Årskrönika för 2014 och spådomar för 2015

2014 är till ända och jag har inte hunnit med att sammanfatta året. Inte förrän nu. Spontant kan jag väl säga att jag inte varit så flitig som tidigare år. Det är nog en hel del saker som har hänt som jag inte bloggat om (följ mig gärna på Twitter, så hittar du nog mer om und/säk)

Jag skummade igenom förra årets spådomar, och det visade sig att jag hade rätt i mycket. Valåret ledde inte till någon debatt om att göra upp med sin historia eller öka öppenheten i Sverige. Granskningsnämnden fällde ett avgörande i fallet med P3 Dokumentärs underliga hantering av Sjukhusspionen i Göteborg. Ett mycket intressant utlåtande, som visar att radio- och tv-lagen är ur takt med tiden, vilket jag kommenterar här, men också skrämmande att Granskningsnämnden inte med ett enda ord har kommenterat att det tog 405 dagar att få in ett genmäle. Det måste vara någon form av historiskt rekord för Sveriges Radio (som f ö fyller 90 år i dag).

Jag spådde att Stasi skulle fortsätta vara en bubblare. Så blev det också. I svensk media har det väl mest handlat om saker relaterade till Aleksander Radler, som blev dokumentärfilm av Richard Solarz och som sändes den 4 december på SVT. Ni kan fortfarande se Spionen som hamnade i kylan på SVT play här.

Med anledning av dokumentären arrangerade tankesmedjan Frivärld den 19 november 2013 ett seminarium. Två av föredragen kan ses här via Axess tv. Anders Törnvall, som var ett av Radlers offer, har forskat på hur DDR och Stasi agerade i samband med att svenska tyskalärare var på fortbildning i landet. Övervakningen av lärarna var massiv, det gick ungefär en agent per lärare under besöken i DDR. Stasi drog upp riktlinjerna för hur lärarna skulle indoktrineras, t ex hur man skulle svara vid frågor om bristen på demokrati m m. Se inslaget!

Det hettar till lite grand i inslaget när en man i publiken frågar om just de här agenterna, hur många de var. Vad det fanns för belägg att de var så många. Det intressanta är att mannen som frågade var professor Birgitta Almgrens man, Hans Almgren, och att mannen som satt bakom var journalisten Mikael Holmström. Just precis där och då, och även i Birgitta Almgrens tal, kan den initierade höra hur verbala giftpilar, kritik och tillrättavisningar riktas mot den tidigare SvD-journalisten. Notera Birgitta Almgrens leende när Törnvall svarar.

Vad handlade det här om? Fallet Marianne Ersson, naturligtvis, där Ersson och hennes f d man drivit process mot Säpo (vilket ledde till en förundersökning) och i media (med Holmström som främsta aktör). Det har varit tyst från Ersson under 2014, men det pappersbål som Birgitta Algren höll i slutet på december är ju en konsekvens av just denna process. Hör Birgitta Almgren kommentera pappersbålet här. Arbogatidningen har till och med filmat pappersbålet, länk här.

Läs förresten gärna Marianne Erssons bok Jag var inte Stasispion, där jag till min häpnad i förordet fick läsa att Birgitta Almgren varit gäst i Erssons soffa i Hudiksvall ett år före utgivningen av Almgrens bok Inte bara spioner… (där Ersson förekommer som Säpos anonymiserade fall nummer 6). Här ges sken av att de haft väldigt trevligt ihop.

Det intressanta är att det redan då stod klart att Almgren drivit ärendet om att se Säpoakterna upp till högsta instans, möjligen att utslag redan fanns om att Almgren skulle få se materialet. Oavsett var fallet så omskrivet att Ersson rimligen bör ha känt till att material om henne och/eller hennes f d man fanns med här. Att sedan Mikael Holmström något år senare tydligen också sitter i samma soffa i Hudriksvall gör det ju onekligen intressant.

I den Ersonsska skildringen ”utövar (Birgitta Almgren) ingen källkritik”, ”citerar fel ur akterna och misstolkar uppgifter” och har utfört sitt arbete ”troligen med tidspress”. SvD-reportern Mikael Holmström däremot har ägnat sig åt ”ett gediget och noggrant researcharbete”. 

Detta skrivet som ett underlag för att förstå hur örfilarna viner i Almgrens tal. Alla är uppenbarligen inte överens om att den f d SvD-reportern ägnat sig åt ett gediget researcharbete. Det finns ett drama som ligger utanför det officiella, ett slags triangeldrama mellan Almgren, Holmström och Ersson. Var jag ska placera Säpo i denna sörja har jag inte riktigt knäckt ännu, även om jag har mina aningar.

En som varit flitig med skrivandet om Stasi är journalisten Christoph Andersson, t ex här och här.

För några dagar sedan skrev Andersson på Expressen debatt, med anledning av Almgrens pappersbränning. En mening ”Parallellt gallrar Säpo sitt arkiv, med följd att oersättligt historiskt forskningsmaterial snart kan försvinna för evigt” tycks ha drivit upp en föreställning om att Säpo håller på att förstöra gamla historiskt värdefulla akter, t ex om misstänkta Stasiagenter, men för min del är uppfattningen helt klar: de hårda gallringarna av akter gjordes under kalla kriget, vilket man kan läsa här. Notera på sidan 32 ff att enbart 1969 gallrades 100 000 personposter ur arkiven och ytterligare stora gallringar genomfördes några år senare. Men notera följande:

”Denna ordning förändrades i början av 1990-talet på så sätt att handlingar i personakter som bedöms vara av intresse för forskningen skall bevaras”, står det att läsa, vilket alltså betyder att striktade regler för gallring infördes.

Kort och gott får Säpo inte gallra hur som haver. Detta är, enligt min uppfattning, en av orsakerna till att Säpo för ett antal år sedan slängde över historiskt material på Riksarkivet. Och dessutom släppte riksdagen på sekretessen fram till 1949 för Säpoakter, vilket ledde till tjurrusning från forskare, journalister och allmänheten. De flesta gamla utredningar bör ligga på Riksarkivet, bortom Säpos gallringsfingrar.

Gallring sker hos Säpo enligt polisdatalagen, och granskas av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som ser till att man följer reglerna. Av utlåtande, t ex här låter det inte som om vi har någon massförstörelse av viktiga historiska dokument som sker, snarare att perifera personer och diverse rutinärenden i form av registerkontroll ska rensas ut om de inte genererat ny information inom ett visst antal år. Jämför gärna med diskussionen om det s k Romregistret, där många anser det självklart att folk inte ska registreras hur som haver och där personer nu får skadestånd då det anses som oskäligt att de har varit registrerade i detta särskilda spaningsregister.

Det är alltså motsägelsefullt om vi å ena sidan hävdar att Säpo ska spara allt överskottsmaterial, samtidigt som staten måste betala stora skadestånd om det kommer fram att den civila polisen tycks ha gjort det.

Åter till Stasibevakningen 2014. Jag har haft tre Stasirelaterade artiklar i olika tidningar under året. Först i Magasinet Neo om Flyktingarna på Östersjön och om Stasis enorma engagemang för att sätta dit folk som ville fly. Därefter i SvD om Markus Wolf var en superduperspion eller inte, se Spionen som tappade ansiktet, som publicerades lagom till 25-årsjubileet av murens fall (Här lite extramaterial från min blogg). Sist ut var en artikel om Aleksander Radler i Skånska Dagbladet.

Jag hade fel om att andra världskrigets agenter kommer att uppmärksammas i Sverige 2014. Det blir 2015. Återkommer med mer info när denna bok som jag åsyftar kommer ut.

Sista delen av Olof Frånstedts memoarer kom ut under 2014. Jag konstaterade i Svensk Tidskrift att det var många och allvarliga fel i boken.

”Det är uppenbart att spökskrivaren fyllt ut historien med egen och ibland slarvig research över gränsen till historieförvanskning. Till detta får vi även läsa vad Frånstedts minns, eller kanske minns. Var gränserna går blir för läsaren en gissningslek”, skrev jag bland annat i min sågning.  

Det var överlag en sorglig läsning av de två böckerna där Frånstedts bitterhet och hämndlystnad gentemot IB och även mot den tidigare chefen för Säpos ryssrotel, Tore Forsberg, lyste igenom på flera ställen i texten. Denna bitterhet, denna mångåriga fejd, är nog inte något som andra märker, men för mig som följt det här under långt tid är det en motbjudande läsning. Det gick faktiskt ända in till Tore Forsbergs dödsbädd.

Tror ni mig inte? Lyssna här på Sveriges radios sändning den 18 augusti 2009 där Tore Forsberg ställer upp och kommenterar påståenden om hur arbetet kring fallet Stig Bergling gick till. 

Ingenstans i programmet upplyser de hyllade journalisterna Bo-Göran Bodin och Jan Mosander om att Olof Frånstedt i sin roll på toppen av Säpo faktiskt inte kan ha haft så bra koll på enskilda ärendet (det är de underställda rotelcheferna som har det).

Ingenstans i programmet upplyser journalisterna Bo-Göran Bodin och Jan Mosander om att Olof Frånstedt slutade på Säpo sex månader före gripandet av Bergling och således inte kan ha full kunskap om vad som hänt. 

Och kanske det obehagligaste av allt. Ingenstans i programmet upplyser journalisterna Bo-Göran Bodin och Jan Mosander om att de intervjuar en svårt cancersjuk man som gissningsvis får mycket smärtstillande och som faktiskt ska visa sig ha bara tre dagar kvar att leva. Den konstiga rösten som Forsberg har förklaras aldrig får åhörarna, som antagligen tror att den lite gälla och ansträngda rösten visar att han inte har torrt på fötterna. 

Detta berättar jag för att förklara vad jag läser in i Frånstedts böcker. Visserligen förklarar Frånstedt i sin första bok att han försökt ta hänsyn till avlidna människors roller eller insatser (oops tänkte jag redan där), men samtidigt lyser agget mot Tore Forsberg igenom på flera ställen, t ex det jag tar upp i min artikel i Svensk Tidskrift om avslöjandet av Markus Wolf. Den han attackerar är ju helt uppenbart Forsberg. I första boken kan man på sid 50 läsa att P G Näss påstås inte ha fått ett bra intryck av Tore Forsberg i samband med Kröcheraffären. Om det är sant eller ej vet jag ej. I framställningen blir den en vag andrahandsuppgift som faktiskt inte ens är relevant för sammanhanget. Tyvärr brister boken för övrigt å det grövsta då den saknar källhänvisningar.

Den Frånstedtska bitterheten har intresserat mig ett tag och jag har funderat på vad den beror på. Tvärtemot vad Frånstedt själv beskrivit är jag övertygad om att han fick lämna Säpo under mycket förödmjukande former. Tore Forsberg pekar i sin bok Spioner och spioner som spionerar på spioner på maktkampen om Säpo och de förlorade åren, andra författare har också berättat om denna underliga tid där Frånstedt av naturliga skäl förekommer också. Det är för mig uppenbart att man behövde lyfta ut vissa människor från chefsposter för att få verksamheten att fungera och alla att arbeta åt samma håll. Jag tror också att dessa maktkamper skadade Sveriges relationer med vänskapliga tjänster mer än vad som offentliggjorts.

För att fortsätta på temat striden Frånstedt-Forsberg så var Forsberg en av arkitekterna bakom ett nytt sätt att arbeta på inom Säpo, där man regelbundet såg till att utvisa i synnerhet sovjetiska ambassadtjänstemän som bedrev underrättelseverksamhet i vårt land, istället för att försöka lagföra dem. Just detta arbetssätt avfärdar Frånstedt i sin bok.

Handlar det här om sakfrågor eller personligt agg? För mig är det självklart att det är det senare. Nya kvastar sopar och får beröm. Dessutom var Frånstedt och Forsberg två helt olika slags personligheter. Den ene är jurist och hade inte börjat från polisgolvet (således inte ”en riktig” (säkerhets)polis enligt ”riktiga” poliser). Den andra hade börjat på polisen och klättrat upp till en nivå inom säkerhetspolisen som krävde regeringsbeslut (utnämningen av Forsberg till polisintendent 1986 lär ha varit något av det sista Palme beslutade om). Frånstedt var en bejublad talare och omtyckt person (en Säkerhetspolis har berättat för mig att det värsta som fanns var att gå upp på scenen efter honom, ja det gick ju liksom inte att trumfa honom). För övrigt spottade Tore Forsberg inte i glaset, var väldigt rolig och älskade kvinnor. Idén om att utvisa ryssar på Tjekadagen var väl ett inslag av humorn. Vad mer finns att säga? Jag tror att Forsberg var ganska flexibel i sitt liv, vilket underförstått ska tolkas som att han inte alltid var bokstavstrogen regler e dyl.

Det blev många reflektioner om relationen mellan Olof Frånstedt och Tore Forsberg. Ett besök på Malmö stadsteater under 2014 fick mig att sätta fingret på det hela. Denna fantastiska tolkning av Peter Schaffers Amadeus borde ni se om den sätts upp igen. Fredrik Gunnarsson är lysande som Salieri, som i slutet av pjäsen dras ner i underjoden och med knuten näve gör ett upprop för alla medelmåttor. 

Frånstedt blir i mina ögon en slags underrättelse- och säkerhetstjänsternas Salieri. En man som säkerligen önskat någon form av offentligt tack för mångårig tjänstgöring, men som i avsaknad av ära för sina insatser med hjälp av en ej nogräknad spökskrivare försöker ta åt sig äran för sådant han bevisligen inte har upplevt. Likt Salieri tycks han ända in på en dödsbädd drivas av sitt agg. 

2014 präglades naturligtvis även av ett nytt Guillou-gate, där jag tycker att journalisten Paul Frigyes fick löpa oförtjänt gatlopp i media, även om han visat sig vara en riktigt research-slarver. Den 7 januari skrev jag att Nordstedts drog tillbaka boken om Jan Guillou, vilket betyder att alla kunde prata om det ingen sett (dvs boken). Guillou hade bland annat i Expressen påstått att det fanns hundratals fel i Frigyes bok. Ett knappt år senare har jag bara fått veta två av dessa:

  1. att Guillous fru hade marinblå dräkt på sig och inte svart när de gifte sig
  2. att Guillou faktiskt fått betyg när han lämnade Solbacka (ett terminsbetyg)

Jag har fortfarande inte fått veta vilka de andra minst 98 felen som Guillou påstod  fanns i boken. Det där med stora A i biologi var ju inget fel. I originalet, som jag har läst, står det faktiskt att Guillou ”vid flera tillfällen påstått sig alltid ha fått stora A i biologi”, varpå Frigyes konstaterar att han gått igenom sex skolbetyg och inte funnit något stora A:n alls i biologiämnet. I den Guillouska efterhandskonstruktionen blev det att han visst haft ett stora A, betyget när han lämnade Solbacka. Baserat på denna information kan vi dock ej påstå att Frigyes haft fel om Guillous biologibetyg.

Förra året såg jag fram emot att professor Birgitta Almgren skulle ge ut en forskningsrapport i bokform om Stellan Arvidsson och Britta Stenholm. Men något färdigt manus har ej sett dagens ljus. Kanske vi får se resultatet av forskningsprojektet om enhetsskolans fader och de två i Vänskapsförbundet Sverige-DDR engagerade frontfigurerna under 2015.

Vad ska vi höja på underrättelse- och säkerhetsfronten under 2014? Solarz dokumentär av Aleksander Radler var en tillgång, även om det är synd att ingen svensk underättelse- eller säkerhetspolitisk person kommenterat fallet. Aftonbladet har visat framfötterna genom att skicka en journalist till Mitrokhinarkivet (Mitrochinarkivet), som öppnade i somras. Visserligen tog det lång tid innan en svensk redaktion reagerade, men bra att det skedde.

Annars har det varit ganska tunt 2014 med saker som gjort oss klokare på svensk underrättelse- och säkerhetstjänsthistoria. Jag ser fram emot maj 2015 Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945 kommer att ges ut. Den världsberömda sagotanten jobbade ju som bekant på föregångaren till Säkerhetspolisen, den så kallade Allmänna säkerhetstjänsten.

På tal om Astrid. 2014 avslutades ju tyvärr med en underrättelse- och säkerhetstjänsthistorisk flopp i dokumentären med samma namn. Själva dokumentären är jättefin, men blev tyvärr så felaktigt och ensidigt skildrat att det var pinsamt och sorgligt, se här de sista tio minuterna av programmet. Även i del två återkom en av felaktigheterna. GW Persson är bra på mycket, men vad gäller Astrids arbete och Allmänna säkerhetstjänsten generellt innehar han uppenbarligen inte någon högre kompetens. Dokumentärfilmaren klippte friskt ihop en bild som ej stämmer med den historiska verkligheten. Så sorgligt.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Forskning, Jan Guillou, Journalistik, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Årskrönika för 2014 och spådomar för 2015

  1. Du får gärna utveckla om vad som är fel i Astriddokumentären. Sitter o läser biografin nu, och det är nog många, inkl jag, som okritiskt svalt GW:s version.
    Vänligen

Kommentarsfältet är stängt.