Stasi kidnappade minst 400 personer i Väst och Jan Guillou har fortfarande fel om Markus Wolf

Uppdrag: Människorov! Auftrag: Menschenraub. Så heter en ny forskningsrapport som släppts via Myndigheten för Stasiarkivet, BStU. Bakom rapporten står historikern Susanne Muhle, vetenskaplig medarbetare vid Stiftelsen Berliner Mauer.

Det är känt sedan tidigare att den fruktade säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi lät kidnappa människor i Väst, oftast DDR-flyktingar som SED-regimen fann misshagliga. Även mord ska ha utförts.

Det som är nytt med Susanne Muhles forskning är att man nu har försökt räkna antalet fall. Susanne Muhle har kommit fram till att ungefär 400 personer blev bortrövade av Stasi på 1950- och 1960-talet. Och det är vad hon har hittat. Troligen rör det sig om många fler.

Det är dock inte alltid lätt att bevisa de olika fallen. I Stasidokumenten står inte alltid uttryckligen vad som planeras. Flera av de som kidnappades drogades när de bjöds på drinkar, och det man kan se i Stasiakterna är att personerna strax innan kidnappningen har kartlagts just för sina dryckesvanor. Här har tidningen Focus gett exempel på hur det kunde gå till.

I Sächsische Zeitung hittar jag ett intressant fall som berör Karl Wilhelm Fricke, som 1949 hade flytt till Väst. Som journalist kom han att skriva kritiska artiklar om DDR, vilket ej behagades av SED-regimen. Den 1 april 1955 ska han ha besökt en bekants våning. De satt och pratade och drack en konjak. Några timmar senare vaknar Karl Wilkhelm Fricke i Östberlin, närmre bestämt på Stasis rannsakningshäkte Hohenschönhausen. Han dömdes senare till ”bojkotts- och krigshets” och släpptes först fyra år senare. Han fortsatte sedan att jobba som journalist i Väst.

Typiskt för kidnappningsoffren är att de kartläggs i sin privata sfär och att de närmas av Stasiagenter i något som upplevs vara en oftast ny men trevlig person i bekantskapskretsen.

Jag skrev att de här kidnappningarna inte är en nyhet. Vi vet att de skedde, men inte omfattningen.

Redan 1955 offentliggjordes vid en presskonfererens kidnappningar av två sekreterare vid U.S. High Commission for Germany (HICOG) i Berlin. Den ena hette Elizabeth Erdmann och kidnappades den 12 april och fördes till Potsdam där Stasi försökte pressa henne att skriva på som agent för HV A, Hauptverwaltung Aufklärung, Stasis civila utrikesspionage. Hon vägrade och släpptes.

Den 16 juni lurades Christa Trapp in i en affärsmans bil. Via en granne hade Trapp blivit informerad om att mannen ville ta engelskalektioner, och Trapp hade gått med på att följa med ut och äta under förutsättning att hennes mamma också kom med. När affärsmannen körde in i sovjetiska ockupationszonen fattade Trapp vad som hänt, puttade ut sin mamma ur bilen och försökte fly. Mamman och dottern tvingades kvar under vapenhot. Trapp kördes sedan till en bostad där hon utsattes för påtryckningar för att bli värvad som agent. Hon valde att spela med och låtsades att hon ville spionera åt Stasi. Hon fick en mindre summa pengar, skrev på ett kvitto och tilläts sedan återvända till Väst. Hon informerade genast sin chef om vad som hänt. En kort tid efter presskonferensen valde Christa Trapp och hennes mamma att emigrera till USA, och om hon fortfarande lever är det under falskt namn. Stasi hade varit ytterst påträngande även efter offentliggörandet av vad som hänt.

Varför väljer jag att berätta just om Trapp och Erdmann? Därför att det har med Markus Wolf och Jan Guillou att göra, två personer som har lurat i många svenskar en massa snömos om att Markus Wolf var en jättefin och ädel man som absolut inte ägnade sig åt förtryck av människor.

I november förra året publicerades en artikel av mig i Svenska Dagbladet. Den hette Spionen som tappade ansiktet och handlade om vad Markus Wolf, chef för Stasis utrikesspionage HV A, var för en typ – egentligen. Kortfattat kan man säga att Markus Wolf var väldigt skicklig på att sprida myten om att han var en ädel man, och att han inte alls sysslat med sådant där annat hemskt som Stasi gjorde, typ förtryckte människor och bröt mot de mänskliga rättigheterna och så.

En person som bistod i detta image-byggande var Jan Guillou, som skrivit förordet till det svenska versionen av Markus Wolfs memoarer Mannen utan ansikte – en mästerspions memoarer. I förordet fullkomligt hamrar Guillou in den Wolfska imagen i det svenska folket. Guillou skriver i förordet att Wolf är ”högt bildad, humanist ut i fingerspetsarna”, Ulbricht och Honecker är ”busar” – HV A var ”fint”, här ”sysslade man inte med förtryck av den egna befolkningen” och inte heller med ”mordkommandon”, Wolf är en ”i alla intellektuella avseenden förfinad och aristokratisk person”.

Jo, Jan Guillou nämner faktiskt kidnappningen av Christa Trapp i förordet. Fast han skriver ”kidnappning” med citationstecken, vilket jag uppfattar som en antydan till läsaren om att det där väl knappast var kidnappning. Guillou noterar i alla fall att Wolf dömts till två års villkorlig fängelse för (citat:) ”kidnappning” i två fall.

”Ett något futtigt rättsligt facit för världens främste spionchef kan tyckas”, skriver Jan Guillou.

Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå vad han menar. Skulle alltså ett tecken på framgång hos spionchefer vara hur många människor de kidnappat och hur många brott de själva kan åtalas för, teoretiskt sett? Min uppfattning är att hög kvalitet på inhämtad information, bra analyser och framgångsrika agents-in-place är måttstocken på en framgångsrik spionchef. Inte hur många brott mot de mänskliga rättigheterna de har begått. Jag har dessutom alltid lärt mig att det var fältagenten som tog riskerna – och att underrättelseofficerare som Wolf & co i princip aldrig riskerade straff.

Men nu var det ju så att man efter murens fall 1989 hade tillgång på handlingar i Stasiarkivet, bland annat de som rörde kidnappningen, affärsmannen ”Henry Gerlach”, affärsmannens chaufför (som var Stasiofficer) m m.

Via Stasiarkivets dokument har man kunnat bevisa att Markus Wolf skriftligen godkände kidnappningen av Christa Trapp den 30 mars 1955, själva handlingen såväl som hur själva kidnappningen skulle gå till.

En kvinna och hennes mamma, uppenbarligen offer för en diktatur, kidnappades och fick sedan emigrera och anta nya identiteter. Är det att beteckna som futtigt?

Efter murens fall tilläts HV A att förstöra alla sina handlingar. Då är det helt naturligt att det tyska rättsväsendet hade svårt att döma Wolf. Det kan aldrig kallas ”futtigt” att officerarna uppenbarligen missade att köra kidnappningsordern på Christa Trapp i pappersstrimlaren. Det kan bara kallas en himla tur att någon rättvisa kunde skipas.

För Markus Wolf var ingen ädel man. Han var en chef för en diktaturs underrättelsetjänst, som intimt samarbetade med de inrikes avdelningarna som ägnade sig sitt huvudsakliga arbete åt att begå brott mot de mänskliga rättigheterna i DDR. Wolfs HV A ägnade sig bland annat åt att utbilda utvecklingsländer i förfinade förhörsmetoder, dvs tortyr.  

Under lång tid har Jan Guillou fått vara utsedd ”expert” på underrättelse- och säkerhetstjänster och har via böcker och media påverkat många svenskars bild av hur saker och ting är egentligen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser Guillous förord till Wolfs memoarer. För det är så mycket tåssigheter och snömos. Förutom att han har fel om Wolf, som inte alls var en ädel man, slår det mig är att han inte verkar förstå skillnaden mellan agent och underrättelseofficer. Ungefär som att säga sig vara fotbollsexpert och därefter inte kunna peka ut vare sig målvakt eller domare.

”Markus Wolf torde ha ansvarat för mellan 4 000 och 5 000 agenter i Västtyskland – ett svindlande stort antal spioner”, skriver Jan Guillou.

Jag blev så förbryllad av siffran. Rätt svar är ju 1 929 år 1989, och då talar vi både inrikes och utrikes agenter. Wolf hade kanske 800 agenter i Västtyskland 1989. Varifrån kommer då siffran 4 000-5 000 som Guillou skryter om då? Jo, siffran överensstämmer ganska väl med den fast anställda personalen, underrättelseofficerarna. Den fast anställda personalen, varav de flesta tryggt kunde ägna sig åt att vända papper hemma i DDR.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Jan Guillou, Journalistik, Stasi, Sverige, Tyskland. Bokmärk permalänken.