Kerstin Ekman ger en känga åt Guillou i sitt förord till Astrid Lindgrens Krigsdagböcker

Så fick jag den äntligen i min hand. Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-45, utgiven av Salikon förlag. Nyfiken började jag bläddra och hamnade snabbt på sistasidorna och fick läsa det berömda refuseringsbrevet. Det där Bonniers 1944 säger ”tack men nej tack” till Astrid Lindgrens Pippibok. Motiveringen är att de ju har så många kontrakt redan och vill inte redan inteckna sig för 1947 års produktion. Bara detta brev, samt Astrid Lindgrens finurliga följebrev till Bonniers skrivet något halvår tidigare gör att jag bara vet att denna bok blir en kär klenod i bokhyllan.

Så började jag läsa förordet, skrivet av vännen och redaktören Kerstin Ekman, som använder en hel sida för något som måhända snabbt kommer att bli passé. Det senaste Guillou-gate från 2014 där det diskuterats ”hur mycket svenskarna egentligen visste om judarnas situation under nazitiden” och där Guillou påstått att ”Om koncentrationslägren skulle vi ingenting ha vetat förrän de öppnades av de allierade”.

”Astrid Lindgrens krigsdagbok är en stark gensaga”, skriver Kerstin Ekman, som tror att Astrid Lindgren, som var så förtjust i citat, hade drämt till med Fänrik Stål:

”Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.”

Sedan räknar Kerstin Ekman upp exempel ur Krigsdagböckerna vad Astrid Lindgren läser i böcker och tidningar. November 1940 om koncentrationslägren i Oranienburg och Buchenwald. Sedan tidigare har hon följt judarnas öden noga i tidningarna, bland annat har en bokhandlare på Beridarebansgatan 1939 satt upp en skylt om att ”Judar och halvjudar äga ej tillträde” och där överståthållarämbetet ber bokhandlaren att flytta skylten så att den inte syns från gatan. Astrid Lindgren skriver om hot om deportering av judar i Danmark och om massflykten till Skåne. Under kriget läser hon Erich Maria Remarques Liebe deinen Nächsten, och Stefan Tadeusz Norwids Landet utan Quisling. Hon känner till judarnas situation.

”Så gick det till att få reda på allt det som vi alltså inte skulle ha vetat något om. En tvåbarnsmamma och kontorist gjorde det genom att läsa tidningar och böcker”, skriver Kerstin Ekman.

Det är ett viktigt påpekande som Kerstin Ekman gör. Låt oss bortse från de senaste i raderna av mindre begåvade Guillou-uttalanden och tillhörande debatter om vad han sagt och inte sagt. Det viktiga är något annat: att vi nog alltför lätt kanske tror att Astrid Lindgren gjort sina politiska ställningstaganden och dragit sina slutsatser om vad som hände under andra världskriget på grund av de informationsfördelar hon hade genom sitt hemliga arbete för Allmänna säkerhetstjänsten. Att hon så att säga skulle ha vetat mer än gemene man. Men så menar Kerstin Ekman att det inte var. I tidningar och böcker får hon sammanhangen, skriver Kerstin Ekman. Breven hon läser i hemlig tjänst blir kompletterande vittnesmål till det som den blivande författaren redan har klart för sig.

Jag bläddrar vidare. Hamnar på sidan 149, den 30 november 1942.

”I Norge är det gräsligt. Alldeles nyligen har 1.000 judar, däribland även kvinnor och barn, deporterats till Polen och till en säker död.”

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Jan Guillou, Säpo. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Kerstin Ekman ger en känga åt Guillou i sitt förord till Astrid Lindgrens Krigsdagböcker

  1. Josef Boberg skriver:

    Sanningen kommer förr eller senare fram.

Kommentarsfältet är stängt.