Guillou tar tillbaka IB-avslöjanden och hur var det nu med överklasspojkarna?

Det är sällan jag läser Jan Guillous krönikor, eftersom de numera oftast går på tomgång. Men i dag läste jag den senaste, också den på tomgångstema men kanske ändå värd kommentarer.

”Att slänga dem som av­slöjat IB-skandalen i fängelse och dess­utom ­håna oss som ‘överklasspojkar’ (ett dråpligt skällsord i just Olof ­Palmes mun) gjorde inte saken ­bättre”, skriver Guillou.

Men hur var det nu med ”IB-skandalen”? Hur mycket skandal var det egentligen? Läser man Fib/Kulturfront från den här tiden slås i alla fall jag av hur naivistiskt det läggs fram. IB är hemlig. IB påstås vara olaglig och strida mot svensk grundlag. IB är tillsatt av regeringen. Försvarsministern påstås formellt vara högste chef för IB. Alla regeringsmedlemmar känner inte till att IB finns.

Det är också riktigt sött att läsa Fib/K-avslöjandet att den militära underrättelsetjänsten skickar spioner utomlands. Jösses! Alla vet väl att Karl XII hade spioner. Menar Brillou att Sverige alltså fortsatt att ha yrkesverksamma inom världens näst äldsta yrke även efter 1718? Ta fram luktsaltet!

IB:s efterföljare KSI rapporterar i dag till regeringen, men säkerligen inte till alla regeringsmedlemmar. Varför i hela fridens namn skulle KSI rapportera om det hemligaste av allt hemligt till barn-, jämställdhets och äldreminister Åsa Regér (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) eller för all del bostadsminister Mehmet Kaplan (MP)?

Vilka länder Sverige samarbetade med under kalla kriget var en del av avslöjandet 1973 men vi vet i dag att Sovjet och dess allierade visste var vi hörde hemma. En stor del av allmänheten begrep. Det var bara vänstern som spelade chockad om det alla faktiskt redan visste. Var vi hörde hemma alltså. Och det strider fortfarande inte mot grundlagen att samarbeta med andra länder, vilket vi fortfarande gör. Alla riksdagsledamöter är inte informerade om allt, även om t ex försvarsutskottet säkert har mer info att tillgå än vad riksdagen i allmänhet har.

Guillou bröstar sig alltid om IB-avslöjandet, men det bör noteras att saker de skrev faktiskt visade sig vara djupt felaktiga.

– EXTRA –

”JAN GUILLOU TAR TILLBAKA IB-AVSLÖJANDEN”, var till exempel rubriken i Aftonbladet den 30 april 1974.

Av artikeln i Jan Guillou husorgan framgår att Guillou medger att ”avslöjandena” innehöll flera felaktiga uppgifter. Uppgifterna om IB:s budget, Olof Palmes träffar på tisdagarna med Elmér liksom påståendet att Elmér skulle ha fått instruktioner av Palme som Elmér upplevde som ”otäcka” ska ha varit felaktiga.

IB-avslöjarnas påstående om en svensk militär som lämnat ut uppgifter om Vietnam var inte alls någon sådan organiserad och omfattande verksamhet. Den utpekade ”Vietnamspionen” hade dessutom haft Kina som huvudsaklig arbetsuppgift (fel land alltså), och Sverige hade inte heller någon omfattande underrättelseverksamhet i Asien.

”Vidare har vi i en av våra artiklar från förra året använt ordet ‘mord’ på ett sätt som kan väcka missförstånd”, citerar Aftonbladet Guillou, som alltså nu poängterar att IB-anställda inte personligen dödat någon så vitt de vet.

Husorganet Aftonbladet skrivet att anklagelserna mot att IB brutit mot Sveriges neutralitetspolitik nu reducerats till ”en strid om ord”. Dessutom har två namngivna personer pekats ut som kopplade till IB inte alls varit kopplade till IB eller inte alls haft den koppling som påståtts.

Jag noterar med intresse att Fib/Kulturfront har lagt ut de olika IB-avslöjandena på nätet, men att just denna megadementi som AB hänvisar till att Fib/Kulturfront publicerat ej ligger sökbar på nätet. Så synd att de har missat denna!

Det ideal som en del av dagens journalister framhäver IB-avslöjandet som tycker jag inte det förtjänar, och det av flera skäl. Paret Brillou såg sig faktiskt inte själva som journalister, vilket tydligt framgår i mina analyser av IB-förhören. Att de dessutom medger en mängd felaktigheter, varav en del inte kan betecknas som annat än allvarliga, gör ju inte saken bättre.

Men optimisten Jan Guillou ger en annan bild 1974. Han menar att felmarginalen i IB-avslöjandet ”varit mycket mindre än vad som är vanligt i så komplicerade reportage”, skriver Aftonbladet. 

För att sätta lite proportioner. Dessa fel om mord e dyl är alltså ”felmarginaler”, att jämföra med att Jan Guillou fyrtio år senare fullständigt schavotterar Paul Frigyes i SVT:s morgonprogram för att ha påstått att Guillou inte fått något avgångsbetyg från Solbacka, vilket senare råkar visa sig att Guillou faktiskt fick ett betyg, men inte ett avgångsbetyg utan ett terminsbetyg. Frigyes hade också fel i att Ann-Marie Skarp haft svart klädsel vid deras vigsel. Det visade sig vara mörkt blått.

Av de övriga hundratals felen som Guillou påstod fanns i Frigyes bok har jag inte kunnat finna någon som helst referens till vad detta skulle vara. Kan de månde vara värre än Jan Guillous egna ”felmarginaler” som är ”vanliga” i komplicerade reportage?

Låt oss återvända till det Guillouska citatet:

”Att slänga dem som av­slöjat IB-skandalen i fängelse och dess­utom ­håna oss som ”överklasspojkar” (ett dråpligt skällsord i just Olof ­Palmes mun) gjorde inte saken ­bättre”, skriver Guillou.

Jag har behandlat det tidigare, men kanske behöver man upprepa. Jan Guillou vet mycket väl att Palmes uttalande om ”överklasspojkar” faktiskt inte alls gäller honom utan endast Peter Bratt, som sökt nåd och fått avslag. När Palme säger att lagen även gäller ”överklasspojkar” använder han sig av en pluralform samtidigt som han faktiskt bara syftar på en person (Bratt) och inte Bratt och Guillou tillsammans. Guillou har ju accepterat sin dom, och räknas dessutom inte heller överklass hur mycket han än framgångsrikt genom åren försökt slå dunster i naiva journalister.

Och när jag skriver att Guillou går på tomgång så är det ju faktiskt något som behandlats tidigare på denna blogg, läs här.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou. Bokmärk permalänken.