Vad är Jan Guillous självförtroende egentligen?

Förra måndagen sände Sveriges Radio ett program där journalisten Katarina Hahr möter Jan Guillou i ett samtal om självförtroende. Just det här att intervjua honom om hans självförtroende väcker mitt intresse, eftersom jag inte tror att han har något. Självförtroende alltså.

Har du självförtroende? undrar Katarina Hahr och svaret kommer snabbt:

”Ja, det har jag alltid haft”.

Fast sedan nyanserar Jan Guillou sig. Han hade bättre självförtroende som ung. Nu när han vet så mycket mer har han blivit mer ödmjuk.

I söndags lät han publicera en krönika i Aftonbladet titulerad Muslimska mördare kommer vi aldrig att kalla serieskyttar. Krönikan blev genast en snackis på grund av alla sakfel som fanns i artikeln. Journalisten Kjell Häglund radade upp fem grova klavertramp på facebook, som senare hamnade på Expressens kultursida. Även Per Gudmundson har tagit upp frågan i SvD.

Jan Guillou har alltså fel i sak på flera punkter. Dådet i Charleston har visst kallats för terrorism. Många, bland annat borgerliga, skribenter har visst kallat Breivik för terrorist. Nej, boken Almedalen har fallit handlar inte om hur muslimerna angriper Almedalsveckan i stor skala, som Guillou påstår, utan om hur vit högerextrem terrorism drabbar politikerveckan. Och nej, de två ”skolpojkar” som försökte bränna ner konstnären Lars Vilks hus dömdes inte alls för terror­ism utan för försök till mordbrand.

Det är bland annat det här jag tänker på när Jan Guillou samtalar med Katarina Hahr om sin i takt med åldern ökade kunskap, sitt starka självförtroende som numera kombineras med ödmjukhet.

Själv får jag en visuell förnimmelse av Jan Guillou med en tratt på huvudet, en sådan där som man sätter på huvudet på hundar för att de inte ska klia sig på det infekterade såret. Han verkar inte uppfatta allt som vi andra med lätthet kan ta in, till exempel genom enkla sökningar på internet. Tratten är i vägen.

Det där med att jag inte tror på Jan Guillous påstådda självförtroende är inget nytt. Jag har länge ifrågasatt det. Kanske för att jag i arbets- och privatliv reflekterat över människor som faktiskt har självförtroende. De tar oftast inte plats i rummet först. De utstrålar ett lugn, men kan ta befälet i krislägen. De använder sig inte av härskarteknik om någon säger emot dem utan lyssnar ofta intresserat på argumenten innan de svarar. Framför allt så vet människor med gott självförtroende att de inte är bäst på allt.

Redan någonstans här står det ganska klart att Jan Guillou inte är sinnebilden för gott självförtroende. Hur många har inte han mosat genom att kalla dem mytomaner, psykopater, avfärdat dem med att de inte förstår och har den kunskap som han har?

Om Jan Guillou nu råkar ha ett gott självförtroende – varför måste han ständigt påpeka att han faktiskt kan äta med kniv och gaffel, faktiskt förstår sig på överklassens manér, att han gärna intervjuas om att han kommer från överklassen.

Och varför var Jan Guillou tvungen att genomföra en offentlig avrättning i media av journalisten Paul Frigyes för 1,5 år sedan?

Guillou påstod att Frigyes haft hundratals fel i sin bok, men i efterhand kan jag bara komma på två som lagts fram i öppen dager. Guillou hade visst fått ett terminsbetyg (inget slutbetyg) från Solbacka. Hans hustru hade haft marinblått på sig på bröllopet, inte svart. Diskussionen om stort A i biologi handlade om att Guillou en gång ska ha påstått att han alltid haft stora A i biologi. Att han i SvT visade fram ett terminsbetyg med stora A i biologi lämnar jag därhän, eftersom Frigyes säger sig ha gått igenom flera slutbetyg och inte hittat några stora A:n i biologi.

Ärligt talat – var Guillous reaktion mot journalisten Paul Frigyes för 1,5 år sedan verkligen en handling hos en man med gott självförtroende och tilltagande ödmjukhet?

Min uppfattning är att han inte ville att folk skulle läsa boken, eftersom självbilden av överklassbakgrund nog fick sig en törn. Där stod att Jan inte alls bott i det stora fina huset i Saltsjöbaden utan i chaufförsbostaden, att de ganska tidigt flyttat till en liten och mycket enkel lägenhet på Kungsholmen, att mamman och styvfadern drivit våffelstuga i Sälen, två säsonger om jag minns rätt. 

Låt oss återgå till SR-intervjun.

”Det jag har kunnat läsa mig till och vet och så där är att du hade det väldigt tufft”, säger Katarina Hahr.

Vi får veta att Jan Guillou mellan ”5 och 15 års tid ungefär” levde tillsammans med en ”sadistisk styvfar som hade orgier i form av uthängt våld”. Medan Jan Guillou blev slagen fanns mamman ”i ett annat rum och spelade piano eller gjorde något annat”.

Katarina Hahr frågar inte Jan Guillou om det där hans mamma och syster sagt i Expressen 2003, att Jan Guillou ljuger och hittar på. Att mamman säger att hon faktiskt inte ens kunde spela piano. Varför ställs inte frågor kring dessa högst relevanta motargument?

Istället blir Katarina Hahr-intervjun ett snack om självförtroendet och barndomen, och om hur Jan Guillou slår styvfadern. Sveriges Radio PÅSTÅR på sin hemsida att Jan Guillou säger så här i intervjun:

”Men när jag var 17 år slog jag tillbaka och det ledde till att förtrollningen bröts och därmed kunde deras äktenskap upplösas”, vilket blir citerat av andra medier.

Men så sägs det faktiskt inte i själv intervjun. Så här är det istället:

”När jag kom tillbaks (från Solbacka, red anm) och var 17 år så fanns det inga möjligheter för den här styvfadern längre att slå mig.”

”Vad hände då?” säger Katarina Hahr. 

”Jag slog honom och därmed upplöstes äktenskapet och han försvann ur mitt liv.”

”Jaha, okey, så den händelsen gjorde att din mamma lämnade honom?

”Det bröt förtrollningen”.

”Så egentligen så var det bra att du slog tillbaks?”

”Ja, naturligtvis”.

Det finns vissa problem med sekvensen. För det första har Guillou redan förklarat att han levde med styvfadern tills han var femton år. Två år senare ska han alltså ha kommit hem och gett styvfadern stryk så att äktenskapet upplöstes.

Jan Guillou är född den 17 januari 1944. Han blev således 17 år den 17 januari 1961. Det är alltså efter detta magiska datum som Jan Guillou fixar till så att mammans och styvfaderns äktenskap kan upplösas.

Men enligt svenska myndigheter gick skilsmässan mellan mamma Marianne och styvfadern Nils Hansén igenom den 8 september 1959, det vill säga ungefär 1,5 år före den Guillouska förtrollningen och äktenskapsupplösningen ska ha inträffat.

Det är också intressant att konstatera att Jan Guillou har en halvsyster, som är fem år yngre än vad han själv är. Nu såväl som då behöver föräldrar till minderåriga betänketid. Man ansöker alltså först om skilsmässa och har sedan en lång betänketid.

Stockholms rådhusrätt meddelar hemskillnad mellan parterna den 24 april 1958. Hemskillnaden innebar att paret inte fick sammanleva under betänketiden, och personer fick senare intyga att så varit fallet inför domstolens beslut om skilsmässa.

Således skedde alltså separationen mellan makarna senast den 24 april 1958, det vill säga ungefär 2,5 år före den Guillouska förtrollningen och äktenskapsupplösningen ska ha inträffat.

I Expressen anges 2003 att Nils Hansén lämnade Jans mamma Marianne 1957 för en annan kvinna, Ulla Hansén, som han senare gifter sig med. Hon intervjuas i artikeln. Den fysiska separationen ska enligt Expressen alltså ha inträffat tre år före den Guillouska förtrollningen och äktenskapsupplösningen ska ha inträffat.

I intervjun med Katarina Hahr gör Jan Guillou sig till en huvudaktör i skilsmässoärendet. Det är han och inte Stockholms rådhusrätt som får äktenskapet att upplösas. Är det detta som menas med självförtroende parat med ödmjukhet? Eller är det så att Jan Guillou för länge sedan har låst in sig i en story han har svårt att backa från, där han sagt att allt i ”Ondskan” är sant och att han nu måste vidmakthålla storyn?

Mamman och halvsysterns uttalanden i Expressen är intressanta, för att inte tala om det Nils Hanséns nya fru säger. Jan Guillou beskrivs som en faderlös och vilsen tonåring som efter separationen mellan Marianne och Nils Hansén ofta söker kontakt med den före detta styvfadern.

Vad är det som händer två-tre år efter separationen och 1,5 år efter skilsmässan när Jan Guillou är 17 år och säger sig upplösa äktenskapet genom en förtrollning? Är det verkligen något som händer vid 17 års ålder?

En tanke slår mig plötsligt. Det fanns hela tiden naturliga skäl för den före detta styvfadern att ha kontakt med familjen, även efter skilsmässan, men inte för Jans skull utan för det biologiska barnets skull. Jans halvsyster. Fanns det en konfrontation och var det i så fall denna relation som skulle brytas? Behövde den brytas? Eller var Jan helt enkelt bara svartsjuk på sin lillasyster som faktiskt hade en pappa? Själv hittade han ju inte sin pappa förrän i 30-årsåldern. Hur jag än vrider och vänder på saken kommer jag inte i närheten av min definition på självförtroende. Eller för all del ödmjukhet.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vad är Jan Guillous självförtroende egentligen?

  1. Kalla Paulsson skriver:

    Jan Guillou har rätt i sin krönika att vi gör skillnad på vem vi kallar och anser är terrorist. De ex han tar upp stämmer. Har någon media tydliggjort med stora rubriker att de ynglingarna som dömdes för mordbrand på Wilks hus inte är terrorister? De anses vara det även om de inte dömts för terroristbrott. Det som Jan Guillous mor gjorde när hon uttalande sig i expressen var att hon svek sin son, sannolikt har hon gjort det förut. Jan Guillous självförtroende får vara vilket som för mig. Han är en äkta människa det framgår i intervjun med Katharina Hahn. Han reflekterar över sig själv och vad han varit med om och gjort, det var lärorikt att lyssna på för mig.

    mvh
    e-katarina

    • Lena Breitner skriver:

      Hej
      Fakta är väldigt övertygande och du får nog allt upp med bevis på vad som inte stämmer. Annars blir det nog mest tomma tyckanden.
      Hälsar
      Lena B

Kommentarsfältet är stängt.