Gick Löfvens köttbudskap hem? Hur beslutsfattare borde tänka istället.

Förlåt om jag drar in ett lite udda ämne på min blogg. Mina följare förväntar sig inlägg om underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia, men jag kan faktiskt inte låta bli att med liv och lust reflektera över svenska politiska klimat- och köttbudskap. Stefan Löfvens uttalande till exempel.

Jag tänker till exempel på gårdagens artikel i Aftonbladet där man i en undersökning kommit fram till att 55 procent av svenskarna som deltagit i Inizios webundersökning Sverige Tycker kunde tänka sig att minska sitt köttintag för att minska utsläppen.

”Nästan lika många kan dra ned på sitt flygresande av samma orsak. Mest positiva till att ändra sina liv är kvinnor”, skriver AB.

Så läser ju inte jag statistiken. 40 procent som kan tänka sig att dra ner på sitt flygresande är i min värld inte alls ”nästan lika många” som 55 procent. I synnerhet inte när det var hela 44 procent som sa ett rungande nej till att minska sitt flygresande och 16 procent som svarade vet ej. Det förefaller som om väldigt många svenskar inte alls är benägna att förändra sitt resande.

Mitt i alltihop ombads uppenbarligen statsminister Stefan Löfven kommentera undersökningen:

”Jag har också minskat mitt köttätande, jag tycker det är viktigt att bidra i detta.”

Stefan Löfven säger att han minskat sitt köttätande och påstår att detta är ett viktigt för klimatfrågan. Ska vi tro honom? Är han trovärdig? Drar han ens sitt strå till stacken?

För det första är en statsminister inte särskilt klimatvänlig. Statsministern åker regeringsplan, gissningsvis ganska ofta. Statsministern åker fram och tillbaka och hit och dit, utomlands och i Sverige. Åker han bil har han en hel hop med bilar med sig, varav en del är polisbilar. Under statsministern finns regeringsmedlemmar som också åker hit och dit och under dem så finns departement som producerar ofantliga mängder av papper som få och ibland ingen kommer att läsa.

Detta är ingen kritik mot Stefan Löfven som person. Vad jag försöker säga är att det blir ett problem när en nutida statsminister försöker låta klimatpräktig.

Stefan Löfvens köttpåstående är för den initierade väldigt vagt i kanterna. Han säger att han äter mindre kött. Till förmån för vad? Har han ersatt närproducerat kött med norsk fisk, som fraktats till Kina för styckning och som sedan flygs till Sverige? Griskött mot – ja vadå? Chips?

Vad jag försöker säga: Vår statsminister signalerade inte på något sätt att han gjort ett medvetet miljöval. Det enda han berättade var att han tagit bort något. Han fick det för en och annan att låta som om det var av ädla skäl.

Ärligt talat. Jag hade trott på Stefan Löfven om han hade sagt så här på frågan om sina köttvanor:

Vet du vad? Min läkare tittade på mig en dag och sa till mig att jag faktiskt är 58 år. Mina kolesterolvärden är för höga. Blodtrycket kunde varit bättre. Jag borde stressa mindre, men det är inte lätt när man som jag är statsminister. Jag borde gå ner lite i vikt, men det är inte lätt med oregelbundna arbetstider och oftast för lite sömn. Vad jag har gjort är att ändra mina kostvanor. Det viktigaste av allt är att jag äter mindre och bättre mat. Jag äter oftare fisk och har ökat andelen frukt och grönsaker. Jag försöker välja närproducerat.

Vet du vad som är roligast av allt? Det som är bra för mig har visat sig vara bra för miljön!

Negativa politiska budskap eller negativa politiska beslut har enligt min mening svårt att implementeras. Köttfri måndag är ett utmärkt exempel på detta. Förslag på köttskatt ett annat. Ärligt talat – är det någon som får positiva vibbar av det här? Straff och pekpinnar är sällan vägen till framgång.

Jag är varken kock eller någon annan typ av matexpert. Jag är en helt vanlig svensk. Köket var mammas domän. Hemkunskapen lämnade inga märkbara avtryck. Däremot har jag upptäckt hur roligt det är att laga mat och utmanats av vänner som inte tål allt i vanliga recept i en kokbok.

Genom åren har jag alltmer förundrats över att folk i gemen faktiskt inte kan laga mat. Jodå, jag har många vänner som kan laga mat, och själv lär jag mig mer och mer. Men ännu har jag inte mött någon som protesterat när jag hävdar att haken med att vi i Sverige äter så mycket kött faktiskt är att folk i gemen inte kan laga mat.

Många har fantastiska proffskök, jättemånga fina och dyra knivar men vet på rak arm inte hur man skapar en rätt utanför kokbokens millimeteranvisning. Hur blir såsen brun, förresten?

Vi vet i dag att vi bör öka vår konsumtion av fisk, men jag möter ständigt människor som säger att de lagar fisk så sällan eftersom de har misslyckats förut och nu undviker det.

Målet att öka intag av fisk har ett annat problem. Jag minns tidigare i år när jag var ute på jobb på annan ort. Snabbt skulle jag ha en lunch och gick in på en restaurang som såg ut att för orten hålla hög klass. Trosvisst valde jag torskrätten, med den inre motiveringen att jag bör äta mer fisk. Det visade sig inte vara restaurangens bästa dag. Ut fick jag något som vart torrt och småbränt på ytan och rått inuti. På grund av köer hann jag inte begära in annan rätt. Jag åt lite av potatisen och svor på att aldrig, aldrig någonsin mer beställa en fiskrätt på en okänd restaurang. Alternativet jag kunde valt var köttbullar, och det vet jag att det är svårt att misslyckas med så där i denna stund svor jag dessutom på att i fortsättningen alltid välja detta alternativ. Jag tror inte att jag är unik i denna konklusion.

En bekant till mig jobbade på en förskola där man hade beslut om köttfri dag. Hon log lite beklagande och sa att den som lagade maten på arbetsplatsen alltid lyckades misslyckas när det var den köttfria dagen. Vad ger detta för signaler till barnen om att äta fisk när de vuxna upplever att maten smakar örk?

Ett annat motiv till att vi äter mycket kött handlar om planering. Om du är trött, kommer direkt från jobbet, har ungarna med dig i affären och inte har en plan – vad blir det då? Just det: kött. I princip alla butiker är uppbyggda för att du snabbt och lätt kan plocka ihop köttmenyn för att sedan styra mot kassan. Allt annat kräver kunskap och planering, vilket många inte har.

Att äta mindre kött behöver faktiskt inte handla om köttförbud. Vi kan faktiskt ändra vår köttkonsumtion genom hur vi presenterar maten. I somras gjorde jag matreportage för Skånska Dagbladet i Kävlinge kommun. I ett av reportagen intervjuade jag skolpolitikern i Kävlinge och enhetschefen för skolmåltider i Landskrona Camilla Mårtensen. Vi hade ett fantastiskt samtal om mat. Hon trodde inte heller på köttfria måndagar och talade istället om hur man presenterade maten.

Visst är det galet att salladen ofta kommer sist, oavsett om det är på brickrestaurangen, skolmatsalen eller på en bjudning. Det är ju så få som får plats med salladen om den erbjuds den på slutet. Sätt salladen och det vegetariska alternativet först, så väljer fler detta var Camilla Mårtensen råd.

Hon berättade också om en väninna som varit orolig för att köttet inte skulle räcka på studentfesten. Placera om serveringsfaten så att köttet kommer sist, blev rådet. Tänk på det inför julmiddagen! Vad frontar du med på bordet och vad står lite vid sidan om?

Vi får väl också fråga oss hur maten presenteras. Camilla Mårtensen berättade att hennes barn inte ville äta om hon sa kikärtsbiffar. Men kallar hon det falafel älskade de det. Sådant tål att tänka på även för vuxna.

Det som är bra för dig är säkert också bra för miljön. Henrik Ennart har i SvD sammanfattat det bra i SvD. Som nummer 1 listade han att de flesta av oss ska äta mindre över huvud taget. Det tål att tänka på.

Själv har jag precis avslutat ett antal artiklar där jag intervjuat forskare om vår hälsa och vår livsföring. Det kommer i nästa nummer av Alzheimer Sveriges tidning Minnesvärt. Du vet väl att processen innan en demenssjukdom bryter ut startar 20-30 år innan. Du kan påverka din kognitiva försämring genom din livsföring. Genom att gympa knoppen och kroppen, att ge människor social samvaro och äta allsidigt och inte för mycket.

Kanske inte det största hotet på planeten är klimatet, utan hur vi hanterar oss själva. Om vi lever så att vi vill leva länge och vara friska så är det säkert också bra för miljön. Våra politiker skulle få göra en hel del omvärderingar och omprioriteringar. I positiv mening alltså.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i ej und/säk men intressant ändå, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Gick Löfvens köttbudskap hem? Hur beslutsfattare borde tänka istället.

  1. dolf skriver:

    Löfvens uttalande är förstås fullständigt nonsens. Om man reser världen över i ett aktivt yrke som riksdagspolitiker så har man ett rikt och varierat liv där man knappast borde ha ett tvingande behov av att åka på utlandssemester när man är ledig. Likaså tänker jag mig att en statsminister får en hel del fin mat som en del av representation. Om jag får välja mellan att äta 500g hamburgare hemma och 250g entrocote på en nobelmiddag så skulle jag också utan minsta problem kunna minska min köttkonsumtion.

    Jag har för övrigt sett att KTH havt något slag klimatseminarium som visats ett flertal gånger på SVT Forum, jag blir fan i mig mörkrädd, där talar man om att sälja köttet på ”systembolag” med åldersgräns för att få inhandla det och att det skall märkas med varningsetiketter på samma sätt cigaretter. Och givetvis så dras genustrams också upp. Det är ju gubevars främst män som vill ha blodiga biffar medans kvinnor gärna äter torsk. Slår tanken aldrig någon att dessa preferensskillnader mellan könen kanske har sitt ursprung i olika basala behov? Jag har absolut inget emot fisk, äter det gärna, fast som den inkompetenta kock jag är blir det då mest torskklumpar med Abbas färdiggjorda vitvinssås. Men generellt sätt så föredrar jag kött och älskar det typiskt manligt grillade.

    Sen känner jag mig något träffad av ”kokbokens millimeteranvisning”, står det att man skall ha 300g av någonting i ett recept så väger jag upp det så att det blir 300g plus/minus 2g.

    Jag var själv, som någon slags arketypisk förelöpare till etiska djurrättsaktivister, vegetarian 7 år i min ungdom. Det var ett evigt lidande. Vad mig anbelangar så kan jag tänka mig ett flertal anledningar till att man undviker att äta kött. Klimatet är inte en av dem.

Kommentarsfältet är stängt.