Vad Petter Ljunggren missade att fråga Anna-Greta Leijon om i Min Sanning

I måndags sände SVT Min Sanning med Anna-Greta Leijon. En minister som verkat under ockupationen av västtyska ambassaden och efterbörden med terroristutvisningarna, hon var målet i Operation Leo, eller Kröcheraffären som den också kallats. Ingen har väl glömt Ebbe Carlssons privatspaning och Anna-Greta Leijons berömda rekommendationsbrev, som ledde till att hon fick avgå som minister.

Det är en påläst och eftertänksam Anna-Greta Leijon som framträder i programmet. Hon är mjuk, men också bestämd. Journalisten Petter Ljunggren hinner bara fem minuter in i programmet då han blir korrigerad om svenska hemmafruars utbredning och situation i dåtidens Sverige.

Hösten 1973 utsågs Anna-Greta Leijon till statsråd. Hon blev biträdande arbetsmarknadsminister och ansvarig för invandringsfrågor. I portföljen låg också ansvar för den svenska terroristlagstiftningen.

13.40 in i programmet börjar Petter Ljunggren tala om 70-talets terrorism. Han räknar upp Japanska Röda Armén, palestinska Svarta September och sist tyska Baader Meinhofligan. Ständigt påminns jag om svensk okunskap i terrorismhistoria.

SVT hoppar ju över navet i den internationella terroristalliansen!

RAF och flera andra terrorceller bestod ofta av testuggare utan teknisk kompetens. Livsfarliga – javisst, men vem bistod t ex med avancerad sprängteknisk kunskap? Vem talade om för dem vad de skulle göra? Vart åkte man på träningsläger? Vem lånade ut sin personal ab und zu?

Just det. Det av KGB styrda PFLP, som tidigt var ute med spektakulära flygplanskapningar. Deras ene grundare Wadie Hadad räknas ju som den moderne terrorismens fader.

Att inte nämna PFLP i en beskrivning av 70-talet är som att hoppa över al-Qaida i beskrivningen av 2000-talet. För övrigt var ju Svarta September bara en täckorganisation (ta gärna en historielektion av John Cleese)

Det är intressant att i programmet höra Anna-Greta Leijon berätta om ockupationen av västtyska ambassaden den 25 april 1975. Hon förklarar att den tidens terrorismlagstiftning, som tillkom 1973, placerades i utlänningslagstiftningen efter två händelser i Sverige: Mordet på den jugoslaviske ambassadören Vladimir Rolovic 1971 och kapningen på Bulltofta 1972.

Då som nu visste man att terroristverksamhet oftast var internationell, vittförgrenad och välorganiserad. Men genom att placera terroristlagstiftningen i utlänningslagen gav svenska statsmakten tyvärr också signaler om att terrorism var något som kom utifrån och som bara hade med utlänningar att göra. Många gånger har jag förundrats över att man hela tiden hoppar över våra egna svenskar.

I Sverige är det på något sätt som om man utgår från att svenskar är snälla, och gör de  något dumt så har de blivit förledda av någon annan. Jag återkommer ofta till Jan Guillou. Kommer ni ihåg vad han sa i Nordegren i P1 år 2009.

”Sverige är ju den nation i Europa där terroristtankarna aldrig slog rot”, sa Jan Guillou då, och det är inte den enda gången sådana påståenden har dykt upp.

Studerar man synen på 60- och 70-talet än i dag så framträder det här tydligt. Terrorism kommer utifrån och har inget med svenskar att göra. Har de råkat få fingrarna på fel ställe så har de haft otur och blivit lurade. Typ.

Det är väl här den svenska fredsskadan märks. Människor i våra grannländer har mera klart för sig. De som har upplevt eller bär vidare på erfarenhet från krig och ockupation vet att förrädaren kan vara din granne, din kollega, din syster eller bror. 

Hotet behöver inte komma utifrån. Det kan finnas där i din närhet, och det är här som det verkligen bränner till när Petter Ljunggren intervjuar Anna-Greta Leijon i Min sanning. Hon är den som fattar beslutet om utvisning av de överlevande terroristerna från ockupationen av västtyska ambassaden i april 1975. I ett fall sätter sig läkare emot att transportera en svårt skadad terroristpatient, vilket gör att ministern tar på sig ansvaret.

Hon inser att hennes beslut kan få konsekvenser, vilket det också får två år senare när Operation Leo. Anna-Greta Leijon får själv förklara vad det var:

”Ja, det var en grupp unga människor, en del i från Tyskland, en del ifrån Latinamerika och sen en ganska stor svensk svans och några, några väl fullfjädrade svenskar också som bestämde sig för att de skulle hämnas på de här utvisningarna av de tyska terroristerna och då var det naturligtvis jag som skulle vara objektet och de planerade en kidnappning”, säger Anna-Greta Leijon ca 24.50 in i programmet.

För mig ger Anna-Greta Leijon väldigt tydliga signaler till Petter Ljunggren. Hon är ett offer och hennes uppfattning tycks vara diametralt i motsats till Jan Guillous beskrivning av extremvänstern. I den f d Säpochefen Olof Frånstedts så kallade memoarer (som väl mest är en journalistprodukt av en spökskrivare) beskrivs visserligen att svenskar döms och figurerar i affären, men det är inte fullödigt och i slutklämmen av den Frånstedtska beskrivningen kallas Kröcheraffären för tysk terrorism, trots att en britt, flera latinamerikaner och svenskar också blev dömda eller utvisade.

När jag ser programmet upplever jag att Anna-Greta Leijon markerar starkt när hon talar om svenskarna i Kröcheraffären. Hon kallar dem en ”svans” och några ”fullfjädrade”. Det är uppenbart att en del av dem bodde i Stockholm, och jag ser att några gör det fortfarande.

Visst är det okey att fråga Anna-Greta Leijon om hon tänker på Kröcheraffären i dag, men det hade bränt till om Petter Ljunggren frågat mer specifikt om det hon kallar ”svans” och de ”fullfjädrade”.

Sverige är ett litet land. Stockholm en liten stad. Klart att Anna-Greta Leijon kan ha stött på folk från ”svansen” och ”de fullfjädrade” genom åren. På stan eller på Skansen, där hon jobbat många år. Hur gör man? Lämnar man teater- eller biosalongen om man känner igen en av de fullfjädrade? Om Public Service ringer och vill att man ska komma till studion – tackar man nej därför man vet att en i ”svansen” jobbar där? Man behöver ju inte träffas i korridoren, men risken finns ju.

Petter Ljunggren hade chansen att fråga om offrets syn, men tog den inte. Det var synd.

SVT:s Min sanning kan ses på SVT Play till och med den 19 december 2015. Aftonbladet har förresten skrivit om några av svenskarna. Men den fullständiga bilden av ”svans” och ”fullfjädrade” har ingen gett ännu. I Sverige alltså.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik, KGB, PFLP, Röda Brigaderna, Rote Armeefraktion (RAF), Sverige, Tyskland. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vad Petter Ljunggren missade att fråga Anna-Greta Leijon om i Min Sanning

  1. ericr45 skriver:

    Petter Ljunggren lider av samma svaghet/brist på kunskap som majoriteten av svenska journalister, konsten att ställa RÄTT följdfrågor. Inget fel i att ha en förberedd lista med frågor man tänker ställa men återkopplingen, dvs nya frågor påkallade av intervjuobjektets svar saknas vanligen.
    Praktiskt exempel, hur många gångar har man inte t ex i radions lördagsintervjuer direkt noterat lämpliga följdfrågor, men i 90% av fallen, inget alls….
    Självklarheter, javisst.
    Men nu är vi i Sverige och dess pseudojournalister, folkuppfostrande, agendasättande istället för grävande och informerande, för att inte tala om verklighetsförnekande..

    • Lena Breitner skriver:

      Jag uppskattar verkligen Petter Ljunggren som journalist och ser honom som mycket kunnig, men ämnet terrorism har varit svensk journalistiks svaga punkt i många år, vilket framkom efter det misslyckade terrorattentatet i Stockholm. Således är det inte Ljunggren jag syftar på specifikt, utan på journalistkunskapsläget i stort i Sverige som är på en helt annan nivå om man så bara tittar över Sundet.

      Jag ber dessutom om ursäkt. Jag borde ha förtydligat mig om hur verkligheten ser ut. Det är alltid lättare att sitta i soffan och veta bäst, oavsett om det är VM i fotboll eller när en journalist intervjuar. Det man bör tänka på är också att Petter Ljunggren och alla andra journalister sitter med ett tidsbegränsat omfång där man har bestämt att vissa ämnen ska avhandlas. Vi som lyssnare/tittare har heller inte snöre i örat och får inte höra kontrollrummet ropa ”fem minuter kvar”, korrigeringar på vad som sagts och liknande saker. Jag vet hur det är för jag har testat!!!

      Således. Petter Ljunggren är mycket duktig. Det är jag som nördigt fördjupat mig i denna del av terrorismens historia! Det är jag som upplever att det fanns en nerv som man kunnat spinna vidare på.

Kommentarsfältet är stängt.