Ytligt om Sydafrika i dokumentären ”Palmes hemliga agent”

Den 1 oktober sändes den första delen i ”Palmes hemliga agent”, som handlar om Birgitta Karlström Dorph, som under 1980-talet var diplomat i Sydafrika och som i hemlighet arbetade med att slussa okända miljarder till motståndsrörelsen i Sydafrika. Det hela rör sig om ungefär 1,6 miljarder svenska kronor som slussades från Humanberedningen på SIDA, via en advokatfirma och vidare till motståndsrörelsen.

Jag var själv en av de som på 80-talet som tonåring djupt berördes av situationen i Sydafrika. Jag skrev uppsats i grundskolan om Sydafrika och lärde mig att landets gruvindustri var största eller näst största producent av en massa saker som jag instinktivt begrep var värt en väldigt massa pengar. Jag lärde mig vad apartheid var för något och läste allt från NY Timeskorren Joseph Lellyvelds pulitzerbelönade Flytta din skugga till Breyten Breytenbachs Sanna bekännelser av en albinoterrorist. Jag vet inte hur många filmer jag såg vars namn jag just nu glömt som handlade om förtryck och Sydafrika och som fick mig att känna att ”fan också vilket jävla system”.

Ändå blir jag irriterad av dokumentären Palmes hemliga agent. Det är så ensidigt och präktigt på något sätt. Palme var så modig och rakryggad och Sverige hjälpte ju till så mycket. Det framställs lite grand som om det var vi mot stora stygga USA och Storbritannien. Ja, ungefär så som det brukar framställas av Sverige om Sveriges roll i världspolitiken.

Jag är provokativ och undrar – var allt bra det vi gjorde i Sydafrika?

Tro inte för en sekund att jag betvivlar nyttan med att betala försvarsadvokater att få dödsdomar omvandlade till fängelsestraff (till sådant säger jag bara Heja!). Men 1,6 miljarder i hemligt bistånd till Apartheidmotståndet låter i mina öron som jättemycket pengar.

Som vanligt anges inte vilket penningvärde vi talar om, vilket är förfärligt dåligt, för att inte säga urkass.

För att ge ett exempel så att ni förstår ska jag ge er en bild hämtad ur den ledande experten på svensk numismatik Lars O Lagerqvist och hans bok Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar (2011)

1980 kostade ett småhus i Sverige i snitt 33 000 kronor (jo, ni läste rätt) . År 2010 var rikssnittet 2,2 miljoner kronor. Det är ur detta perspektiv jag undrar vilket penningvärde de 1,6 miljarderna som gått till Sydafrika är i.

Pengarna utbetalades mellan 1960 och 1990. 1,6 miljarder 1960 motsvarar 17,4 miljarder år 2010 medan 1,6 miljarder år 1980 är värt 4,8 miljarder i 2010 års penningvärde.

Hur mycket pengar gav Sverige egentligen i hemlighet till olika personer och organisationer utan kvitton? Vi vet faktiskt inte eftersom dokumentären inte preciserat penningvärdet. 

Oavsett kan advokatkostnaderna i Sydafrika rimligen bara ha rört sig om en bråkdel av pengarna. I dokumentären framhävs, om jag minns rätt av Birgitta Karlström Dorph, att det ekonomiska stödet till juridisk hjälp stöttade de demokratiska krafterna.

Sydafrikas stora och allvarliga problemen med korruption nämns inte i dokumentären. Jag har en naggande känsla av att en del av dessa olater definitivt föddes under just denna period där inte bara Sverige ekonomiskt, utbildningsmässigt och materiellt stöttade den så kallade ”kampen”.

Att ge kan skapa mycket gott, men enorma hemliga penningflöden (utan kvitton?) ger också möjligheter för människor att sko sig på vägen. Jag tror att Winnie Mandela är ett utmärkt exempel på detta och jag har inte intrycket att hon är ensam om att ha tagit för sig.

ANC-medlemmen och f d MK-terroristen Siphiwe Nyanda tjänstgjorde som kommunikationsminister under en kort tid 2009-2010. Han döptes av en tidning till ”Minister of luxory” efter att ha avslöjats med att leva i sus och dus på statens bekostnad. Var hade han fått sina olater från? MK var ANC:s militära gren och Nyanda hade fått terroristträning i DDR av Stasi. Måhända finns det ett samband…

Allvarligast av allt i dokumentären är behandlingen av öst-västkonflikten. Det är ytligt, politiskt tillrättalagt och direkt missvisande.

I början av dokumentären får vi se snabba klipp med Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Reagan håller med Thatcher om att sanktioner är fel, varför får vi inte veta. Thatcher får en kort sekvens där hon förklarar varför hon inte stöttar sanktioner mot Sydafrika.

”Inget bevisar att det stoppar apartheid. Det kan rentav få motsatt effekt”, säger hon och klipps sedan in med lösa kommentarer om att ”läget kan förvärras”, det kan bli ”kaos” och ”arbetslöshet”.

Snabba klipp där USA och GBR röstar mot sanktionerna och sedan över till Olof Palme.

Dokumentärfilmarna befäster återigen Sverigebilden av den ensamme hjälten mot världens onda, det vill säga Palme mot USA och Storbritannien.

Just här, genom att inte ens försöka fördjupa sig i vad Thatcher och Reagan menade, att inte ens förstå deras bevekelsegrunder, gör att man förleder tittarna till den historiskt felaktiga slutsatsen att Reagan och Thatcher var ena himla snurriga personer som var bortom allt vett och sans medan Olof Palme var den som var den ende kloke.

Ständigt ser jag svenska beskrivningar som aldrig sätter kalla-krigskonflikten i sitt rätta sammanhang. Sverige var nämligen inte ensam om sitt hemliga bistånd i södra Afrika.

Jag har nämnt Siphiwe Nyanda. Han var en av omkring 1 500 afrikaner som fick träning i DDR i allt från terrorism till spionage och kontraspionage. Huvuddelen av de 1 500 ska ha tillhört ANC, enligt Stasiöversten Rainer Wiegand.

Stasi ska ha haft operativ personal hos befrielserörelserna i Mozambique, Rhodesia, Namibia, Angola och Zimbabwe.Men författaren John O. Koehler, som jag hämtat uppgifterna från, har inte hittat några bevis för att Stasi haft operativ personal hos ANC. Varför det?

John O. Kohler förklarar: Av den enkla anledningen att ANC sågs som Sovjetunionens och KGB:s revir. ANC var kommunistiskt och styrdes av SACP, South African Communist Party, som leddes av Joe Slovo, en man född i Litauen och som av västs underrättelse- och säkerhetstjänster bedömdes vara KGB-överste.

Enligt ett vittnesmål 1982 av den avhoppade Bartholomew Hlapane ska SACP ha tagit kontroll över ANC och styrt alla beslut. Hlapane mördades kort tid efter vittnesmålet.

Som löken på laxen konstaterar jag att Oliver Tambo, som ledde ANC, mottog Leninorden 1980 vid ett besök i Moskva. 

Vem är då denna John O. Kohler, som skrivit den spännande boken Stasi, the Untold Story of the East German Secret Police? En före detta utrikeskorrespondent som verkat 28 år för Associated Press, bland annat som chef i Berlin och Bonn, och som 1987 utnämndes som kommunikationschef hos president Ronald Reagan. John O. Koehlers insikter om hur Väst såg på utvecklingen i södra Afrika är således oerhört viktiga att beakta. Summorna som DDR spenderar på hemliga bistånd i Afrika är enorma och anges av Kohler vara 444,7 miljoner dollar (rättelse: detta är under ett enda år i slutet på 1980-talet).

Jag är inte naiv. Jag är fullt övertygad om att även USA och GBR hade underrättelsefingrarna i den afrikanska syltburken.

Värt att notera är också att Margaret Thatcher 1985 skrev ett hemligt brev till Sydafrikas president PW Botha, där hon bland annat underströk att hon inte trodde på sanktioner men att den absolut viktigaste åtgärden som han borde se till att göra var att frige Nelson Mandela.

Det intressanta brevet av Margaret Thatcher som ni måste läsa har ni här. Det finns också en mycket intressant analys av den tidigare ambassadören Charles Crawford. Den måste ni bara läsa! PW Botha framträder som en tjurskallig bakåtsträvare och Thatcher inser att han inte kommer att släppa Mandela, trots förslaget om frisläppande.

I den svenska dokumentären konstaterar Birgitta Karlström Dorph att det gick snabbare än vad hon hade kunnat ana, vilket väl syftar på allt från frigivningen av Mandela till apartheids avskaffande.

Men i dokumentären får vi aldrig förklarat vad det var som egentligen hände.

För det första var Berlinmurens fall i november 1989 en avgörande faktor. Just denna självklara förklaring berättas sällan, men stormakterna och deras allierade hade i realiteten låst situationen i Sydafrika, precis som de låste situationen på många andra platser i världen.

Charles Crawford ger mig ytterligare en intressant upplysning. P W Botha fick en stroke och lämnade sitt ämbete 1989. Under F W De Klerk kunde helt andra steg tas.

Således sammanfaller två viktiga händelser. En ny politiker vid rodret och en världshistorisk händelse.

Varför förklaras så sällan det självklara? Naturligtvis är det lite hemskt att konstatera att en människas hjärtattack var bra för demokratiseringsprocessen, men dödsfall och sjukdomar kan ha den effekten. Jag har för mig att Lech Wałęsa i en tidningsintervju konstaterat att just 1980-talet gett Polen möjlighet till frihetskamp. Inte för att han begrep det där och då, men Sovjets ständiga byten av ledare försvagade det sovjetiska inflytandet i Polen. Polackerna tog helt enkelt chansen när tillfälle gavs.

På dagen exakt tre månader efter murens fall släpptes Nelson Mandela just på grund av att Sydafrika hade chansen till en demokratiutveckling utan alltför stor inblandning av klåfingriga stormakter.

Som en liten efterhandssensmoral kan jag konstatera att svenska SIDA-insatser hade gjort bättre nytta om vi verkat för en demokratisering i DDR. Ju snabbare muren föll desto snabbare kunde andra länder i världen ha frihet att välja sin egen utveckling.

Men demokratisering i DDR var ju precis det som Sverige inte verkade för. Tvärtom hade vi många politiker som beundrade DDR och ville att vi skulle utveckla handel och utbyte med en diktatur som fängslade och torterade medborgare på parti och minut.

Vi var ett av få länder som kunde handla med både BRD och DDR, konstaterade en vän häromdagen. Således låg det (i så fall) i vårt politiska och ekonomiska intresse att ha kvar ett delat Tyskland och en diktatur vid makten.

Murens fall fick effekten att stormakterna helt eller delvis övergav vissa intressesfärer för att fokusera på andra delar av världen (läs: t ex återföreningen av Tyskland). Murens fall leddes således till att omöjliga knutar plötsligt kunde lösas upp, eftersom främmande makters klåfingrighet mattades av. Terroriststödet i Afrika, Sydamerika, Europa och Mellanöstern till exempel.

Visst är det fascinerande? Palmes oerhört höga svansföring i Sydafrikafrågan och sedan hans till synes totala oförmåga till att se att det fanns diktaturer och förtryck i närområdet. Inte bara i DDR utan även i Lettland, det land där hans mor hade sina rötter.

I dokumentären talas det om Palmes stora mod i Sydafrikafrågan. Men var det några som var modiga var det människor som bodde i Sydafrika och som utsatte sig för stora risker. Som Albie Sachs och andra som ytligt nämns i dokumentären och som varit de som slagits för en demokratisering, fick betala ett högt pris och sedan de facto såg till att införa just demokrati.

Var Palme verkligen modig?

Jag kan fascineras av personen Palme, vilket är lätt att göra med motsägelsefulla personligheter. Det där modet och ädelheten som han ständigt tillskrivs vet jag inte om jag tror på. Jag är mera krass och har genom åren allt mer kommit att luta mig mot min teori att Palme mest jobbade för sin personliga framtida internationella karriär, gärna som FN:s generalsekreterare.

Jag tror att denna personliga ambition mer präglade hans politiska val än ideologisk övertygelse, i synnerhet i slutet av hans liv.

Jag har svårt att tänkta mig att han skulle gjort en ”Göran Persson” efter statsministertiden, dvs dragit sig tillbaka på en stor gård vid en svensk sjö och blivit konsult för näringslivet. Nej, för Palme hägrade det internationella och storpolitiken, men haken med att få en hög post inom FN handlar ju om att flera dominerande länder måste se just denna person som en kompromisskandidat (läs: någon de kan styra). Och Palme hade onekligen spelat ut många kort som nog smulade sönder idén om en hög FN-post.

Dokumentären har uppenbarligen återupplivat idén om det så kallade Sydafrikaspåret, om att Palmes engagemang mot apartheid blivit hans död. Kommer vi någonsin att få svaret på vem eller vilka som dödade honom?

Slutligen framstår det för mig som lite väl naivt i dokumentären när Birgitta Karlström Dorph enbart pekar ut sydafrikanska säkerhetstjänsten som någon som misstänkas hålla koll på henne, och kanske också gör inbrott hos henne. Om Sverige pumpade in hemliga miljarder i ANC-komplexet så var det i högsta grad intrång på Sovjetunionens och Warszawapaktens privata revir.

Om detta upplyses inte i dokumentären, som kan ses här.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i ANC, DDR, Olof Palme, Stasi, Sverige, Sydafrika, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ytligt om Sydafrika i dokumentären ”Palmes hemliga agent”

  1. Claes Henrikson skriver:

    Frågan huruvida det varit bättre om Sverige satsat på demokratiutveckling i närområdet är subtil på gränsen till det impertinenta. Den slår mot grundbulten i den dåvarande svenska utrikespolitiken och SVT/SR syn på omvärlden. Tack för den.
    I boken ”The War for Africa” skildrar Fred Bridgland hur RSA, med små medel, förde kriget i Angola; inte för att vinna, vilket hade ökat USSRs insats, utan för att inte förlora.
    Andra oroshärdar som också snabbt svalnade av när Muren och USSR föll var ju Nicaragua, ett annat svenskt intresse.

  2. Ping: Vad Henning Mankell skrev om Thatcher och apartheid | Tankar om IB

  3. Thomas Åkerblad skriver:

    Låt oss inte heller glömma bort att Ingvar Carlsson var den siste statschef som gjorde ett officiellt statsbesök i DDR. På journalfilmerna ser man plakaten med texten ”Carlsson und Honecker bauen den Frieden zusammen”. Ett halvår senare var DDR ”i gruset”. Till detta kan man ju lägga det lustiga faktum att Carlsson hade titeln ”Framtidsminister” i Palmes regering. Verkligen ironi på en hög nivå.

Kommentarsfältet är stängt.