Den Hitlerfixerade svensken som blev lurad i skolan. Varför det är så svårt att förstå kalla kriget

Tänk dig ett område stort som halva Sverige. Och att just här bor 39 miljoner människor, och inte som i dag ett par futtiga miljoner. Nej, vi har 39 miljoner invånare och plötsligt blir vi invaderade av människor från resten av Sverige. Norrmännen flyr de också till oss. Hela 10 miljoner människor ”tränga sig på och slår sig ner i det redan tättbefolkade området utan ägodelar, utan arbete, utan ens en bostad.” 

Vad i hela fridens namn skriver jag om? Tysk flyktingsituation efter andra världskriget. Stockholmstidningen försökte i början på 50-talet beskriva situationen i Västtyskland. De mellansvenska och norrländska svenskarna som flyr är naturligtvis östtyskarna, som Stockholmstidningen beskriver som ”den mest oberäkneliga och svårbemästrade delen” av flyktingskaran. Den största andelen flyktingar var dock en konsekvens av Potsdamkonferensen. Vi talar om enorma folkomflyttningar, människor som flytt som inte kunnat återvända, kartor som ritats om, länder som flyttades som om de var på hjul. Detta fick enorma konsekvenser för enskilda individer.

Min mamma och hennes familj flydde sommaren 1949 från sovjetiska ockupationszonen av Tyskland, det som skulle bli DDR några månader senare. När jag nämner det för svenskar är det väldigt vanligt att de ser frågande ut och undrar varför i hela fridens namn någon skulle fly efter kriget. 1949? Andra världskriget var ju slut. De hade inte fattat att nästa krig redan hade börjat.

En annan motfråga jag brukar få är ”Var de judar?” Jag brukar svara att jag faktiskt inte har en susning, men jag tror inte det. Men fullt och fast kan jag inte svära på den punkten eftersom morfar tidigt blev föräldralös och växte upp på barnhem och hans rötter är något oklara. Motfrågan jag då i princip alltid får är ”Var de nazister”. Jag tar mig för pannan varje gång.

Svenskarna är sannerligen ett Hitlerfixerat folk. Svensken kan jättemycket om andra världskriget och ”vet” tvärsäkert att alla tyskar var nazister, förutom dom som var judar. Några har dock sett en film från Hollywood där Tom Cruise har lapp för ögat och försöker mörda Hitler, men trots detta ”vet” många svenskar att alla tyskar var nazister, även efter andra världskriget.

Att människor, oavsett religion eller etnisk härkomst, i miljontal flydde från länderna bakom järnridån, kring andra världskrigets slut men också under flera årtionden efteråt tycks vara svårt att förstå för svensken.

Jag har funderat på varför, men blev klokare bland annat efter att ha läst professor Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi… där jag plötsligt fick veta att Stasi engagerat sig i mina tyskaböcker i skolan. Och att människor som gullade med diktaturerna, typ Britta Stenholm och Stellan Arvidson, faktiskt neg, bugade och bockade för just dessa diktaturer.

Stellan Arvidson var socialdemokratisk riksdagsman och kallas för enhetsskolans fader. Han var också ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-DDR 1969-87.

Britta Stenholm var även hon socialdemokrat och engagerad i Vänskapsförbundet Sverige-DDR. Hon ledde dessutom 1973 en lärobokskommitté som skulle granska objektiviteten, sakligheten och allsidigheten i de svenska läromedlen.

Birgitta Almgren konstaterar i sin bok (s 290) att som kommittéledare hade Britta Stenholm visserligen inte hittar några direkta felaktigheter i läroböckerna, men som ledamot i vänskapsförbundet hade hon vid flera tillfällen anmält ”felaktigt och ensidigt vinklade” rapporter och reportage om DDR.

Av Almgrens framställning framgår att Stenholms och Läromedelskommitténs bild av objektiv, saklig och allsidig framställning (läroplanens krav) helt enkelt innebar att DDR:s egen presentation av landet skulle prägla de svenska läromedlen.

Ord som diktatur, bristande demokrati eller brott mot mänskliga rättigheter skulle inte finnas i de svenska läromedlen. Om man skulle vara objektiv, saklig och allsidig fick ej heller kritik mot DDR:s socialistiska samhällssystem finnas. 

Jag blir lika ledsen var gång jag får knäppa frågor om varför min familj flydde 1949 från sovjetisk ockupation, men jag förstår också att jag talar med offer för myten om Sverige som ett ”neutralt” och ”alliansfritt” land. Att dessa människor har indoktrinerats i skolan genom sina läroböcker. De fick lära sig om Hitler och nazismen, men inte om kommunismens brott och att det bara fanns diktaturer bakom järnridån. Det är en konsekvens av att vi haft makthavare som hovsamt bugat för diktaturer.

I senaste numret av Magasinet Neo (5/2014) skriver jag om flyktingarna på Östersjön, om människor som drunknade eller överlevde då de flydde en diktatur, och om de enorma resurser diktaturen lade på att hindra folk att fly. Länk här. 

 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i alliansfrihet, andra väldskriget, DDR, Stasi, Sverige, Tyskland. Bokmärk permalänken.