Jan Guillous historieförvanskning om Jan Guillou i Babel

På söndagskvällen var Jan Guillou inbjuden till SvT:s litteraturprogram Babel för att prata om sin bok Att inte vilja se. Det blev ett myspysigt inslag med upprepade skrattgurgel från programledaren Jessika Gedin, som sa att hon inte ville gå in på sakfrågan kring vad Jan Guillou sa i SvT:s morgonsoffa i början på september och vad striden sedan handlade om då han fick mothugg från historiker och författare (se 33.30 in i programmet).

Men problemet var ju att Jan Guillou gavs utförliga tillfällen att i Babel utveckla sin version av tvisten. Helt oemotsagd dessutom. Istället för förtydligande frågor från programledaren fick vi istället fniss och skratt.  

I går sa Jan Guillou att frågan som det tvistats om var huruvida man i Sverige visste eller inte visste om vad nazisterna gjorde, men så här sa han faktiskt i SvT:s morgonsoffa i september:

”Ett väldigt vanligt påstående är att jorå särskilt borgerligheten visste minsann exakt vad som pågick i Nazityskland och i de länder som Nazityskland ockuperade. Och nu vill jag nog påstå: Det är inte sant. Man visste inte”, säger Jan Guillou.

Reportern bad då Jan Guillou förklara.

”I maj 1945, när kriget är slut, så går amerikanska soldater in i det första förintelselägret och då kommer bilderna. Då kommer sanningen. Då vet man”, sa Jan Guillou, som därefter gör utläggningar om skillnaden mellan att vara tyskvänlig och nazist se länk här på SVT.

Det var bland annat detta historiker och journalister reagerade mot. De påminde på DN debatt om att första soldatintåget i ett koncentrationsläger var i januari 1945, inte maj. Det var Auschwitz. Det var sovjetiska soldater, inte amerikanska, som tågade in.

Tvisteämnets epicentrum handlade dock om att Jan Guillou påstått att ”borgerligheten” (de som ej är adel, präster, bönder eller arbetare) inte hade känt till förintelsen förrän efter andra världskriget. Som bevis hävdade Guillou att han gått till tidningsläggen och hans genomgång visade att ”borgerligheten” inte kände till förintelsen eftersom det inte stått i tidningen. Men det menar alltså DN Debatt-skribenterna att det visst gjorde och räknar upp flera exempel. Därefter ändrade Guillou sig lite grand och sa att det hade stått på sidan åtta i tidningarna (underförstått, där ingen läste), varpå även detta blev ett diskussionsämne för Kultur-Sverige.

Låt oss nu åter bege oss till gårdagens Babel-studio hos SvT, där Jan Guillou av outgrundlig anledning fick svamla på om den så kallade tvisten: 

”Det finns en skola i Uppsala som hävdar någonting. De har fel förstås”, sa Jan Guillou bland annat varpå publiken skrattade. ”De hävdar något helt annat än vad jag hade väntat mig. Eller vad jag tycker föreföll mig rimligt.”

Problemet är att det är få invigda som begriper vad som åsyftas, och av de få som är lite insatta i frågan kan ändå knappt någon begripa vad Jan menar.

För vad är det för ”en skola i Uppsala” som ”hävdar någonting” och ”har fel förstås”?

De som gav sig in i debatten i början på september var alltså först och främst Elisabeth Åsbrink, Ola Larsmo, Helene Lööw, Karin Kvist-Geverts, Henrik Arnstad och Klas Åmark.

  • tre är bosatta i Stockholm, varav en (1) verkar ha koppling till Uppsala genom att vara född där (Arnstad enl Wiki). Av de andra två är en pensionerad professor vid Stockholms universitet och är troligen född och uppvuxen i Stockholm. En är född i Göteborg.
  • Två av kvinnorna som tagit debatten med Guillou är anställda forskare vid Uppsala universitet men folkbokförda i Stockholm.  
  • en av männen bor i Uppsala och är verksam som författare och litteraturkritiker.

Ska Uppsala universitets ledning känna sig kränkt över att Jan Guillou kallat det högre lärosätet för ”skola” i ett kulturprogram? Nja, knappast, eftersom bara 2 av 6 som kanske, möjligen, eventuellt är utpekade är anställda där. Finns det någon specifik teoribildning som uppsalaiter fört fram och som rör sig om stadsbornas (borgerligheten, dvs de som ej är adel, präster, bönder eller arbetare) insikter eller okunskap om förintelsen? Jag tvivlar.

Jan påstår något som låter precist och faktamässigt men som egentligen är något väldigt vagt odefinerbart och framför allt är påståendet svårt att kontrollera. Vem är det som haft fel och om vad? Frågorna blir bara fler. Själv undrar jag vad Jessika Gedin och publiken skrattade åt egentligen? Att de liksom jag inte heller förstod vad Jan Guillou menade kanske? 

Varför tar jag upp det här på min blogg? Därför att jag känner igen Jans teknik. Så här är det mest hela tiden om IB- och KGB-affären, för att inte tala om när han talar om sin egen bakgrund. Det han säger låter kanske ytligt sett bra, men den som börjar granska vad han egentligen har sagt slutar oftast i ett sisofysarbete där frågorna bara tycks föröka sig.

Jessika Gedin säger i en replik att Jan är van vid ”att vara i hetluften” och nämner IB-affären och en ordstrid mot en Hollywoodfru som exempel. Allt serveras som fniss och kul i studion. Men hur kul är IB-affären egentligen? Medan Jessika Fedin kallar IB-afären för ”en offentlig konflikt” är sanningen att den faktiskt handlade om liv och död för vissa.

Jan Guillou blev dömd till fängelse för spioneri 1974. Ja, vad är spioneri egentligen? Jag tar hjälp av Svenska akademins ordbok:

”vid sidan om förräderibrotten (är det) det allvarligaste av brotten mot rikets säkerhet. Utmärkande för spioneribrotten är att de förövas med uppsåt att gå främmande makt tillhanda”, står det att läsa.

Vidare framgår det av åtalet B 653/73 i Stockholms tingsrätt att Jan Guillou under konspirativa former vid årsskiftet 1972/73 sänt ett hemligt kurirbrev till Beirut till en av ledarna i DPFLP, en till KGB och terrororganisationen PFLP närstående palestinsk organisation. Vad ville Jan Guillou? Jo, att den svenske medborgaren Gunnar Ekberg skulle gripas och förhöras under dödshot, brevet kan ni läsa här. 

”Även om jag vill att du ska göra klart för honom att han kommer att bli skjuten, om han inte samarbetar, vill jag inte att han ska skjutas,” skriver Jan Guillou i brevet till underrättelsechefen i DPFLP, där utförliga instruktioner om hur ”förhöret” ska gå till och vilken information som DPFLP ska få fram åt Jan återfinns.

Det hela avslutas med ett: ”Med kommunistisk hälsning” (I efterhand kallas det här journalistik av många journalister).

För mig är en läsning av Jan Guillous brev till DFPLP ett mycket tydligt bevis på att Jan Guillou ville att DPFLP skulle utsätta Gunnar Ekberg för hot och troligen även tortyr. (De palestinska marxistiska rörelserna var varken kända för att vara demokratiska eller respektera mänskliga rättigheter, därav Gunnar Ekbergs rubrik ”En dödsdom” i boken De ska ju ändå dö). Frågorna Jan Guillou ville att DPDLP skulle ställa till Ekberg var många och kan ej betecknas som något annat än av underrättelsekaraktär. Att vi senare fått veta att det hela föregicks av ett fem år långt intimt umgänge mellan Jan Guillou och KGB gör hela historien än mer solkig.

Är det detta som SvT och Babel anser vara kriteriet för ”att vara i hetluften” och ”i offentlig konflikt”, värt att fnissa och skrattgurgla åt? 

I Babel frågar Jessika Gedin Jan Guillou om hans känslor kring kritikerstormarna mot honom.

”Blir du ledsen när det här händer?”

”Ja, det blir jag nog”, svarar Guillou efter någon sekunds tvekan.

För några år sedan fick jag höra att Jan Guillou gråter när han tittar på Piff och Puff på julafton. Och att han gråter när han skriver på sin skrivmaskin. Han har också berättat att han är ledsen för att Expressen kallade honom ”KGB-agent”, trots att ”avslöjandet” baserades helt och hållet på vad Jan Guillou själv berättat. Och nu får jag alltså höra att Jan blir ledsen om någon ifrågasätter vad han sagt om nazismen.

Numera är alltså Jan Guillou ledsen och sårad för väldigt mycket, trots att han genom åren gjort sig känd för att vara skoningslös mot en mängd människor som han plötsligt vräkt invektiv över: 

”Jag brukar vinna debatter, för där är det brutalitet, snabbhet och hänsynslöshet som gäller, snarare än ett förhållande till sakfrågan”, sa Jan Guillou t ex till Tidningen Focus 29 augusti 2008.

Denna nya image av den gråtande och missförstådde författaren borde ha fått journalister och programledare att ha en lite avvaktande hållning till Jan Guillou. I Babel såg man i alla fall inte röken av den. Istället får Jan Guillou lägga en ny aktör till listan som han blir ledsen av.

”Att bli uthängd i Dagens Nyheter ett par gånger som.. Han är nog. Ja vi måste fråga oss om varför han stödjer nazisterna så mycket”, säger Jan Guillou och Jessika Gedin sitter bara stumt och lyssnar.

Jan Guillou utvecklar att man i DN automatiskt ”hamnar i underläge därför att det finns så många som upprepar samma saker”.

”Jag vill inte bli kallad nazist”, säger Jan Guillou (ca 35 min in i programmet)

Kunde inte Jessika Gedin bett Jan Guillou att precisera sig. Vem har påstått att han är nazist? Var står detta? Jag skulle gärna vilja veta var detta kan hittas!

Programmet avslutas med att vi får ta del av Jan Guillous revanschlystnad. Han gillar att sitta i arkiven och hitta fakta, för han har ju rätt.

”Om man ska skriva om någonting som är svårt så får man ju först ta reda på hur det ligger till först. Väl där så blir man ju inte någon tvärsäker idiot bara för att andra extremister har en underlig uppfattning om vad  som är nazism och inte nazism och sånt där”, säger han.

Jag har funderat på de här två sista meningarna. Vem är den tvärsäkre idioten? Och vem är extremist förutom de andra extremisterna? Vilka är de andra extremisterna? Gång på gång kommer jag till samma fråga: Varför i hela fridens namn ställer svenska journalister och programledare så sällan följdfrågor till Jan Guillou så man kan förstå vad i hela fridens namn karln menar?

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i andra väldskriget, Jan Guillou, Journalistik, Sverige. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jan Guillous historieförvanskning om Jan Guillou i Babel

  1. Claes Henrikson skriver:

    Tyvärr är det ju så här den sk kulturdebatten fungerar i Sverige. Babbel i TV är inget undantag. Den rådande diskursen ska förstärkas och dissidenternas röster tystas, eller stämplas som ”fascistiska”. Jag blir bara såå trött….

Kommentarsfältet är stängt.