Jan Guillous har fel om politiskt spionage och KGB

De senaste dagarna har Aftonbladets Joachim Kerpner skrivit flera intressanta artiklar om vad han fått fram ur Mitrokhin-arkivet (Mitrochin-arkivet). Det har varit känt länge att arkivet skulle öppna och journalister från flera länder bör rimligen ha stått och köat vid arkivporten när materialet släpptes för fem månader sedan. Internationellt har det duggat med nyheter månader och nu var det alltså dags för lite svenska nyheter ur detta spännande arkiv. Superbra!!!

Jag tittar på ett webb-inslag från Aftonbladet där avslöjandet presenterades. Joachim Kerpner är lugn, tydlig och förklarande. Han skapar förståelse för ett mycket bra avslöjande. Men vad i hela fridens namn gör Jan Guillou i sammanhanget? Guillou hinner ju knappt öppna munnen förrän det blir fel.

2.25 in i programmet får Guillou frågan om vad det har för betydelse att det här arkivet har blivit offentligt. Jan Guillou säger då:

”Det är svårt att säga eftersom det vi har sett i Aftonbladet är exempel på politiskt spionage, någonting som andra länder inte sysslar med utan det var en specialitet för Sovjetunionen och KGB. Mycket stor andel av deras resurser gick till att ta reda på vad som har stått i tidningen skulle man enkelt kunna säga”, varpå Guillou hillar in sig i en diskussion om vad som är lagligt och olagligt i Sverige.

Jag tar mig för pannan. Varför ta in Jan Guillou som någon form av expert när han ofta snurrar till det?

  • Genom att definiera vad politiskt spionage är inser man att Guillou inte vet vad han snackar om. Politiskt spionage är nämligen allt från att infiltrera politiska partier och statlig förvaltning genom att sända in agenter i verksamheterna till att avlyssna eller försöka påverka annat lands politiker eller tjänstemän till exempel inför en internationell förhandling. Länder har i århundraden ägnat sig åt politiskt spionage. Titta bara på Sir Walsingham, som på 1500-talet med stor skicklighet skickade lutaspelare m fl in i de europeiska hoven för att ta reda på vem som skulle gifta sig med vem, vem som umgicks med vem eller hur det stod till med den kungliga spanska plånboken. Titta bara på dagens skandaler kring avlyssningar inför internationella förhandlingar. Allt detta är politiskt spionage, ibland i gränslandet till ekonomiskt och militärt spionage. Att säga att politiskt spionage bara var något som Sovjet och KGB sysslat med som specialitet är alltså bara trams, liksom att politiskt spiongage bara skulle handla om att äta middagar och berätta vad som stått i tidningen, vilket Jan Guillou berättar. Den som inte tror mig kan klicka här på länk till danska säkerhetspolisen PET för att konstatera att politiskt spionage även är en del av dagens verklighet. 
  • Om vi övergår till kalla kriget kan vi konstatera att politiskt spionage inte alls var något som ”bara” Sovjet sysslade med. SPD-politikern Friedrich Cremer dömdes 1980 (efter ett Säpoövervakat besök i Stockholm 1978) i Västtyskland till fängelse för att ha lämnat uppgifter om sitt parti till Stasis civila utrikesspionage Hauptverwaltung Aufklärung. Han dömdes alltså för politiskt spionage.
  • Östtyska Stasi ägnade sig under kalla kriget åt att konstant avlyssna västtyska kommunistpartiets centrala och lokala partihögkvarter. Vad kan detta kallas annat än… politiskt spionage? (Källa: Svante Winqvist, se hans forskningsrapport om sabotageutbildning av västtyska kommunister (DKPMO) i DDR, som kan rekvireras via honom själv eller Sveriges öga och öra. 
  • Analyser som Stasiforskaren Helmut Müller Enbergs gjort visar att Stasi vid murens fall hade 78 agenter infiltrerade i västtyska SPD (socialdemokraterna), 31 agenter i CDU (Kristdemokraterna), 19 agenter i SCU (liberalerna), 8 agenter i De gröna (motsv miljöpartiet) samt 6 agenter i CSU (Kristdemokraterna i Bayern). Om ni inte tror mig kan ni ju kolla in Der Spiegels graf här. Ärligt talat: med 122 agenter i västtyska politiska partier år 1988 samt konstant avlyssning av kommunisternas lokaler… vad kan detta kallas annat än politiskt spionage och en ”specialitet” för Stasi?
  • År 2000 avslöjade förresten Aftonbladet (Guillous arbetsgivare) att Stasi haft en agent vid kodnamn ”König” som rapporterat om både västtyska och svenska socialdemokrater. Kan det ha kallats politiskt spionage kanske?
  • Birgitta Almgren har i sin bok Inte bara Stasi från 2011 inte bara behandlat Stasiagenten ”König”, alias journalisten Björn Jensen, utan även Stasiagenten ”Imme” alias Dieter Schwarz chef för Rostock Zoo och som under tjugo års tid rapporterade om svenska socialdemokrater då han blivit polare med en svensk zoo-chef, som också var socialdemokrat. Politiskt spionage kanske?
  • Statistiken från Stasis civila utrikesspionage Hauptverwaltung Aufklärung är talande: 1988 stod agentinformation gällande forskning och vetenskap för 39 procent, politik och statsförvaltning för 38 procent och militär information enbart 13 procent. Källa: Helmut Müller Enbergs och länk här. Skulle man inte kunna säga att politiskt spionage var en HVA-specialitet?

Ärligt talat. Det är ingen nyhet att ”politiskt spionage” var en av Stasis specialiteter. Det är väl känt. Att sedan hilla in sig i vad som är lagligt och olagligt ser jag bara som ett sätt att urskulda sitt eget historiska handlande. Gränsen mellan lagligt och olagligt är alltid hårfin inom underrättelsevärlden, och underrättelsechefer (precis som knarkhandlare och andra kriminella) är ofta väl insatta i var de juridiska gränserna går.

På tal om vad som är lagligt och olagligt. Vi hade naturligtvis kunnat döma fler agenter under kalla kriget om vi haft full axess till sovjetiska, östtyska, tjeckiska, polska eller för all del brittiska och amerikanska hemliga arkiv i realtid. Men eftersom vi av naturliga skäl inte haft det så har många agenters olagligheter hunnit bli preskriberade när bevisen långt senare kommer fram.

Men är det alltid viktigt att fokusera på vad som är lagligt eller olagligt? Ibland är det så, men inte alltid. I årtionden har svenska journalister klamrat sig fast vid just detta, vad som är lagligt eller olagligt, men det finns andra aspekter också. Det handlar om vilken förtroendeposition man har haft och hur den har utnyttjats av främmande makt.

Björn Jensen var journalist och agent för Stasi. Vi måste ställa oss frågan om man kan förena dessa två roller? Vilken arbetsgivare klappar hjärtat främst för? Hur har hans roll som Stasiagent påverkat hans yrkesroll som journalist? Förtroendet för journalistiken? För tidningarna han arbetat för? Vad har detta fått för konsekvenser för läsarna?

Jan Guillou ska tydligen inte ha rapporterat till någon chef om sina relationer med KGB-officeren Gergel. Vad får detta för konsekvenser för hur vi ser på ”journalisten” Jan Guillous eftermäle? Hur har detta påverkat hans trovärdighet som journalist?

Det finns ingen tvekan om att Aleksander Radler varit Stasiagent. Men den främsta frågan handlar inte om vad som var olagligt, utan om moraliska aspekter kring hans handlande, om hur han använde sin roll som teolog, präst och politiker i sitt arbete får att få fram information som han sedan gav till Stasi.

Jan Guillou svänger sig i programmet med procentsatser som om han är någon form av forskare. Hur vet han att 90% av allt politiskt spionage som KGB ägnat sig åt var trams? Att det bara är 5% av de agenter vi (vilka är vi?) känner till som har åkt fast? Det låter mest som om han försöker låta vetenskaplig och kunnig.

p.s. Vidare bör påpekas att KGB och Stasi inte alls ville veta vad som stått i tidningen, så som Jan Guillou påstår. Tidningarna läste de ju själva! Jag har hittat många översättningar i Stasiarkivet på tidningsartiklar och broschyrer. Nä, länderna bakom järnridån var diktaturer, som inte själva publicerade sanningar i sina egna tidningarna, varför underrättelseofficerarna från dessa länder med sin marxist-logik utgick från att det medvetet spreds lögner i våra tidningar också, varför de var intresserade av att få verifierat vad som var sanning och lögn i svensk press, vilket är en helt annan sak än det som Jan Guillou beskrev. d.s.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik, Sovjet, Sovjetunionen, spionage, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.