Rätt så Expressen! Moraliskt besvärande för Guillou

Det stormade kring Jan Guillou i fredags. Hans favorithatobjekt Expressen lät publicera en debattartikel av Jan Bergman, författare till den dokumentära spionberättelsen Sekreterarklubben, som kom ut förra året på Nordstedts.

Jan Bergman tv-producent, regissör, journalist, forskare och anhörig till en av kvinnorna i Sekreterarklubben är av förklarliga skäl förbannad. I trettio år har han arbetat med sin research. Det har handlat om att bygga upp förtroenden till berörda för att kunna göra intervjuer. Det är uppenbart att en massa arkivarbete ingår.

När boken kom undrade jag varför Jan Bergman valt dokumentärromanens form och inte fackboksformen. Nu börjar jag ana varför. Han verkar ha trott att hans intervjuoffer skulle skyddas genom den litterära gestaltningen. Men så icke. Enligt Jan Bergman och andra som läst Guillous bok så har Guillou lusfräckt plankat rätt av. Visserligen har Jan Guillou skickat en bok till Jan Bergman där han tackar honom för forskningsinsatsen. Även läsarna av Blå Stjärnan konsumentupplyses:

Att låna så mycket som jag gjort från en enda bok – kan möjligen te sig litet osnyggt”, skriver Jan Guillou i efterordet.

Jan Bergman anser att det är mer än så. Tyvärr fick debattinlägget i Expressen den lite missvisande rubriken ”Jan Guillou stal min bok”, vilket fick uppföljande nyhetsrapportering att lägga vinkeln ”forskningsstöld” (den vinkel som Jan Guillou gissningsvis ville ha i mediedrevet ).

Men den som läser Jan Bergmans inlägg inser att han är arg av andra skäl. Han har under många år byggt upp förtroende till verkliga kvinnor, som han nu upplever har exploaterats på ett mycket fult sätt. Ord som ”klumpigt” och ”okunnigt” används om Jan Guillou, liksom att han blandat ”klichéer och schabloner och faktafel”.

”Den våldtäkt som en av kvinnorna utsattes för skruvas till av Herr Guillou i spekulativt kommersiellt intresse och blir till ännu en våldtäkt – och drabbar oss efterlevande som ett slag i ansiktet. Det var just sådana här profitörer som kvinnorna var livrädda för”, skriver Bergman.

Till sitt försvar säger Jan Guillou att man inte kan privatisera historia och inte heller kan ha faktafel i en roman. Han menar att han hänvisat till källan, det vill säga till Jan Bergmans fackbok. Typ just den vinkeln som huvuddelen av svensk media gick i fällan om.

Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand valde dock en annan vinkel när han skrev ett läsvärt inlägg med den utmärkt valda rubriken ”Jan Guillous lån är moraliskt besvärande”. Han konstaterar att Jan Bergmans bok inte alls är en fackbok, som man kan göra källhänvisningar till hur som haver. Boken, som kom ut förra året, är skriven med ett litterärt språk.

”Guillou kan alltså knappast sägas ha levandegjort en knastertorr fackbok – tvärtom, han har lånat från en annan spionthriller för att ge stoff till ‘Blå stjärnan'”, skriver Jens Liljestrand bland annat.

I fredags eftermiddag var det dags för Jan Guillou och Jens Liljestrand att drabba samman i Studio Ett. Det är verkligen ett intressant inslag att lyssna på för personer intresserade av debatt- och intervjuteknik.

Vad i hela fridans namn är det som gör att Jens Liljestrand vinner debatten mot den oftast oövervinnerlige Jan Guillou? 

För det första brukar Jan Guillou bara ställa upp mot sådana han vet att han kan behärska. Han misstar sig antagligen på Jens Liljestrand. För det andra är Jens Liljestrand väl påläst och kvarstår hela tiden i sin hållning. Jan Guillou kör i diket direkt eftersom Jens Liljestrand redan i första replikväxlingen inte accepterar själva grunden Jan Guillou byggt hela sitt försvar på, den som han under dagen låtit så trovärdig om.

Jan Guillou har spunnit vidare på Expressens missvisande rubrik ”Jan Guillou stal min (fack)bok”, medan Jens Liljestrand bygger sina argument på Jan Bergmans egna ord, som handlar om exploateringen av verkliga människor som upplevt traumatiska saker, och om anhöriga som värjer sig för den guillouska hanteringen. 

Den guillouska debatt-tekniken, som jag känner så väl, kommer aldrig till sin rätt och grunden är att Jens Liljestrand inte accepterar Jan Guillous definition av Bergmans bok. Den guillouska skutan kapsejsar således redan vid kaj.

Liljestrand påpekar och vidhåller att Jan Bergmans bok inte är en renodlad faktaframställning, utan en litterär roman. Boken togs emot i kulturvärlden som en spänningsbok. Kolla här, där författaren och Nordstedts till exempel marknadsför boken som ”en spionthriller ur verkligheten”.

Liljestrands argument är alltså att Guillou har kopierat från en annan spionbok, vars trycksvärta dessutom knappt har torkat. Av Guillou själv får vi veta att det rör sig om 30-40 sidor, vilket inte är lite.

Guillou nämner i Studio Ett att Jan Bergmans bok faktiskt hamnat på ”fackbokslistan”. Detta är en typisk guillousk teknik. Ytterst få av Studio Etts lyssnare vet vad ”fackbokslistan” är för något, men det låter ju som något viktigt som Guillou vet mycket om. Istället för att gå in i en diskussion om bevisvärdet i bokbranschens interna försäljningslistor väljer Jens Liljestrand istället att föredömligt och snabbt säga att det här inte alls är en upphovsrättsfråga, utan en moralfråga. Det är ”oerhört känsliga saker”, det handlar ”om verkliga människor”.

Jan Guillou framställts kort och gott som en person som utnyttjar och exploaterar stigmatiserade kvinnor och där anhöriga nu värjer sig för skildringarna. Varför göra våldspornografiska orgier om verkliga människor?

Någonstans här är det uppenbart att Jan Guillou har skitit i fläkten, och värre blir det när han i Studio Ett påstår att Jan Bergman i egenskap av fackboksförfattare av hänsyn till verkliga personer har möjlighet att hoppa över våldtäktsscenerna, medan Jan Guillou i egenskap av ROMANFÖRFATTARE orimligen kan göra detta (ligger ca 5.20 in i programmet)

Hör ni hur dumt det låter? Hur många romaner kan ni på rak arm räkna upp där våld, övergrepp och sexskildringar hoppats över rejält därför att vi förstår ändå? En skicklig författare kan få känsliga saker att gå ända in i märgen genom att faktiskt vara återhållsam med detaljer. En enda träffande reflektion kan säga mer än tusen ord.

Vi får veta att Guillou bytt namn på vissa gator, men inte på kvinnorna av kött och blod. Han får gång på gång frågan från Jens Liljestrand och den kvinnliga reportern:

”Varför kan du ändra adresserna men inte namnen?”

”Då spelar det ingen roll att det handlar om verkliga personer? Du bryr dig inte om att ändra namnen på den här kvinnan?” 

”Du tyckte inte att det var viktigt att ändra namnet på den här kvinnan?”

Guillou försöker avbryta hela tiden. Till sist kommer det.

”Det kunde jag ha gjort”, säger han lite spakt. För att sedan ta sats igen. ”Men det här är händelser 70 år tillbaka i tiden. Jag är ej säker på att det hade haft någon betydelse.”

RIDÅ! HÄR AVSLUTAS PROGRAMMET!

Kvar ligger en känsla av att Guillou inte bara förlorade några minuters strid utan något större.

Det stora avgörandet kom 2009. Först var han unisont hyllad för sina s k yrkesmemoarer. När KGB-affären brakade en kort tid efter boksläppet måste en och annan recensent ha skruvat sig besvärat och förbannat internets sökmotorer som snabbt och lätt kan visa hur okritiska de varit. Sex år senare kan vi räkna in händelser. Storyn om människoätande lejon var tydligen någon annans story utan referens. En okritisk dokumentär i  SVT om Guillous fantastiska researchförmåga fastän det var lite svårt att utröna vari det fantastiska med researchförmågan egentligen låg. Frigyes bok, där den jubilerande 70-åringen visar fram en oproportionerligt stark känslostorm för en bok om honom själv. Den intensiva debatten om vad borgarna visste eller inte visste om förintelsen under andra världskriget. Och så nu en eländig diskussion om avlidna kvinnor som blivit våldtagna och som kanske blivit lite för våldspornografiskt beskrivna.

”Ja, jag är väldigt uppiggad av Jans roman måste jag erkänna”, sa litteraturprofessor Ebba Witt Brattström för några dagar sedan i Lundströms bokradio. ”Jag är till och med lite gruvligt imponerad. Det är ju en feministisk spionroman. Och det är ju ett stycke kvinnohistoria som du får in, det kommer ju aldrig att glömmas vad kvinnorna gjorde i den svensk underrättelsetjänsten och vilka offer som det faktiskt handlade om, det tycker jag är helt makalöst.”

Själv är jag gruvligt nyfiken på om Ebba Witt Brattström vidhåller sina kommentarer om hur uppiggad hon är av Jan Guillous roman. Hur uppiggande kan våldspornografiska våldtäktsskildringar av verkliga kvinnors våldtäkter egentligen bli? Hur uppiggande är det när ett våldtäktsoffer får en litterär bonusvåldtäkt? Hur gör Ebba Witt Brattström nu? Vidhåller hon sina ståndpunkter eller rättar hon till anletsdragen och förbannar att hon satsat på fel häst, förlåt ställt upp i ett program som hon nu bittert ångrar.

TEXT: LENA BREITNER

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i andra väldskriget, Jan Guillou, Journalistik, Stasi. Bokmärk permalänken.