Stasichefen Markus Wolfs tappade ansikte – och hur olika han lanserades i Europa i bokform och i media

I söndags hade jag en artikel i Svenska Dagbladets kulturbilaga om den östtyska spionchefen Markus ”Mischa” Wolf. Artikeln, som ni hittar här, har den talande titeln ”Mannen som tappade ansiktet” och handlar om myterna om Markus Wolf. För flera år sedan noterade jag att de memoarer som vi hade i vår bokhylla, den engelska versionen ”Man without a face – The memoirs of a spymaster”, inte alls var samma bok som den tyska versionen.

Sedan lånade jag den svenska versionen, och upptäckte att den prytts med ett förord av Jan Guillou och översatts av Stefan Lindgren. Vilket radarpar! Enligt min bedömning kan översättaren inte vara någon annan än den före detta redaktören för SKP:s partiorgan Gnistan. Förordsskribenten Guillou hade 1974 i två rättsliga svenska instanser dömts för spionage genom IB-affären. Som grädde på moset berättade han 2009 för Expressen att han utfört uppdrag åt KGB i fem år och skrivit artiklar och fått betalt och skrivit på kvitton. 2010 konstaterade chefsåklagare Tomas Lindstrand, som har lång erfarenhet av förundersökningar i spion/säkerhetsärenden, att det varit korrekt av Expressen att kalla Guillou KGB-agent, se här.

Det var intressanta kombinationer av människor som i olika länder varit involverade i Markus Wolfs memoarer. Originalet spöksrevs alltså av en tidigare utrikeskorrespondent i DDR vid namn Anne McElvoy. I Sverige lade man arbetet på en duo som tycks ha haft en koncerngemensam samsyn med Markus Wolf.

De olika versionerna av Wolfs memoarer speglar faktiskt respektive lands behandling av fallet Wolf och hans Hauptverwaltung Aufklärung, HV A, Stasis civila utrikesspionage.

Vid tidigt 90-tal publiceras kvalificerade artiklar i engelsktalande tidningar av akademiker som inte alls hovsamt bugade för Wolf. Tvärtom kallades han bland annat ”charmerande skojare” 1991 i Herald Tribune. En tung forskare möter Markus Wolf och reflekterar över mötet. Markus Wolf påstås vid murens fall under sin exil i Moskva ha tagit upp till 100 000 dollar för en intervju. Kommunisten hade blivit en riktig kapitalist!

Under sin exil i Moskva påstås Markus Wolf ha skrivit en dagbok, ”fylld av självmedlidande. Medvetet eller omedvetet skrev han om historien. Han övertygade sig själv om att den mystiske spionchefen hela tiden varit en intellektuell oliktänkare”, skriver Walter Laquer, ordförande för International Research Council inom Center for Strategic and International Studies, vars CV ni hittar här. (Wiki här)

Det är giftigt. I Tyskland håller man också en striktare hållning. Wolf intervjuas och kategoriskt publiceras frågor och svar. Initierade frågor ställs om relationen till KGB, till pressfrihet, om Guillaume etc.

Skandinavien tycks ha en förkärlek för östdiktaturer. När Wolfs memoarer ges ut 1997 hålls mys-pys-möten i flera länder. Markus Wolf kommer till Stockholm och DN:s Tomas Lisinski rapporterar om att han den 14 februari (gissningsvis 1998, artikeln ej årsdaterad) ska delta i ”en filosofisk debatt om orättvisor och visioner” på Lido på Hornsgatan. Den gamle spionchefen ska alltså filosofera om ämnen som ”När helgar ändamålet medlen?”, ”Blir orättvisan större om den drabbar fler?” och ”Medför våld alltid slutet på vackra mål?”. Diskussionspartners är, enligt artikelförfattaren, Gunnar Hökmark (M), Ulf Jonson, jesuitpater, Susanna Popova, chefredaktör Moderna Tider, Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi samt Stefan Lindgren ”författare och översättare” (och f d Gnistanredaktör). Jag undrar vad de kom fram till…

Även i Danmark hyllades Markus Wolf, som 1998 fick hålla föredrag på Köpenhamns universitet. Tidigare PET-medaretare ilsknade till och förklarade att världen vänts upp och ner. Vid den här tiden framställdes dansk Säkerhetspolis PET (likt svensk Säkerhetspolis i Sverige) i media som en Stasi-verksamhet medan Markus Wolf enligt souschefen Niels Smidt behandlades nästan som en statsman ”som giver råd og vink om verdenssituationen i forbindelse med de demokratiske beslutningsprocesser.” (Jyllandsposten). Den tidigare souschefen Jørn Bro menade att Markus Wolf borde ha mötts av isande kyla och tystnad.

”Markus Wolf var inte någon som helst mästerspion, utan en man, som hänsynslöst utnyttjade polisstatens metoder för att få  makt över andra människor”, citerar Jyllandsposten honom.

PET-medarbetarna pekar också på det absurda. Hur kunde Danmark skildras som en polisstat med några få hundra anställda på PET medan Markus Wolf haft 100 000 man under sig (officiella antalet anställda vid murens fall var drygt 91 000). I någon annan artikel som jag inte hittar just nu liknar Bro Markus Wolf vid en Gestapo-chef.

Jag ser hur det i andra länder förs fram kvalificerad kritik mot Markus Wolf. Men i de svenska pressklippen är det sparsmakat, till och med frånvarande. I september 1997 väljer Expressens rubriksättare att kalla Markus Wolf för ”Den störste spionen av alla”, vilket i ingressen är nyanserat till ”kanske främste mästerspionen av dem alla”. Det Guillouska förordet återupprepas även (läs min SvD-artikel) i Nya Wermlandstidningen, som skriver att ”Mischa” ”ansågs på goda grunder ha varit en av det internationella spionagets främsta”. 

Det giftigaste jag hittar i Sverige är faktiskt skrivet av Aftonbladets journalist Dieter Strand, som reflekterar över stalinisten som friserar i sina memoarer, se här. Dieter Strand nämns för övrigt i Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi där den före detta ambassadtjänstemannen för DDR, tillika HVA-officeren, Wolfgang Eschka beskriver sitt umgänge med journalisterna Strand och Gunnar Fredriksson som ”öppet respektfullt, åsikts- och informationsutbyte”.

Sverige framstår i sammanhanget som en solitär med en märklig Guillosk enögdhet. Var fanns rösterna från den svenska samtidsforskningen? Var fanns rösterna från tidigare Säpomedarbetare eller den militära underrättelsetjänsten som kunde gett en annan nyans i den annars så enfärgade paletten?

Jag har funderat. Jag tror inte vi vid den här tiden hade några samtidsforskare med kunskap om DDR:s underrättelseverksamhet som kunde uttala sig. Vi har ju extremt tunnsått med det här fortfarande än i dag. Säpo och underrättelsetjänsten har ju dessutom traditionellt sett behandlats med stor skepsis av svensk media och det tuggmotstånd i debatten som finns i Danmark har vi ju inte riktigt här där vi mest ska nå koncensus. Men kanske mest märkbart av allt. Vi tycks inte ta intryck av vår omvärld.

Detta som en liten utvikning till den artikel jag hade i SvD Kultur i söndags. Den tycker jag att ni ska läsa! Länk här. 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Hauptverwaltung Aufklärung, Markus Wolf, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.