Läsvärt på svenska om Booss och Müller Enbergs forskning

I veckan har professor emerita Birgitta Almgren haft en stor artikel på DN Kultur om nyligen framtagen forskning vid Stasiarkivet i Tyskland. Av artikeln framgår att forskarna Christian Booss och Helmut Müller-­Enbergs visat att samarbetet mellan den östtyska säkerhetstjänsten Stasi och ”vanliga” medborgare var mer omfattande än man hittills trott.

Min första reaktion är – vad kul att se något skrivet av Birgitta Almgren i DN! Det känns lite grand som om hon har rehabiliterats av svensk media. Mina läsare kanske inte minns, men jag gör det. För ett par år sedan var hon hyllad på längden och tvären i media, på ledarsidor och i andra delar av tidningarna, hon fick till och med pris av Svenska Akademien. Men så kom hennes granskning av Säpos material om misstänkt Stasibelastade personer. 2012 blev året då mycket hände som ytterst få personer i Sverige begrep vad det var. Den svenska journalistkåren har tyvärr ytterst få undantag där man kan sträcka på sig vad gäller denna bevakning. Därför känns det skönt att Birgitta Almgren tycks ha ridit ut sin tid som persona non grata och är tillbaka i debatten.

Christian Booss och Helmut Müller-­Enbergs bok Indiskrete Gesellschaft är inte ny för mig. Jag nämnde den i min artikel i Svenska Dagbladet om spionchefen Markus Wolf i höstas. Min artikel handlade om hur den gamle spionchefen PR-mässigt och skickligt byggde upp en myt om sig själv och hur han fick draghjälp av olika personer, bland annat i Sverige. Jan Guillou lyckades till och med i sitt förord att överträffa Markus Wolfs eget självberöm!

Guillou intygade i förordet till memoarerna att Wolf är ”den moderna historiens mest framgångsrike spionchef”. Hans avdelning inom Stasi, HV A, påstods vara ”vår tids effektivaste underrättelsetjänst” samt att brittiska och amerikanska underrättelseorgan ”utan vidare” skulle ansluta sig till omdömet. Några bevis för detta gavs ej, istället ångade Guillou på om att Wolf var en ”humanist ut i fingerspetsarna” och HVA inte sysslade med förtryck av den egna befolkningen.

Det fanns alltså flera problem med påståendena, och ett var just Booss och Müller Enbergs forskning, som visade att var 16:e medborgare hade rapporterat till Stasi. Med sådan statistik kunde inte en avdelning inom Stasi, med ett par tusen medarbetare, stå utanför detta absurda övervakningssystem. Rent filosofiskt kan de flesta inse att en organisation som inhämtar rapporter från var 16:e medborgare knappast kan kallas effektiv.

I höstas inleddes ett twitterprojekt med livetweets om vad som hade hänt 25 år tidigare inför murens fall. Den som följde @mauerfall89 kunde i november förra året läsa ett inlägg från partiorganet Neues Deutschland, där ställföreträdande Stasichefen Mittig gav en proklamation i megaformat. Den som orkade igenom texten kunde notera intressanta detaljer som faktiskt belägger hur det extrema övervakningssamhället genomsyrade landet.

Das Ministerium für Staatssicherheit ‘überwacht’ nicht das Volk, es arbeitet mit dem Bürgern zusammen und im Interesse aller, denen der Sozialismus und das friedliche Leben der Menschen hierzulande am Herzen liegen”, avslutar Mittig den aslånga artikeln som jag refererar till i ett blogginlägg här. 

För er som inte kan tyska så säger han i klartext att Stasi inte ”övervakar” folket, utan att de arbetade tillsammans med medborgarna. Och ja, det kan man ju säga att de gjorde. Många befann sig dock i skruvstädsliknande positioner. Min uppfattning är att de flesta på jordklotet både vill leva i fred och i frid, men i DDR fick man det inte eftersom man levde i en diktatur.

Läs gärna Birgitta Almgrens text, som ni har här!

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Jan Guillou, Journalistik, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.