Är det verkligen Stasi vi ska leta efter i den svenska skolan?

Vad är det för tondövhet som drabbat Sverige? Vill vi inte förstå – eller är vi helt enkelt oförmögna att förstå?

Dessa tankar slår mig när jag försöker formulera ytterligare ett inlägg som förklarar min reaktion på DN-artikel ”Östtyska Stasi försökte påverka den svenska skolan” för två veckor sedan. En del som följer mig blev kanske förvånade över min första reaktion. Jag skrev ju att jag inte alls blev glad av artikeln, utan tvärtemot ledsen och arg.

Varför reagerade  jag? I mitt första inlägg visade jag att felaktiga uppgifter sprids och blir grogrund för att konspirativa uppfattningar om att ”makten” döljer något. Som det felaktiga påståendet om 153 svenskar har avslöjats som Stasiagenter, en uppgift som florerat i riksdagen och i media. Nej, det är inte sant. Det är inte 153 Stasiagenter, utan 153 registreringsnummer. Hur många människor som döljer sig bakom registreringsnumren vet vi inte, faktiskt inte heller hur många som var svenskar eller för all del Stasiagenter, eftersom de flesta inte är avslöjade.

Nu vill jag gå djupare och förklara vad som i grunden gjorde mig arg och ledsen? Jo, rubriken: ”Östtyska Stasi försökte påverka den svenska skolan” och ingressen ”Den östtyska underrättelsetjänsten Stasi lade ned stor möda på att påverka hundratals svenska lärare som bjöds in till DDR.”

Det är felaktiga beskrivningar som leder läsaren åt helt fel håll. Låt oss ta det från början. Hela artikeln om påverkan på den svenska skolan grundar sig på den forskning professor emerita Birgitta Almgren lade fram år 2009 genom den populärvetenskapliga boken ”Inte bara Stasi…. Relationer Sverige-DDR 1949-1990”.

För sex (6) år sedan fick vi alltså serverat 500 sidor gedigna kunskaper om DDR:s påverkansarbete gentemot svensk politik, kultur, organisationsliv och utbildningsväsen. Trots detta tycks själva huvudbudskapet inte ha gått fram.

Titeln på boken är lysande. ”Inte bara Stasi” betyder alltså att allt faktiskt INTE bara var Stasi. Undertiteln ger också en klar vink om att det INTE främst rör sig om en spionbok, utan en bok om ÖMSESIDIGA RELATIONER mellan två länder. Sverige och DDR kom nämligen att ha ett FLITIGT UTBYTE PÅ MÅNGA OLIKA OMRÅDEN genom de dryga fyrtio åren. Det är det här boken handlar om. 

Det är korrekt att flera hundra svenska tyskalärare genom åren åkt på sommarkurs till DDR för att förkovra sig i språk och kultur, men genom presentationen i DN blir tyvärr reaktionen att lärarna gjort något hemskt. Fy sjutton att de kunde åka dit! Gick några i Stasis ledband? Blev några Stasiagenter?

Men spåren leder oss åt ett helt annat håll om man informerar om att svenska politiker och svenska myndighetsföreträdare uppmanade lärarna att åka på sommarkurs till DDR. Jo, allt finns redovisat i Birgitta Almgrens bok. I läroplanerna (klubbade av riksdagen om någon undrar) angavs att eleverna skulle lära känna och bli nyfikna på alla tysktalande länder, och där ingick ju DDR.

Således arbetade svenska myndigheter med uppdraget att bistå lärare så att de skulle kunna förkovra sig både här och där. Birgitta Almgren beskriver på ett utmärkt sätt i sin bok hur den svenska skolan blir en spelplan mellan Öst och Väst. Tyskalärare har väl sällan fått så många fina erbjudanden om fortbildning, och billigast var de i DDR.

Almgren beskriver svensk skola och kulturliv som målområden för DDR, men den som har stakat ut målområdet är INTE Stasi utan diktaturens ledning.

För SED-regimen och dess politbyrå handlade det om politik. DDR bildades 1949 men blev faktiskt erkänt som stat först i början på 70-talet. Således ägnades de första två årtiondena åt påverkansarbete för ett erkännande, sedan för att framhäva förträffligheten med det sjunkande skeppet DDR i största allmänhet.

SED:s politbyrå ska ha filat på och godkänt önskvärda presentationer av landet för läromedel och annat. DDR:s kultur- och utbildningsministerier är de som enligt min uppfattning (efter läsning av Almgrens bok) är de främsta utförarna av påverkansarbetet gentemot den svenska skolan. Många som sedan har svenska kontakter är visserligen Stasiagenter, men så var ju praxis. Ta emot en gäst från det kapitalistiska utlandet fick man inte utan att ha genomgått personkontroll och undertecknat förpliktelsen till Stasi. Det är slående hur ofta jag hittar att en person som velat resa till Väst släpps ut först efter att förpliktelsen till Stasi undertecknats.

Vi ska således inte uppfatta Stasis närvaro i sammanhanget som att Stasi uteslutande var huvudaktören. Att det var ”Stasi” som ville påverka den svenska skolan, som DN påstår.

Almgren ger i sin bok en intressant skildring av Stasiagenten ”Faust”, som muntligen till sin ledningsofficer rapporterar om en resa till Sverige. Men Stasiofficeren får ingen grundlig genomgång av resan. Istället hänvisar ”Faust” till den skriftliga rapport som han redan lämnat till sitt universitet.

Ständigt slås Birgitta Almgren av hur sammanvävda parti, säkerhetstjänst och stat/universitet var i DDR (sid 327).

I Stasiarkivet kan journalister och forskare finna material som ökar vår kunskap om DDR och Warszawapakten. Men allt det vi finner i Stasiarkivet handlar inte om Stasiagenter. Det vi ibland kan tro är en Stasiagent visar sig senare vara något annat. Allt var inte Stasi.

Redan 2009 när jag läste Birgitta Almgrens bok noterade jag med intresse att väldigt många fotnötterna INTE hänvisade till material i Stasiarkivet (BStU) utan till tyska Riksarkivet (Bundesarchiv), där man hittar hela SED-arkivet samt inte minst arkiven för Liga für Völkerfreundschaft, Ministerium für Volksbildung och Ministerium für Hoch- und Fachschulwesen. Fast förvånad borde man egentligen inte bli, eftersom boken heter Inte bara Stasi.

Jag rekommenderar alla att läsa Birgitta Almgrens bok. Den som handlar om att allt inte var Stasi. DDR-regimen identifierade nyckelpersoner i Sverige som var positivt inställda till DDR. En DDR-delegation ska ha rapporterat att svenska Skolöverstyrelsens överdirektör Jonas Orring ska ha förklarat att Sverige kunde lära sig av DDR:s utbildningsväsen, medan det västtyska systemet ”baseras på konservativa, för att inte säga reaktionära idéer” (s 211 och 237). DDR identifierar personer som är positiva till regimen. Konsulenten i tyska och läroboksförfattaren Ingrid Mållberg utpekas som besonders wertvoll (s 241). Almgren noterar att DDR intresserar sig för personal på Nordstedts förlag.

Men det är först och främst Stellan Arvidson och hans sambo Britta Stenholm som Birgitta Almgren återkommer till. Båda socialdemokratiska politiker och i ledningen på diktaturkramande vänskapsförbundet Sverige-DDR.

Almgren definierar enhetsskolans fader Stellan Arvidson som mera av en officiell frontfigur som gör PR för DDR. Britta Stenholm är en viktigare och mera dold makthavare (s 304, 409). Hon var skoldirektör i Täby samt utredare och expert åt Skolöverstyrelsen och utbildningsdepartementet. Kanske intressantast av allt för mig, som läst tyska i skolan, är att hon var ledare för lärobokskommittén, som bildades 1973 (s 290).

Passagen om lärobokskommittén var för mig en ytterst obehaglig läsning år 2009, och är det fortfarande. Britta Stenholm är inte bara socialdemokratisk politiker och skolledare. Hon är även engagerad i hur ”objektivt” DDR presenterades i de svenska läromedlen, både i egenskap av företrädare för det diktaturkramande Vänskapsförbundet Sverige-DDR och som utredare för svenska staten. Hennes sambo får hedersdoktorat (1969, Rostock) och blir även professor i DDR. Paret bjuds år efter år på långa semestervistelser i DDR. Ordet ”jäv” tycks inte ha förespeglat det svenska utredningsväsendet.

Kommittén, som lade fram sitt resultat 1975, visade sig inte vara nöjd med de svenska läromedlen.

Birgitta Almgrens analys av Britta Stenholms framställning visar att den objektivitet och saklighet som skulle gälla i svenska läromedel innebar att DDR:s egen självpresentation skulle föras fram, ”utan påpekanden om bristande demokrati eller brott mot de mänskliga rättigheterna”. Kritik mot DDR:s socialistiska samhällssystem fick inte finnas i böckerna (s 290)

Svenska läromedelsproducenter fick på svensk statlig order skicka sina läromedelsförfattare på korrigeringskurser. Till DDR, naturligtvis, som visade fram sitt bästa ansikte. Visst fanns Stasi där i kulisserna, men jag hoppas att ni nu förstår att det inte är Stasi som främst satt och filade på hur mottagningskommittéerna för läroboksförfattare och tyskalärare skulle skräddarsys.

Det är inte Stasi vi ska sätta strålkastarna på utan mot svensk politik och ledningen av det svenska utbildningsväsendet. De flesta lärare som åkte på fortbildning kunde nog tänka själva och var säkerligen i högsta grad medvetna om att de åkte till en diktatur. Det vi skolbarn serverades i form av diktaturvänliga läromedel är det som är det allvarliga. För att åstadkomma sådant behövdes inte några svenska Stasiagenter. Det behövdes bara nyttiga idioter.

Sex år efter att Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi kom ut skylls det fortfarande tondövt på Stasi, trots att boken heter Inte bara Stasi. Vill vi inte förstå eller är vi oförmögna att förstå? Eller är det svenskheten i ett nötskal? Stasi var ju där borta – i ett annat land som inte finns längre. Ingen ansvarig person pekas ut om vi skyller på Stasi, och definitivt inte någon svensk. Att skylla på Stasi är ju så enkelt och problemfritt. Då slipper vi göra upp med vår egen historia.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Är det verkligen Stasi vi ska leta efter i den svenska skolan?

  1. T Bertilsson skriver:

    Minns den synnerligen vänsterinfekterade förre statsministern Ingvar Carlsson. Denne vänsterman besökte så sent som 1989 DDR för att där betyga den avskyvärde diktatorn Honecker sin aktning.

    Vidare, i ett socialistiskt propagandaalster benämnt ”Vad är socialdemokrati?”, utgivet år 1983, skrev nämnde vänsterman följande:

    ”Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.”

    Det finns således i sanning mycket smuts och lort i den socialdemokratiska historien och dess syn på de människofientliga kommunistiska diktaturerna.

Kommentarsfältet är stängt.