Motsägelsefullt kring Mikael Wiehes pappas motståndsbakgrund

Ikväll har jag sett programmet ”Vem tror du att du är?”, som kan ses här på SVT Play. Som släktforskare gillar jag programidén, även om jag kan ha en och annan synpunkt ibland.

”För att veta vem man är måste man veta sitt ursprung”, heter det i programidén.

Kvällens program handlade om musikern och Malmöbon Mikael Wiehe, som till en del visste var han kom ifrån, men som behövde fylla i en och annan lucka, i synnerhet vad det gällde hans far.

Programidén har alltså sina höjdpunkter varje gång ”kändisen” träffar en släktforskare eller historiker som kan berätta fylligt om olika personligheter i släkten, och om hur de har tolkat arkivhandlingarna. Wiehe har onekligen en spännande dansk släkt mer än två generationer bort, men orsaken till att jag tar upp programmet på min blogg beror på hur fadern skildas. Jag sitter nämligen mest som ett frågetecken.

Enligt Mikael Wiehe skulle hans far alltså gått med i motståndsrörelsen 1940, samma år som Danmark ockuperades. Han ska sedan ha suttit i fängelse. 

Det låter ju ädelt, men vilka belägg fick vi i programmet? Att fadern Adam Christian Wiehe har tillhört ”Militaergruppe” och att han suttit i fängelse, men när han kom dit vet man inte. Han släpptes troligen den 5 maj 1945. Han ska ha fängslats för att ha tillverkat falska legitimationer.

Men vad säger detta oss? Har vi ett bevis för ett storartat mod med små resurser, som Mikael Wiehe tolkar in? Faktiskt inte. 

I programmet påstås att Danmark hade en motståndsrörelse på 50 000 man (tja, eller män och kvinnor kanske det ska vara). Men den danska Modstandsdatabasen består av långt mycket fler personer. I dag finns 89 409 namn, varav ungefär 59 000 är sökbara.

2011 arrangerade jag ett studiebesök på Frihedsmuseet, som administrerar databasen. Vi fick en specialguidning av museichefen. Efter guidningen frågade jag om de höga siffrorna på motståndsmännen- och kvinnorna. Man skulle ju kunna tro att det danska motståndet var väl förankrat i folklagren. Två-tre procent av befolkningen ingick ju i motståndsrörelsen! Eller… hur var det nu?!?

Museichefen log lite och sa att det fanns en grundkärna av motståndsmän och att väääldigt många gått med i motståndsrörelsen de sista månaderna.

Aha tänkte jag. Ungefär som att byta fotbollslag man hejjar på när det närmar sig slutspel.

Det här och många andra besök i Danmark har lärt mig mycket om andra världskrigets motståndsrörelser, bland annat att man ska vara försiktig med det där med vilka som varit motståndsmän och inte och vilka som varit hjältar eller inte. Vilka som var ”de riktiga” motståndsmännen och kvinnorna, samt inte minst vilken sida de stått på, för alla var ju inte för demokrati.

”Min far var en starkt engagerad människa som tog ställning med risk för sitt liv”, säger Mikael Wiehe i programmet.

Men på Adam Christian Wiehes blad i motståndsdatabasen framgår bara att han tillhört Militaergruppe och att han fått lön, från den 5-13 maj 1945. Han har alltså fått nio dagars lön efter befrielsen av Danmark. Ytterligare några i gruppen som Adam Christian Wiehe tillhörde, och även några av de på förstasidan i pappren som visas, har också fått lön för exakt samma period, men annars är informationen precis lika knapphändig om hela högen. De har enbart ingått i Militaergruppe. Liksom hos Adam Christan Wiehe finns inga övriga källhänvisningar, ingen litteratur, ingenting.

Kanske det viktigaste av allt. Mannen på Vestre fängelset pekar och visar att den ende i gruppen som var militär i ”Militaergruppe” var befälet. Alla andra var civilister. Jag kollar på nätet kring ”Militaergruppe” och konstaterar att olika källor hänvisar till att dessa grupper inrättades på våren 1944 för att samla lokala motståndsmän och på så sätt säkra lojaliteten till staten och till armén.

Således ges i programmet inga som helst bevis för att Adam Christian Wiehe varit motståndsman i fem år. Ska vi tro Modstandsdatabasen kan han ha varit med allt från några dagar till uppemot ett år.

Jag finner det intressant med den korta lönen. Antingen har gruppen varit i tjänst en kort tid efter befrielse, eller så kan de ha avväpnats snabbt och skickats hem med lön, med hänvisning att de borde hem nu eftersom kriget var slut. För så gick det nämligen till i Danmark vid krigsslutet. Man var helt enkelt rädd för inbördeskrig och strider mellan de olika motståndsgrupperna.

Sett ur detta perspektiv ger jag tummen ner för programmakarna av ”Vem tror du att du är?” Det där var faktiskt riktigt dåligt gjort. Programmet gav tittarna sken av en flera år lång motståndskamp, men av alla arkivhandlingar som lades fram kan den insatte konstatera att det inte alls fanns belägg för detta. Denna upplysning borde ha getts i programmet! 

Så här kan det vara med arkivforskning. Vi har ett påstående som vi försöker finna belägg för. Ibland hittar vi belägg. Ibland hittar vi motbevis. Ibland kan de ta en tio-tjugo år eller så innan vi får ett svar på våra frågor. Ibland vet vi inte vad vi ska tro.

Själv har jag i många år hört uppgifter om min släkt som jag kunnat motbevisa med dokument i svenska och utländska arkiv. Ni anar inte hur många arkivarier eller företrädare för olika organisationer som ägnar mycket tid åt att dementera och klargöra hur det egentligen var. Man ska t ex inte tro på alla Kongoveteranhistorier som media förmedlat. En del av dessa historier är helt enkelt bevisligen inte sanna. För att ta ett exempel.

Med detta alltså inte sagt att Mikael Wiehes pappa inte var en stor hjälte. Jag menar bara på att vi faktiskt inte vet efter att ha sett SVT:s program.

Här är förresten ett kort på en riktig hjälte. En av de sista stora levande. Jörgen Kieler, som fyllde 95 år nyligen.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i andra väldskriget, Danmark. Bokmärk permalänken.