P4 Dokumentär stärker bild av tant med väska som ett kommunismens offer

Äntligen! Efter nästan trettio års tystnad görs en dokumentär om vem Danuta Danielsson var. P4 Dokumentär ska ha en stor eloge för ett ömsint och respektfullt reportage om henne. Så vitt jag vet är det första gången en nära anhörig uttalar sig i media.

Dokumentären heter visserligen Tanten med handväskan och ger kanske intrycket av att bara handla om henne, men faktum är att det mesta av dokumentären handlar om vad som hände i Växjö den 13 april 1985. Många talar bara om den nynazistiska demonstrationen och glömmer bort den polisiära fadäsen att bevilja demonstrationsrätt till två till varandra motstående sidor på i princip samma plats och tid. Den dåvarande polischefen beskriver här situationen, där han pekar ut en tredje falang som huvudsakligt bidragande till lynchmobben. Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, ska i huvudsak ha respekterat demonstrationsrätten, även om dåvarande kommunalråd Lennart Värmby i dokumentären låter som om han är för våld, lite grand i alla fall.

Med tanke på hur förvirrad diskussionerna har varit i riksmedia de senaste veckorna så bara måste ni höra på dokumentären.

Det är fantastiskt att höra samtida röster, men också höra de personer som på olika sätt hade träffat eller kände Danuta Danielsson eller hennes man. Mig veterligen är det första gången en släkting uttalar sig. Länk har ni här! 

Dock har jag några kommentarer till dokumentären. Så har jag ju alltid.

För det första har nog minnet spelat journalisten Bengt Larsson ett spratt. I dokumentären berättar han om hur journalisten och jazzskribenten Björn ”Beson” Danielsson åkte till jazzfestival i Polen i december 1981 och blev störtkär, att den kvinna han träffat åkte för att hälsa på honom snabbt efteråt i samma månad, att undantagstillstånd inträffade den 13 december och att Danuta och Björn Danielsson gifte sig snabbt efter detta för att hon skulle slippa åka tillbaka.

Det är korrekt att undantagstillstånd inträffade i Polen den 13 december 1981 när diktaturen försökte slå ner demokratiseringsrörelsen Solidaritet. Men Danutas och Björn Danielssons giftermål har inget med detta att göra, eftersom de gifte sig den 21 november 1981, dvs tre veckor före undantagstillståndet. Lägg till hindersprövning så har ni ytterligare några dagar före då de två bestämde sig. 

Jag är ingen Polenexpert, men det här var en tid då omgivningen satte förhoppning till den kommunistiska diktaturens liberalisering och då Solidaritet blivit en massrörelse. Som jag minns det kom undantagstillståndet i december som en chock. För mig blir det inte alls lika tydlig att det snabba giftermålet ska kopplas ihop med en hårdnande utveckling i Polen. Danuta Danielsson kanske bara blev störtkär och ville komma till ett land där det var bättre och friare?

Den andra saken som jag saknar är återigen kopplingen till den kommunistiska diktaturen.

Danuta Danielssons mamma kan visst ha suttit i nazistiskt koncentrationsläger, men vad man glömmer bort att fråga sig är vad den kommunistiska diktaturen betytt för Danuta Danielsson och hennes familj.

Vi får bara höra ett namn på en stad, men inte dess historia. Staden Danuta Danielsson kom från hette först Neu-Landsberg eller Landisberch Nova och var alltså fram till 1945 en väldigt tysk stad (Brandenburgsk och Preussisk). Den har regelbundet drabbats av krig och härjningar sedan den grundades 1257. Vi svenskar har varit där, Böhmen har attackerat dem, fransmännen under Napoleon. Ryssarna har varit där i omgångar.

Tiden strax före första världskriget beskrivs av staden själv som den lugnaste i dess historia medan den värsta i stadens historia påstås vara andra världskriget.Men notera att man beskriver den i sitt sammanhang: tysk ockupation som går över i sovjetisk ockupation där sovjetiska trupper brände den gamla staden.

Sovjet tar över den preussiska staden Landsberg an der Warthe den 30 jan 1945 och döper om den till Gorzow, eller Gorzów Wielkopolski, som den också heter. Den tyska epoken är över strax före Danuta Danielssons födelse. 

I början på 1900-talet visar religiösa byggnader att tre trosinriktningar samsas i staden. Den tyska evangeliska trosinriktningen dominerar med två kyrkor. Det finns en katolsk och en judisk byggnad.

Vi svenskar är tyvärr ganska Hitlerfixerade. Det är jättebra att ständigt påminna om nazismens brott, men vi glömmer ofta bort vad som hände på östfronten och efter andra världskriget. Visst rensade nazisterna ut judar i Polen, men de satte också många polacker i koncentrationsläger och andra typer av arbetsläger då polacker sågs som mindre värda.

Men hur var det med Sovjet?

”Stalin lät likvidera en stor del av den polska eliten och deportera 1,5 miljoner polacker till det inre av Sovjetunionen. En miljon tyskar tvingades lämna sina hemtrakter i de baltiska staterna, östra Polen och Rumänien och återvända till Tyskland – ”Heim ins Reich”, som Hitler kallade det”, skriver Barbro Eberan i en mycket läsvärd understreckare.

Röda arméns ankomst till den tyska staden Landsberg an der Warthe i januari 1945 sågs väl knappast som en befrielse. En enorm flyktingvåg vällde västerut för att undkomma trupperna. Miljoner kvinnor våldtogs, i synnerhet i de tyska städerna. Trots att de som var kvar i Landsberg an der Warthe gav sig frivilligt brände Röda Armén i princip ner den gamla staden, vilket flera historiska hemsidor vittnar om, här är en. Här är en annan berättelse om staden under andra världskriget.

Många glömmer bort att Potsdamöverenskommelsen och den sovjetiska invasionen ritar upp nya gränser för Polen. Det innebär fortsatt etnisk rensning och enorma folkomflyttningar. Jag minns en universitetskurs där begreppet Polen – landet på hjul etsade sig fast och min lärare som berättade om en äldre polsk kvinna som för henne beskrivit om hur familjen lämnat sitt hem i öster för att flytta in i någon annans hem i västra Polen; lakanen låg kvar stärkta i linneskåpen med vackra linneband runt sig. Familjen som bott här hade lämnat sitt hem i all hast. Det är en spöklik och obehaglig beskrivning. Jag tror att människor i generationer påverkades av dessa fördrivningar. Jag har sett såren så många gånger.

I slutet av 40-talet är alltså etnisk rensning genomförd av först nazisterna och sedan av stalinister i den stad Danuta Danielsson kommer från.

Även om Danuta Danielsson föds efter andra världskriget så skapas frågor om hennes bakgrund. Kom hennes familj från staden, eller tillhörde den gruppen som fick lämna allt och som fördrivits? Var hon ens född i staden? Enligt den här privata hemsidan, som är mycket välgjord, ska utrensningarna i staden ha pågått t o m 1949.

Vi vill ofta utmejsla nazismen och koncentrationslägren som en enskild händelse, men ser man kontinentens historia går mycket elände in i varandra. Katrine Kielos höll ett minnesvärt sommarprogram för något år sedan där hon konstaterade att det tar hundra år för en familj att glömma krig. I så fall hade Danuta Danielsson ett kollektivt minne från 1888 och fram till 1988 i kroppen när hon dog. Det är tänkvärt för fredsskadade svenskar.

En tredje sak som jag tycker är lite otydligt är Danuta Danielssons ånger kring attacken mot nynazisten. Jag ser den kanske på ett annat sätt, eftersom jag har släktforskat på personer som kommit från andra sidan järnridån. Just vid den här tiden fylls medborgarskapsansökningar av intyg om hur flitig, duktig och arbetsam just den här sökanden är. Notera att det under långt tid var arbetsmarknadsmyndigheter som höll uppenhållstillstånd och medborgarskapsansökningar. Minsta lilla vandel gås igenom av svensk myndighet, allt från att ha cyklat två på en cykel, glömt anmäla sig till polisen då man haft främlingspass till att faktiskt (hör och häpna) gå igenom vilka brott familjen har utsatts för och den eventuella skuld familjen haft i att någon i familjen utsatts för brott!

För mig är det uppenbart att människor som kom från de kommunistiska diktaturerna bakom järnridån hade ett naturligt obehag av att få uppmärksamhet av eller vara i ”konflikt med” myndigheter, svenska såväl som hemlandets.

Danuta Danielssons obehag av uppmärksamhet och rädsla för att misstänkas för brott i samband med demonstrationen är därför helt naturlig. Hon är nämligen inte svensk medborgare 1985. Hon har tydligen släkt kvar i diktaturen. 

Naturligtvis är det ju intressant att reflektera över att Danuta Danielsson några få år före händelsen 1985 uppenbarligen i samband med en snabb förälskelse hade gift sig i all hast för att slippa återvända till det kommunistiska Polen och att hon beskrivs som politiskt ganska ointresserad. Jag får till och med intrycket av ett politiskt undvikande.

Den 13 april 1985 var det ju två organisationer som demonstrerade i Växjö. En nynazistisk och en kommunistisk. Danuta Danielsson kanske insåg att hon inte ville ha med någon av dem att göra?

Det är tänkvärt för gamla kommunister och marxister, varav minst en har gått på partiskola i Moskva, som nu har kampanjat för en statyn över Danuta Danielsson som om hon tillhörde dem. Själv tvivlar jag.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, Uncategorized. Bokmärk permalänken.