Lilla spionguiden: Underrättelseofficerens budord och skillnaden mellan underrättelseofficer, agent och spion

Kunskaperna om spionage och annan typ av underrättelseverksamhet är ibland lite skral i Sverige. Jag märker att man ofta blandar ihop vad som är vad och vem som gör vad. Ta bara min artikel i Svenska Dagbladet i höstas om den tidigare spionchefen Markus Wolf. När hans memoarer kom ut på engelska var han spionchef, vilket han även fick vara i den helt omgjorda boken på tyska. Men när memoarerna kom ut på svenska hade Markus Wolf själv blivit spion. Mästerlig dessutom. Titeln var nämligen ”Mannen utan ansikte – En mästerspions memoarer”. 

Den tidigare chefen för Säpos s k ryssrotel, Tore Forsberg, redde enkelt ut begreppen i sitt sommarprogram 2003, som finns att ladda ner här. I mitt spår 19, ungefär i mitten av programmet, berättar han om det strängt förbjudna som alla länder sysslar med, om att alla underrättelse- och säkerhetsorganisationer strävar efter att värva agenter och få tillgång till kunskap som motståndaren har.

Tore Forsberg pekar ut två aktörer i spionvärlden, nämligen underrättelseofficeren och hans (eller möjligen hennes) agenter.

”Officeren är den som kan hantverket, leder operationerna och värvar agenterna. Han kan konsten att mentalt förföra de människor som har tillgång till den information han själv vill komma över och det gör han genom att utnyttja sina förföriska och försåtliga budord:

han prisar, lockar, lovar, motiverar och trakterar, ofta med sprit och god mat. Hans mål är att åstadkomma lite yrsel genom att stimulera spänning, girighet och få den aningslöse tilltänkte agentens omdöme och kritiska sinnelag upphöra att fungera.”

Forsberg poängterar att det är agenterna som tar alla risker, eftersom underrättelseofficerarna oftast har diplomatisk immunitet och således inte kan straffas i det land de verkar, utan möjligen bara utvisas. Underrättelseagenten däremot är den som tar alla risker, och kan åka fast och i vissa länder till och med straffas med döden.

Skillnaden mellan spion och agent då? Ja, här råder också ofta begreppsförvirring i Sverige. Chefsåklagare Tomas Lindstrand vid åklagarkammaren för säkerhetsmål användes av PO vid frågan om Expressen gjort rätt eller fel när de kallat Jan Guillou KGB-agent år 2009. Lindstrand har lång erfarenhet av att driva förundersökningar i spionerimål och gjorde ett skriftligt utlåtande om den stora skillnaden mellan begreppen ”agent” och ”spion”:

”Agent och spion är inte synonyma begrepp. Ur juridisk synvinkel är en spion en person som begår spioneribrott, det vill säga brott mot 19 kap 5 eller 6 paragrafen brottsbalken. En agent däremot behöver inte göra sig skyldig till spioneribrott i sin verksamhet. En agent kan utföra uppdrag för sin uppdragsgivare utan att hans agerande går över gränsen för vad som är straffbart”, citerade Expressen ur Tomas Lindstrands utlåtande år 2010.

Åklagaren konstaterade i sitt utlåtande att Guillou, baserat på hans egna uppgifter om KGB som han lämnat till Expressen, måste ”betraktas som en åtminstone tillfällig agent”. 

Spion är således en person som bryter mot ett lands lagar och är alltså ett ord som man bör använda med viss försiktighet. Men samtidigt är ju ordet också historiskt. Spion var man för tvåtusen år sedan om man var spejare, och vilka länders lagar som man då bröt mot kan man ju ängsligt fråga sig. 

Verbet ”spionera” kan vi använda lite mera frikostigt. Om någon smyger efter dig för att se vem du träffar, eller kikar in genom ditt sovrumsfönster har du all rätt att påstå att personen ”spionerar” på dig. Men det är alltså inte liktydigt med att personen arbetar för främmande makt och begår brott enligt 19 kap 5 eller 6 paragrafen brottsbalken. Det kan ju lika gärna vara en inbrottstjuv eller en svartsjuk f d partner.

P.S. På engelska och tyska tycker jag mig se en språklig mångfald som bättre kan definiera personer, organisationer och händelser inom underrättelsevärlden. Det är en njutning att ta del av böcker och journalisters artiklar på dessa språk. Medan jag här kan läsa om Agent, Spion, spy, spitzel, informant, Geheime Mitarbeiter, Inofizieller Mitarbeiter, Intelligence network, Spy Master, head of intelligence och spy ring för att bara nämna några exempel så upplever jag svenska spionspråket som torftig. Vi skulle kunna översätta mycket. Varför görs det inte? Ibland känns det som om man drar till med spion och spionage på svenska om det mesta, bara för att göra det lite mer spännande.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i spionage, Tore Forsberg, underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.