Debatterar Astrid i Expressen och mervärdesläsning om andra världskriget

I dag har jag en debattartikel i Expressen om Astrid Lindgren, eller snarare om juhelgens tittarsuccé, dokumentären Astrid av filmaren Kristina Lindström. Jag gillar verkligen dokumentären och känner att nya pusselbitar som berör har lagts till min kunskap om den berömda författarinnan.

Men så var det något som irriterade. De tio sista minuterna i första avsnittet. Varför bara Hitler och nazismen på längden och tvären för att förklara vad som hände på 30- och 40-talet? Var fanns berättelsen om hotet från öster? Stalin slukade ju de baltiska staterna och anföll Finland. Varför inte berätta om det här också? Och varför placera brevcensuren under försvarsstaben. Läs mer här! 

Vill du veta lite mer om hur hotet från öster så tycker jag att du ska läsa Lars Ericson Wolkes artikel om finska vinterkriget i Populär Historia. Han beskriver hur Sovjetunionens anfall mot Finland 1939 blev en chock för Sverige.

”regeringen valde att inte, som annars brukligt, avge någon neutralitetsförklaring. Istället blev Sverige formellt icke krigförande. Det innebar att Sverige i praktiken tog ställning för Finland och att man på ett annat sätt kunde stödja grannlandet.”

Finlands sak blev vår och i december 1939 ombildades den svenska regeringen. Den tidigare koalitionen mellan socialdemokrater och bondeförbundare ersattes av en samlingsregering under Per Albin Hansson med alla partier utom ett:

”Kommunisterna hade tagit ställning för det sovjetiska anfallet på Finland och uteslöts från allt regeringssamarbete”, skriver Wolke.

Det är ur detta perspektiv vi ska se Allmänna säkerhetstjänstens roll. Omkring 100 000 svenskar hade 1936 röstat på kommunisterna, som 1939 stödde Sovjets anfall på Finland. Rädslan var befogad. Vad skulle hända om Sovjet tog Åland? Anföll Sverige? I synnerhet i Norrland var kommunisterna starka.

Statistiken jag redovisar i Expressen-artikeln är intressant och visar att det var många som spionerade för de allierade som åkte dit under de första krigsåren. Men ger en statistik på domar en rättvisande bild över hur många och vilka som spionerade i Sverige? Ja och nej.

För att förklara spionernas värld brukar jag jämföra med narkotika. Folk begriper spontant att det sällan är de största fiskarna som åker dit. Så här är det alltså inom spionage också. Under andra världskriget var det mycket ”småfisk” som åkte dit. Sjömän som rapporterar om vad de sett i Tyskland och i Köpenhamn, eller svenskar som rapporterar om truppförflyttningar och andra transporter då de reste.

Men det finns ju de som inte åker dit också. I debattartikeln nämner jag hur konspirativt avancerade kommunisterna var. Allmänna säkerhetstjänsten var ovana vid den här typen av människor som använde sig av täcknamn och utväxlade hemligheter efter att ha sett en ituriven annons. Det är inte lätt att lagföra folk som inte vet så mycket.

Men varför så få domar mot naizistiskt/tyskt spionage och sabotage? Leif Björkman pekar på något intressant. Före kriget ser Carlos Adlercreutz (Allmänna säkerhetstjänstens arkitekt) till att få till ett samarbete med Abwehr där Sverige fick skicka en officer för att studera hur deras verksamhet varit uppbyggd under första världskriget. Men vid mötet med spionchefen Canaris 1937 ska Adlercreutz ha påtalat att det var mycket tyska agenter i Sverige, varpå Canaris ska ha utlovat ett spioneriförbud inom och mot Sverige, något som tycks ha hållits under andra världskriget.

”det tyska spioneriförbudet mot Sverige anförs t o m som en självklarhet i intern tysk korrespondens under t ex 1943”, skriver Björkman sid 22-23 i Säkerhetstjänstens egen berättelse om spionjakten krigsåren 1939-1942..

De domar som Björkman redovisar handlar ofta om Göteborg, där norska handelsfartyg med material till de allierade fanns. Men i övrigt är det rätt skralt med rättsliga fall om tyskt spionage. Det betyder dock inte att vi satt i knät på tyskarna. Adlercreutz noterar efter mötet med Canaris ett ”När man äter gröt tillsammans med djävulen, bör man ha lång sked.” Senare ska hans uppfattning om Canaris gått i annan riktning, vilket jag tolkar som att det blir tydligt att Canaris inte står på nazisternas sida. Canaris avrättades som bekant av Gestapo 1945.

Vi vill så gärna kategorisera organisationer, människor och partier i var de stod under andra världskriget. Men det är för att vi sitter där i soffen och vet hur det gick och har tagit del av hur mycket litteratur och kunskap som helst. Jag satt på en middag i går och talade med en man om andra världskriget. Jag frågade vad man var mest engagerad i, och svaret kom snabbt.

Ransoneringen! 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i alliansfrihet, andra väldskriget. Bokmärk permalänken.