglare, utan för att jag intervjuat folk och diskuterat min morfars flykt med sin familj i en roddbåt år 1949. Flykten från den sovjetiska ockupationszonen av Tyskland bara några månader före att DDR bildades. Min morfar och hans familj flydde ockupation och förtryck. Vad var farligast vid den här tiden? Att lämna en ockupationszon eller att ge sig ut i en gammal båt med omgjord motorcykelmotor på ett hav som kan vara ganska elakt, som en seglare uttryckte sig.

Jag har läst Jesper Clemmensens bok om Flyktrutt Östersjön och börjat ana hur många som drunknade under sin flykt under kalla kriget. Alla som försökte simma från DDR. Många av de som försökte ta sig med kanot eller kajak. Så nej, på grund av vad det är för båt, årstid, temperatur i vattnet och annat så är det fullständigt osannolikt att någon tagit sig på detta sätt från ett annat land och sedan landat i Skånska Skillinge.

Vad är skillnaden mellan nu och i dag? Under kalla kriget blev de uppfiskade liken oftast bara notiser i tidningarna, eller inte omskrivna över huvud taget. 

Det är en fin text av den tidigare vd:n på Neo, för den handlar om människors längtan efter liv och lycka och den oändliga kraft som vi kan uppbåda för att just få ett annat liv. Det var med risk för sitt och sin familjs liv min morfar gav sig iväg. Det finns många som riskerar mycket i dag när de flyr, inklusive sina liv.

Det är bra att Andreas Ericsson stannar vid jämförelsen här. Jag har sett så många fler som tar ut svängarna i jämförelser där både skygglappar och historiska skohorn används.

Judarnas farofyllda fykt 1943 över Öresund kan inte jämföras med att åka segelbåt i solsken och sen ställa upp i media. De påhittade Karl-Oskar och Kristina kan inte jämföras med verklighetens flyktingar från Syrien idag just för att fiktion är fiktion och verklighet är verklighet. Någon västfront att kolonisera finns inte i Europa i dag och andelen lantbrukarinvandrare, ”Karl-Oskars”, är mig veterligen något begränsad.

Under kalla kriget var problemet bakom Järnridån absolut inte att komma till Väst. Flyktingarna var välkomna. Problemet var att komma ut ur diktaturens välbevakade så kallade fascistiska skyddsvall. Skyddsvallen uppgavs alltså vara ett skydd mot oss. Vi i Sverige levde i det kapitalistiska, det vill säga fascistiska, utlandet, enligt DDR-terminologi. Vi var fienden och hotet. 

Vi ska inte bara räkna dödade vid muren eller drunknade i Östersjön. De är en försvinnande liten del. Den största mängden DDR-offer är de som sattes i fängelse. Tusentals och åter tusentals. Av de som överlevt beräknas 13 procent i Tyskland i dag leva på socialbidrag och 20 procent under existensminimum.

Granskar vi historien kan vi se att flykt- och migrationsrörelser tycks ha det gemensamt att de alla är unika i sitt slag, och att de kan ta fram såväl det bästa som det absolut värsta hos människan. Det vittnar arkiven om.

p.s. Jag lät i dag publicera två skånska tidningsnotiser på twitter från 1949. Båda är TT-referat om min morfars familjs flykt där den ena har en alldeles förfärlig rubrik.

Danmark kör ut flyktingar, vi får dem, skrev rubriksättaren på SkD.

Som arkivforskare är jag ganska luttrad av alla felaktigheter man kan hitta i en tidning, men rubriken behöver en kommentar. Vi bör ha i åtanke att tyskar ej var jättepoppis i Danmark åren efter andra världskrigets slut. När min morfar steg i land i Haarbölle hade en dansk smaklösheten att hota honom med att de kunde bli tillbakaskickade till ryss-zonen. Min morfar var beredd att skjuta sin familj och sedan sig själv, hellre än att återvända.

Men hur var det med de andra danskarna? Mamma minns att de fick mat och vatten. Tidningen rapporterar om att lokalbefolkningen samlar ihop mat. Morfar ville vidare till Sverige, så utkörd ur Danmark blev han inte. Snarare skjutsad av kustbevakningen, som skulle släppa dem vid danska gränsen, men som enligt uppgift ska ha kört ända till svenska gränsen.

I min värld får jag ihop en dum dansk och en mängd andra snälla danskar. En dum dansk gör inte ett helt folk.

 

Not 9 december 2015: Senare har det visat sig att det inte verkar finnas belägg för att flyktingar anlänt till Österlen i gummibåt, vare sig i november eller december. En fiskare har sett en båt, men vet inte vilka som satt i. I ett annat fall har elever på överlevnadskurs hittats. Nej. Sannolikheten att flyktingar anländer i gummibåt på vintern till Österlen är faktiskt ganska liten. Varför gå över ån efter vatten då man snabbt och enkelt kan åka bil eller lastbil över Öresundsbron? Här finns ingen 100-procentig kontroll. Enligt rapporter jag fått verkar identitetskontroll inte fungera 100-procentigt Helsingör-Helsingborg heller för den delen.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, flyktingar, Sverige. Bokmärk permalänken.