Sex år sedan Guillous KGB-affär – men vad handlade den om?

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009.

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009.

I dag är det på dagen exakt sex år sedan tidningen Expressen avslöjade Jan Guillous KGB-förflutna. Den braskande rubriken löd:

”EXPRESSEN AVSLÖJAR
GUILLOU HEMLIG SOVJETAGENT
Tog emot pengar av KGB”

Just detta statement, att kalla Jan Guillou för ”agent” för diktaturen Sovjetunionen och dess säkerhetstjänst KGB kom senare att bli ett fall för Allmänhetens Pressombudsman (PO) efter att Jan Guillou hade gjort en anmälan. Många har nog inte fattat vad denna anmälan egentligen handlade om.

För att förstå PO:s friande av Expressen måste vi först se vad av avslöjandet egentligen handlade om, för just detta tycks många ha glömt bort.

De flesta svenska journalister missade nämligen fullständigt de semantiska nyanserna redan dag 1 av affären, se här ett exempel av Aftonbladets Carina Bergfeldt.

Upprinnelsen till KGB-affären var alltså att Expressens journalister Micke Ölander och Mikael Hylin hade fått ut tidigare hemligstämplat material från Säpos avställda akter hos Riksarkivet/Arninge. Materialet gällde:

1. Arne LEMBERG, journalist, f 1941, d 1979, P 7584.
2. Jevgenij Ivanovitj GERGEL,
KGB-officer och 1:e ambassadsekreteraren vid sovjetambassaden, P 7128

Av den lokale KGB-chefens 700-sidiga akt ska ett tjugotal sidor ha berört hans relation med Jan Guillou.

”Dokumenten visar att säkerhetspolisen fick upp ögonen för Jan Guillous relation med KGB-chefen Gergel redan 1967”, skrev Expressen.

Det framgår också att det är journalisten Arne Lemberg som 1967 berättar för Säpo om kollegan Jan Guillous relation med KGB-officeren Gergel. Lemberg ska ha uppgett att Guillou berättat för honom att han fått betalt av Gergel för att göra ett uppdrag. Betalningen var på 600 kronor.

600 kronor var mycket pengar. Drygt 5300 kronor i dagens penningvärde. Motsvarande 160 paket cigaretter, 160 biobiljetter eller två kostymer. Hur man nu vill räkna. Men någon deklarerad inkomst var det väl knappast.

Men vad var det Guillou hade gjort för pengarna? Enligt honom själv

”Jag skrev någon slags politisk artikel om socialdemokratenas förhållande till Vietnam”, citerar Expressen honom.

En artikel? 600 kronor svart, eller 5300 i dagens penningvärde. Det låter som rejält bra betalt. Relationen med KGB ska ha hållit i fram till 1972, då Guillou uppger sig ha brutit kontakten pga arbetet med IB-avslöjandet. Relationen med Gergel ska inte ha varat i fem år, enligt Guillou. En ”yngre förmåga” ska ha tagit över och då ska vederbörande och Guillou bara ha pratat politik. Några kvitton och uppdrag ska det inte ha varit tal om.

Vad som saknas på Expressens hemsida är en video där Jan Guillou år 2009 intervjuas. Jag tycker att det är synd att den är borta. Jag minns fortfarande denna video och min förvåning. Den Guillou som jag lärt känna via medier – tuff, hänsynslös, rapp i käften – var ersatt av ett lamm som välvilligt fyllde i journalisten Micke Ölanders frågor.

Vad extremt få människor har förstått är att förutsättningen för att det skulle bli ett KGB-avslöjande faktiskt var Jan Guillous medgivanden på just denna video. Utan hans vittnesmål där han bekräftade dokumenten och lade mer därtill hade det inte blivit någon löpsedeln om ”hemlig sovjetagent”.

Själv var jag förbluffad och har i efterhand inte främst sett det här som ett ”grävjobb” utan som ett mästerstycke av Ölander i att hantera en människa psykologiskt. Väl påläst är förutsättningen, men för att klara Jan Guillou krävdes något annat än bara dokument. Fredagen den 23 oktober på eftermiddagen när videon spelades in var Jan Guillou bokstavligen talat golvad och travade likt ett beskedligt lamm villigt mot löpsedeln.

Det här måste man förstå, för ett dygn senare är det annat ljud i skällan.

Jag minns morgonen den 24 oktober. Klockan 7 började telefonen ringa och min man, Gunnar Ekberg, var en av många som fick samtal och ombads kommentera något vi inte ens läst. Hela dagen var Guillou frånvarande, ända tills fram på eftermiddagen då uppenbarligen ett antal journalister hittat honom i skrivarlyan.

Jan Guillou var nu mer lik sig som han brukar vara. Stridslysten alltså. Men han passade också allt mer på att dra på sig martyrkappan och började spela kränkt, lidande och orättfärdigt behandlad.

Jag har aldrig varit spion, sa han till Svenska Dagbladets Henrik Ståhl den 24 oktober.

”Jag har aldrig varit spion”, sa han samma dag till Aftonbladets Carina Bergfeldt.

Vad både Ståhl och Bergfeldt uppenbarligen hade missat var att ingen hade anklagat Jan Guillou för att vara spion. Allt handlade ju om att han, baserat på egen utsago, påstods ha varit en agent, vilket är en helt annan sak.

Oförmågan att förstå skillnaden mellan en agent, en spion eller för all del en terrorist är tyvärr typisk för svensk journalistkår under hela kalla kriget och fram tills i dag. Jag beklagar att behöva säga detta, men hela den svenska journalistiska bevakningen av underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia lider av just dessa brister på journalistisk insikt. 

Vad är då skillnaden mellan en agent och en spion? Varför valde Guillou att ”göra om” Expressens påstående om ”agent” till ett ”spion”? Ärendet gick alltså till Allmänhetens Pressombudsman, som 2010 konstaterade att Expressen inte kunde klandras.

Det hela blev en analys av skillnaden mellan agent och spion.

2010 efter PON:s utlåtande.

Expressen 2010 efter PON:s utlåtande.

Jag tycker att ni ska läsa Expressens Christian Holméns kommentar kring att tidningen sommaren 2010 hade friats av Pressens Opinionsnämnd, PON. Av artikeln framgick att Guillou hösten 2009 anmält Expressen för att Expressen påstått att han varit ”spion”. Vi lämnar därhän att Guillou ständigt upprepat att kontakterna med KGB bara var ett misslyckat reportageprojekt. Det är semantiken som ändrats. Expressen använde ordet ”agent”. Guillou påstod att han anklagats för att vara ”spion”.

Skillnaden klargjorde spionåklagare Tomas Lindstrand i PON-utlåtandet. Det är nämligen väldigt stor skillnad mellan begreppen ”agent” och ”spion”.

”Agent och spion är inte synonyma begrepp. Ur juridisk synvinkel är en spion en person som begår spioneribrott, det vill säga brott mot 19 kap 5 eller 6 paragrafen brottsbalken. En agent däremot behöver inte göra sig skyldig till spioneribrott i sin verksamhet. En agent kan utföra uppdrag för sin uppdragsgivare utan att hans agerande går över gränsen för vad som är straffbart”, citerar Expressen spionåklagaren.

Expressen hävdade att Jan Guillou varit agent för Sovjet, medan Jan Guillou redan ett dygn efter intervjun förnekade att han varit spion, vilket är en helt annan sak. När PON friar Expressen året därpå är spionåklagare Tomas Lindstrands utlåtande väldigt viktigt.

Åklagaren konstaterar att Guillou, baserat på hans egna uppgifter om KGB, måste ”betraktas som en åtminstone tillfällig agent”, konstaterar Expressen.

Att påstå att någon varit eller är en spion är alltså oerhört stigmatiserande, eftersom det pekar ut en person att ha gjort en straffbar gärning. Att ha varit agent är inte nödvändigtvis straffbart.

Jan Guillous omdefinition av ”agentpåstående” till ”spionpåstående” är således anmärkningsvärd. Han har själv på 70-talet genomgått en rättegång i mer än en instans med spionanklagelser och fällande domar. För honom kan knappast skillnaden mellan agent och spion ha varit en ”nyhet”.  

Själv är jag av den uppfattningen att omdefinitionen var ett taktiskt val för att villa bort okunniga journalister och skapa dimridåer. Och där lyckades Jan ganska väl. Men sex år senare står han som den store förloraren.

Utgivningen av de sk yrkesmemoarerna 2009, Guillous första IB-källa som dementerar i SVD om Tennstopet 2009 och inte minst KGB-affären i Expressen 2009 förändrade väldigt mycket.

I ett enda slag gick Jan Guillou från att vara den som i media ständigt och jämnt fick uttala sig som expert på allt och inget och i synnerhet om svensk politik och underrättelse- och säkerhetstjänstfrågor till att aldrig ens få en fråga. Han gick från mängder av intervjuer med välvilligt nickande svenska journalister till att plötsligt möta en mängd journalister som av en händelse plötsligt började ställa kritiska frågor. Plötsligt blev det okey att granska vad Jan Guillou hade sagt. Den Guillouska maktsfären var bruten. Den välkomnade jag.

 

 

 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, KGB, Säpo, Sverige. Bokmärk permalänken.