FAQ om Stasiarkivet m m (med anledning av alla missförstånd)

Med anledning av att jag får många frågor om hur man söker i Stasiarkivet och möts av missuppfattningar har jag gjort en liten lista med frågor och svar. Detta inlägg kan komma att kompletteras efterhand som det dyker upp nya frågor. Jag noterar då detta med datum.

1. Är Stasiarkivet öppet för allmänheten?

Här råder mycket missförstå bland svenskar, så jag väljer att svara nja på gränsen till nej. En enskild individ ur den så kallade kategorin ”allmänheten” kommer högst troligt inte kan få ut ett enda papper ur Stasiarkivet om de frågar efter det eftersom de är just det: ”allmänhet”.

Med anledning av att missuppfattningen ofta återkommer kring hur öppet Stasiarkivet är vill jag ge ett råd: utgå inte från att den svenska offentlighetprincipen gäller i andra länder. Det gör den inte. Även om många politiker har försökt att få svenskar att tro att vi beundras i andra länder för vår öppenhet så är det faktiskt inte så.

I Tyskland t ex vore det fullständigt främmande att lämna ut allehanda information om enskilda individer till kreti och pleti. Vi svenskar kan ringa Skattemyndigheten och få ut grannens personnummer, vem grannen varit gift med, hur många barn grannen har och vem som är grannens föräldrar. Denna slags öppenhet råder ej i Tyskland. Jag minns inte vem i min bekantskapskrets som försökte få ut någon form av släktinformation hos en tysk myndighet, och fick ett svar som lät ungefär så här:

”Vi har haft andra världskriget och lärde oss något av det.”

Så glöm det där med att Stasiarkivet är jätteöppet. Lagen om Stasidokumenten, StUG, är först och främst till för att Stasiregimens offer ska ges tillgång till att se akter om sig själva samt ta del av vem som har rapporterat om dem. 

2. Ligger någon del sökbar på nätet eller måste jag själv fysiskt sett besöka arkivet? 

Nej, det inget är inget arkiv som är sökbart på nätet. Som allmänhet har du ej tillträde. Däremot lägger Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, regelbundet ut information och dokument på nätet för att belysa Stasis verksamhet ur ett historiskt perspektiv. Man låter även ge ut forskningsrapporter. Se www.bstu.bund.de, klicka t ex på Aktenfund eller publikationer.

3. Vilka kan ansöka om att få se material ur Stasiarkivet och under vilka förutsättningar?    

Generellt sett kan man säga att det finns tre kategorier

  1. Privatpersoner (offer och Stasiagenter samt anhöriga) 
  2. Forskning och medier
  3. Offentliga och icke-offentliga institutioner 

Första kategorin är att du vill se din egen akt. Du bör motivera varför du tror att du varit övervakad, nämn namn, platser, datum och andra detaljer som kan hjälpa arkivpersonalen i deras sökande. Det tar ett par år innan du får svar, är gratis och eventuella papper skickas hem till dig. Har du varit Stasiagent kan du få se begränsat antal papper. Stasiagenter har inte så mycket förmåner enligt StUG. Mer information här. Se även fråga 4 om du vill ta del av information om släkting, är du anställd eller f d anställd inom underrättelse- eller säkerhetstjänst, se även fråga 5.

Andra kategorin är forskning och medier. Forskare och journalister ges möjlighet att ta del av information men offer skyddas generellt. Ett godtagbart skäl till sökningen skall anges och syftet skall vara att på något sätt bearbeta DDR:s och Stasis historia. Du får således inte ”forska” för din privata nyfikenhets skull utan måste alltså ha avsikten att offentliggöra din forskning. De papper du tar del av tar du del av enligt tysk lagstiftning, och du bör läsa igenom vad som gäller. Du kan få problem om du bryter mot den tyska lagstiftningen. Bland annat får du som forskare eller journalist ej lämna vidare enskilda dokument, varken till privatpersoner eller till svensk åklagare, Säpo eller Must/KSI. Ja, typ det här som en forskare säger att han ska göra får han alltså inte göra, däremot kan han skicka den bok han publicerat till polisen. Om svensk åklagare vill ta del av material om Palmemordet ur Stasiarkivet måste de själva gå den formella vägen och försöka hämta ut handlingarna, vilket inte är säkert att de får. Läs mer här om förutsättningar för forskning och medier. 

Den tredje och sista kategorin är offentliga och icke-offentliga institutioner. Häri ryms ett flertal möjligheter att ta del av information men generellt bör man också understryka att förutsättningarna är mycket stränga. Ett godtagbart skäl ska anges varför man vill ta del av informationen. Det kan röra disciplinärenden, som t ex gällde när Domkyrkan i Luleå fick ta del av prästen Aleksander Radlers Stasiakt. I Tyskland har det varit vanligt med att arbetsgivare inom högre utbildning och kyrkan tillsätter kommissioner för att utreda en anställds eventuella Stasibakgrund. Präster har blivit av med pensioner och universitetsantällda har tvingats lämna sina arbeten då man i Tyskland anser att Stasiagenter ej ska utbilda unga människor. Ett annat skäl kan vara historiskt klargörande som t ex i fallet IKEA där möbelkoncernen utpekades för att ha sålt möbler tillverkade i DDR av politiska fångar. En kommission tillsattes och enligt gängse praxis offentliggjordes resultatet, i det här specifika fallet med ett pressmeddelande och en presskonferens i Tyskland. Oavsett om det är ett privat företag eller om det är en offentlig institution som vill ta del av material så skall resultatet alltså alltid offentliggöras. Här har du ett exempel på offentliggörande av präst som varit Stasiagent och som blir av med pension.

Notera att varken polis, åklagare, Säpo eller Must/KSI nämns som en part som har rättighet att ta del av material ur Stasiarkivet. Se fråga 6 och fråga 11. 

4. Min pappa avled förra året. Han arbetade mycket i DDR och jag skulle vilja ta del av information om honom i Stasiarkivet. Går det? 

Ja, men du får antagligen vänta 15-30 år innan du får ut eventuella papper. Du kan söka på person som du är släkt med i rakt nedstigande led, men du kan bara få ut information om personen om du

  • antingen har ett stämplat personbevis och ett skriftligt medgivande från din släkting om denna är i livet.
  • eller att släktingen är avliden.

För avliden släkting i rakt nedstigande led har i många år en spärr om 30 år gällt efter dödsfallet, men 1 januari 2012 infördes förändring som innebär att du kan begära en individuell prövning enligt §15 StUG. Mitt intryck är att minst halva sekretesstiden bör ha gått innan du kan begära dispens. Tips är i alla fall att söka flera gånger för att se om fler dokument kan lämnas ut, läs mer här.

5. Jag har arbetat inom svensk underrättelse- och säkerhetstjänst. Kan jag få ut information om mig ur Stasiarkivet? 

Ja och nej. Alla människor på detta jordklot har rätt att få se sin eventuella Stasiakt, men vad gäller underrättelse- och säkerhetstjänsterna råder lite andra förhållanden.

För det första har det civila utrikesspionagets arkiv (HV A, Hauptverwaltung Aufklärung) totalförstörts, och är det någonstans den här typen av information bör ha funnits så är det faktiskt här. Så det som inte finns kan ju inte lämnas ut. Eller hur?

För det andra ska Stasi ha gjort kartläggningar på underrättelse- och säkerhetstjänsters personal, men just precis denna del av Stasiarkivet är sekretessbelagd för all tid och evighet, även för den som berörs.

För det tredje, om det rör sig om underrättelsetjänstpersonal, är det nog troligare att den militära underrättelsetjänsten, Verwaltung Aufklärung, kan ha haft papper på dig, men så vitt jag vet existerar VA:s arkiv inte. I alla fall inte officiellt.

Således är det högst troligt att en ansökan till Stasiarkivet endast resulterar i ett svar av typen ”inom ramen för din ansökan enligt paragraf si och så har dokument ej kunnat ställas till ditt förfogande”, vilket inte är detsamma som att papper ej finns/har funnits i arkivet.

Jag vet att det här låter jättetråkigt, för jag förstår om und/säkpersonal kan vara lite nyfikna på vad f d fienden har haft om dem. Klart att en och annan på ålderns höst skulle vilja ha en liten personlig bekräftelse på om de lyckades lura fienden. Men sannolikheten att de får ut något som bekräftar egot är faktiskt ytterst liten.

6. Borde inte Säpo tittat i Stasiarkivet i Tyskland efter agenter? 

Problemet är att de inte får. Lagen om Stasidokumenten, StUG, utesluter i princip helt tillgång till dokument för andra säkerhets- och underrättelsetjänster. En begränsad tillgång finns för utländska säkerhetstjänster till skydd för dess säkerhetstjänst och dess medarbetare, men det gäller bara för NATO-länder.

Således är vår alliansfrihet ett hinder för att Säpo ska kunna ha fått en ytterst begränsad tillgång till arkivet.

(Detta är svenska regeringen, UD och Säpo informerade om sedan länge. Det är bara journalister, ledarskribenter och allmänheten som inte har förstått innebörden ännu).

7. Har Säpo ett Stasiarkiv? 

Absolut inte! Snälla, påstå aldrig någonsin att Säpo har ett Stasiarkiv. Det har de inte och har aldrig haft. Det förvillar bara diskussionen om du påstår något sådan.

Säpo har upprättat handlingar kring människor som misstänks eller har misstänkts arbeta för främmande makt. Det är inte alltid klart över vem de måhända tjänar/har tjänat. Ibland misstänks en person tjäna mer än en und/säktjänst. Ibland misstänks en person ha gått över från en tjänst till en annan.

Sett ur detta perspektiv vore det utbota korkat att ha ett rum för ”Stasi”, ett för ”KGB”, ett för ”Rote Armeefraktion” och ett för ”PFLP”. Nej, Säpo har bara ett arkiv. Säpoarkivet. Gamla akter ställer de av hos Riksarkivet, Arninge. Som allmänhet kan du ansöka om att få ut papper hos båda. Om du får ut något är en annan sak.

8. Men har inte CIA ett Stasiarkiv då?

Nej, nej, nej. Däremot har de en samling mikrofilmade kartotekskort som fått namnet Rosenholz, vilket inte är ett arkiv. CIA kom över kartotekssamlingen någon gång strax efter murens fall. Kartoteken härstammar från Stasis civila utrikesspionage och var ett hjälpmedel för att hitta i arkivet.

Vi som är lite äldre minns kanske hur det var när man gick till biblioteket förr i tiden. För att veta om en bok fanns i bibliotekets bestånd gick man till kartoteket, där man kunde hitta ett kort som tillhörde just denna bok. Där kunde vi se hur många gånger boken lånats ut och när den skulle återlämnas.

CIA:s Rosenholz är alltså bara en kartotekssamling, och främst över offer (troligen ca 90 procent av totalen).

9. Jag skulle vilja veta om en person är med i Stasiarkivet? Får jag det? 

Det är inget nyfikenhetsarkiv, så tillhör du allmänheten är det kalla handen. Generellt sett är det bara journalister eller forskare som kan få ut sådant här material, och då generellt sett bara om personen varit Stasiagent. Eftersom huvuddelen av arkivet består av akter över offer är det väldigt mycket som journalister och forskare inte får se.

Av de dokument om Stasiagenter som journalister och forskare får se maskas många uppgifter som berör offren, t ex deras namn om de inte är offentliga personer.

10. Vad finns om Antje Jackelen i Stasiarkivet? Har någon sökt på ärkebiskopen i Stasiarkivet?  

Denna typ av nättrollsfrågor är jag innerligt trött på, men samtidigt tycker jag att frågorna är pedagogiskt intressanta att besvara.

För det första är Stasiarkivet inget nyfikenhetsarkiv där kleti och pleti har rätt att ta reda på saker om alla och en var.

För det andra ligger Stasiarkivet i Tyskland och där råder tyska lagar. I svenska arkiv kan du ta reda på om någon har sökt på NN eller YY genom att gå igenom diariet, men nu är det ju så att den svenska offentlighetsprincipen inte är en stor exportvara och har ej anammats av Myndigheten för Stasiarkivet. Frågan om vem som har ställt frågor om vem och vad är en ensak mellan den som frågat och myndigheten.

För det tredje kan forskare och journalister generellt sett få ut material ur Stasiarkivet om Stasiagenter, medan offer skyddas.

Om Antje Jackelén på något sätt varit övervakad av Stasi är det hennes ensak. Om hon hade varit Stasiagent är jag ganska övertygad om att vi hade fått reda på det för länge sedan.

(orsaken till nättrollsfrågorna som surrat runt lär alltså vara att hon besvarat Expressens fråga om hon träffat Stasiagenten Aleksander Radler någon gång, och svaret var att hon tagit en tenta för honom vid Lunds universitetet. Så vitt jag förstår var detta efter murens fall. Således är kopplingen mellan henne och Stasiarkivet ganska vag, om man säger så)

11. Kan svensk polis och åklagare få ta del av material ur Stasiarkivet? 

Nej. Det enda skäl som skulle kunna få Myndigheten för Stasiarkivet att ge viss aktinsikt är om det bedrivs en förundersökning och om Sverige i så fall åberopar 1959 års konvention om inbördes rättshjälp i brottmål. Mig veterligen har Sverige aldrig tagit den chansen och i skrivande stund anno 2015 känns det lite sent att börja fundera i dessa termer. Det enda som inte är preskriberat är väl Palmemordet, så vitt jag vet.

12. Jag har med spänning följt Den fjärde mannen på tv, filmatiseringen efter Leif GW Perssons roman En annan tid, ett annat liv. Är skildringen av Stasiarkivet och anspelningen till CIA:s Rosenholzarkiv rimlig? 

Oj, det här skulle kräva en hel uppsats. Men nej, det är väldigt mycket som är orimligt, även om tanken om nyhittat Stasimaterial är en intressant och spännande tanke.

Om du har läst hela inlägget har du säkert redan klurat ut att Säpochefen Hans Martin Johansson inte kan skicka sin kollega att kolla i Stasiarkivet om han själv är med. Det får han ansöka om själv. Att det tar tid, som sägs i filmen, är helt korrekt, men se även fråga 5, där det framgår att Hans Martin Johansson faktiskt aldrig kommer att få veta om han är med i Stasiarkivet eller inte om han har haft någon form av underrättelse- och säkerhetspolisiär funktion tidigare.

Vidare är det helt orimligt att påstå att tyska Bundesnachrichtendienst, BND, gått kurir mellan CIA och Sverige gällande material som härstammar från Stasiarkivet (del 2, bland annat 31 min in i programmet) eftersom alla tyska myndigheter enligt tysk lagstiftning måste lämna över allt Stasimaterial de har till Myndigheten för Stasiarkivet samt då det är strängt förbjudet att delge Stasimaterial till främmande makts underrättelse- eller säkerhetstjänster. Enligt mina källor skulle tyska underrättelse- och säkerhetstjänster inte våga ha pappersbit kvar i sin ägo, än mindre gå kurir mellan CIA och Säpo då de skulle begå ett allvarligt brott genom sådan befattning med handlingar.

”Tell your boss to ignore the clicks”, 50 minuter in i programmer del 2 är ju en  riktig ”filmreplik”. Det vet väl alla att det bara är på film som det klickar vid avlyssning. Enligt en källa jag har ska denna uppfattning om klickanden vid avlyssning satt så djupa spår i den svenska folksjälen att ett politiskt ungdomsparti under kalla kriget faktisk i media berättat om att de hört dessa klickanden, som alltså inte existerar vid avlyssning.

I del 2, 31 min in i programmet sitter någon militär och påstår att amerikanarna lagt ner mycket tid på de data de fått in i samband med att tyskarna fick tillgång till Stasiarkivet (1990 alltså). Detta är alltså en helt missvisande replik eftersom Myndigheten för Stasiarkivet är förbjuden att samarbeta med främmande makts underrättelse- och säkerhetstjänster. Att påstå att amerikanarna lagt ner mycket tid på analys av materialet är säkert sant, men ger intrycket av att amerikanarna haft kompetens att analysera materialet, vilket är ytterst tveksamt att de hade eller möjligen har.

Grunden är att det hela är en anspelning på Rosenholz och SIRA. Sanningen är att Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV), och inte BND som nämns i filmen, är den som under flera år reser till Langley och CIA:s arkiv för att hämta information. Amerikanarna har så vitt jag vet haft föga kunskap om vad de egentligen satt på för kap, och behövde hjälp för att fatta vad alla kartotekskort betydde egentligen. Det bör alltså rimligen varit BfV som lär amerikanarna hur de ska analysera och tänka. Samtidigt måste vi även fråga oss vad BfV egentligen hade för kunskap. Poletterna trillade ner när Myndigheten för Stasiarkivet i slutet på 90-talet återskapade rapportdatabasen SIRA, en nyckel som CIA behövde för att förstå sitt eget material, Rosenholz. Efter en förhandling mellan Tyskland och USA bestämde man att utbyta information med varandra. Amerikanarna fick kopia på SIRA och Tyskland fick Rosenholzkort över tyska medborgare. Under flera år år reste BfV-personal (och säkert även personal från Stasiarkivet) till Langley för att gå igenom materialet och för att säkerställa att utlämningen 1999-2003 skedde på korrekt sätt, dvs att Tyskland fick ut Rosenholzkort på tyska medborgare. Eftersom myndigheten för Stasiarkivet har tagit hjälp av gamla Stasiofficerare för att förstå arkivet fick gissningsvis amerikanarna ännu mer kunskap. Sammantaget är det i min skolbok tyska myndigheter och tyska forskare som stått för den främsta insatsen att lägga mycket tid, analysera och förstå Rosenholz, inte amerikanarna.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till FAQ om Stasiarkivet m m (med anledning av alla missförstånd)

  1. Anette Hydfeldt skriver:

    Jag besökte en utställning om STASI i Stockholm för några år sedan och kom i kontakt med en tysk bibliotekarie som fanns på plats för att svara på allmänhetens frågor. Jag ville själv gärna veta om en anhörig till mig (avliden) som berättade att han hade jobbat för svensk u-tjänst i öststaterna, fanns noterad i STASI:s arkiv. Jag blev ombedd att skicka in en dödsattest jämte ansökningsformulär och fick ganska snabbt ett brevsvar från arkivet. Jag har lite svårt för tyska och förstod inte riktigt vad de ville, förutom att det var en slags efterfrågan av mer information, så jag tänkte att jag bara skulle strunta i alltihopa. Det var kanske inte så viktigt ändå som jag först hade tyckt.

    Jag hörde ingenting på ungefär ett halvår, och förväntade mig inte heller någon mer kontakt, men så damp det plötsligt ner ett nytt brev från arkivet som berättade att min anhörig inte hade en personakt i arkivet men att jag gärna fick höra av mig igen i framtiden eftersom nytt material kunde dyka upp. Jag blev i varje fall imponerad och mycket tacksam över arkivpersonalens välvillighet. Och ja, kanske det är värt att göra en förfrågan igen om några år? Då kan ju något nytt ha dykt upp.

    PS: Du skrev något om benämningarna ”spion” och ”agent” nyligen och skillnaden dem emellan. Jag fick berättat för mig den 11 september 2001 att det också ska ha funnits benämningen ”meddelare” om jag inte minns alldeles fel. Ordet ”spion” slog uppgiftslämnaren ifrån sig och jag gissar då själv, så här efteråt, att ordet ”spion” kanske mer är förbehållet den makt som blir utsatt för spionage än den nation som sänder iväg dem på uppdrag? IB-chefen Birger Elmér skickade nog iväg en hel del svenska agenter (och meddelare) men inga spioner skulle jag tro. Det är som det gamla klassiska ordet ”kalhygge” som döptes om till ”föryngringsyta”: det låter helt enkelt mer positivt med det senare.😉

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Anette!
      Det var snabbt du fick svar. Jag har hört att det ska ta tre år numera, och utställningen var väl för två år sedan.

      Min uppfattning om arkivpersonal är att de är jättetrevliga och väldigt hjälpsamma, såväl i Sverige som i Tyskland. Jag har bara lovord om dem.

      Det är skillnad på spion och agent, där den förra begår brott mot rikets säkerhet. Agenten behöver inte begå något brott. Det finns t ex flera exempel på journalister som varit inflytandeagenter, som inte begått något brott men som däremot inte först och främst varit journalister varför det mest finns moraliska aspekter att fundera över kring deras gärning.

      På sätt och vis kanske man ska sluta använda ordet ”Stasiagent”. Jag har märkt att det ofta missförstås. Jag tror att många associerar alltför mycket till fiction som James Bond etc. I engelskan och tyskan har man en hel flora av begrepp att välja mellan för att träffa rätt. Tyskarna skriver ofta Spitzel och ska man vara formell är beteckningen IM (inofficiell medarbetare), dvs ”hemlig medarbetare”. Att säga att någon varit informatör åt Stasi är oftast mer ”spot on” med vad personen har gjort. Att säga att man varit informatör eller tjallare är naturligtvis inte lika ärofullt som orden agent och spion
      Hälsar
      Lena

Kommentarsfältet är stängt.