Guillous sexscener och professor Tore Prysers slutsatser om forskning om kvinnliga agenter

Guillou har under morgonen pratat om sin feministiska roman i Lundströms bokradio. Den som vill kan höra honom läsa sexscener ur boken och hur han hyllas av feministprofessor Ebba Witt Brattström. Jag lyssnar och hör ordet ”tjänstepessar” användas. Fanns sådant under WWII? Hrm.

Jag lyssnar och känner igen namn och skeenden. Mannen som ska förföras heter Georg Wagner, och det hette han på riktigt också. Fast han kallades mest Dr Wagner och var chef för Abwehr i Stockholm. Det har skrivits mycket om denna historia, där svensk underrättelse- och säkerhetstjänst hade en s k Agent in place. I verkligheten hette hon Erika Wendt eller Kodnamn Onkel och var sekreterare på tyska legationen.

Visst låter det som om Guillou hämtat stor inspiration från antagonisten och tidigare Säpomedarbetaren Tore Forsberg. Det är ju han som förde fram Erik Wendts historia i sin bok Spioner och spioner som spionerar på spioner (Hjalmarsson & Högberg 2003).

I sitt sommarprogram från 2003 hyllar Tore Forsberg de kvinnliga spionerna, som oftast överlistar männen. Ursäkta, men i bokradion låter det lite grand som om Guillou är den som kommit på något som feministforskarna har missat.

Något annat vi får höra som finns med i Guillous roman är Sekreterarklubben, ett begrepp som blev allmänt känt förra året då Jan Bergmans dokumentärroman om C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget kom ut (Norstedts 2014). Bergman kände flera personer ur Sekreterarklubben och därikring.

Fiktionens Johanne Lauritzen ska alltså förföra doktor Wagner för att komma åt Abwehrchefens kassaskåp så hon kan förmedla material så att svenskarna kan knäcka de tyska KODERNA. Det påminner om the Arne Beurling story där en svensk forskare och hans studenter i Uppsala knäckte de tyska koderna.

I den Guillouska fiktionen måste tydligen (enligt SR-programmet) den 16-åriga Johanne Lauritzen ha ett tjänstepessar och tas bakifrån upprepade gånger av den 50-årige Wagner för att få ut material ur kassaskåpet så att svenskarna kan knäcka tyskarnas telegramtrafik.

Är det inte lite att gå över ån efter vatten? Verklighetens 26-åriga Erika fanns ju i egenskap av sekreterare i lokalerna och hade både ögon och öron. Vem gick in och ut ur lokalerna? Vad sades på kontoret?

Svensk underrättelse- och säkerhetstjänst verkar ha fått mycket ut av att Wendt dagtid obemärkt smusslade ner dechiffrerade klartextmeddelanden i skorna för att sedan ”gå ett ärende” , vilket innebar att hon sammanstrålade med Börje Brattberg.

I verkligheten ska, om jag minns rätt, svenskarna ha ”tackat Gud men protesterat som fan” när tyskarna efter ockupationen av Danmark och Norge ville dra någon form av kabel från Norge via svenskt territorium. Vi ska ha kopplat in oss och läst av trafiken. Delar av kodknäckningen ska Erika Wendt alltså ha bidragit med, då hon kunde leverera klartextmeddelandena medan svenskarna redan hade de kodade meddelandena.

Guillou talar om att han läst på historiskt, och vet att de kvinnliga norska agenterna har gjort ”enormt stora och viktiga insatser, ibland riktigt heroiska”.

”Men i historieskrivningen försvinner de och det tar åratal för feministiska… decennier efteråt, för feministiska forskare att leta fram dem ur historien”, säger Guillou lite fnissande och förklarar att han genom en liten perspektivförskjutning kan göra en realistisk skildring av hur alla män är idioter.

Visst är det intressant. Guillou låter ju så insiktsfull om historia och feministisk forskning. Har han kommit på allt detta här?

Jag slår upp sidan 9 i den norska historieprofessorn Tore Prysers populärvetenskapliga Kvinner i hemmelige tjenster – Efterretning i Norden under den annen verdenskrig (Cappelen förlag 2007):

”Til nå er det skrevet lite om kvinner og krig i Norden i sin alminnelighet. Hverken for ‘kvinnehistorikere’ eller andre faghistorikere har dette vaert noe tema av saerlig betydning”, skriver han i inledningen och konstaterar att norska kvinnor oftast blir beskrivna som å ena sidan tyskejenter eller möjligen att de hållit i en täcklägenhet eller gått kurir. Hjältedåden görs annars av män.

Det är i min värld Tore Pryser, som historieprofessor för fram bristen på belysning av kvinnliga agenter i Norden. År 2007, det vill säga för åtta år sedan. Vidare skriver han:

”Men kvinner som hemmelige agenter er nesten helt forsømt i litteraturen, med unntag av noen enkelte i den norske efterrettningsorganisasjonen XU med Astrid Løken og Anne Sofie Strømnes i spissen”, skriver Pryser och hänvisar till att han redan tagit upp norska kvinnliga i sin tidigare bok Hitlers Hemmelige agenter från 2001 och dessutom publicerat ett arbetsnotat i Sverige år 2004.

Historieprofessor Tore Prysers bok översattes till svenska och gavs 2009 ut under titeln Kvinnliga spioner – agenter i Norden under andra världskriget (Natur & Kultur). Så själva formuleringen att ”kvinnohistoriker” missat de kvinnliga agenterna är således inte något nytt, ens i svensk så kallad offentlighet.

Vad gäller litteraturen kring svenska agenter så är det således redan publicerat en del. Tore Forsberg berättade om Erika Wendt och andra kvinnor 2003, vilket lyftes fram tydligt i Sommar i P1 samma år. Programmet var en hyllning till de svenska kvinnliga agenterna.

Historieprofessor Tore Pryser har i mer än ett verk behandlat de kvinnliga nordiska agenterna genom åren. 

Johan Falck-regissören Anders Nilsson har under många (måste vara över tio) år försökt att göra en film om Erika Wendt. Vi kan spekulera i varför han inte fått någon finansiering. Jag tror att problemet är att svenskarna är ganska historielösa och att statliga filmfinansiärer inte inser vilken exportpotential det faktiskt är med denna typ av historier. 

Själv tycker jag att det hade varit snyggt om Guillou gett en cred till Tore Pryser, vars konklusioner han uppenbarligen har lånat och tyvärr skruvat lite fel. För mig veterligen har feministiska nordiska forskare ännu inte ”letat fram” en enda kvinnlig agent ur historien. Det har vanliga historiker och gammalt underrättelsefolk gjort så mycket bättre. Alla redan.

Fotnot: Vidare bör det påpekas att Tore Prysers bok om nordiska hemliga agenter delvis möjliggjordes av en inte helt obekant man som kallat sig feminist och som gått under beteckningen HSB (Han Som Bestämmer). Jo, jag tänker faktiskt på statsminister Göran Persson, vars utspel kring andra världskriget slutade med en särlagstiftning där man öppnade Säpos arkiv fram till 1949.

År 2003 trädde en lag ikraft som innebar att vi gick från i princip 70 års sekretess till 55 års sekretess över en natt. Det var som julafton för oss arkivnördar. Och jo, jag har träffat Tore Pryser på Riksarkivet. En förutsättning för att gräva fram vissa saker om andra världskriget fanns alltså inte före år 2003.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i andra väldskriget, Jan Guillou, Norge, Sverige. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Guillous sexscener och professor Tore Prysers slutsatser om forskning om kvinnliga agenter

  1. Patrik Lindberg skriver:

    Måste komplettera det du har skrivit och nämna att Erika Wendt var ett alias. Egentligen så hette hon Erika Schwarze. Hon har skrivit en bok om tiden under andra väldskriget som jag rekommenderar varmt, Den kom ut 1993 och har titeln Kodnamn Onkel Vad jag vet så är det den enda boken där den kvinnliga agenten skriver själv. .

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Patrik!
      Åh, javisst. Jag glömde Erika Wendts bok ”Kodnamn Onkel”. Det har du rätt i. Den kom 1993. Men däremot har du fel att ”Wendt” var ett ”alias”. Wendt var namnet hon gifte sig till i Tyskland. Äktenskapet ska ha varit kort. Hon ska, enligt journalisten Lena Svanbergs efterord, ha börjat använda sitt flicknamn Schwarze då hon ”yrkesmässigt stod på egna ben i Sverige”, vilket för mig blir ganska luddigt, men som i alla fall tydligt visar att hon kom till och började arbeta i Sverige som Erika Wendt.
      Hälsar
      Lena

Kommentarsfältet är stängt.