Där ljög Jan Guillou i Palmemordspodden – och låter väldigt besvärad

Den 23:e juli lanserades det 48:e avsnittet av Palmemordspodden där Jan Guillou intervjuas om Palmemordet. Jag måste erkänna att jag inte lyssnat på de 47 andra avsnitten, så för mig var konceptet helt nytt. Min första reaktion var alltså förundran, eftersom de första 37 minutrarna gick åt till att gå igenom allt från Jan Guillous samtligaa namns härkomst, varför han föddes på Södertälje BB, hans uppväxt i Saltsjöbaden, skolgången, juridikstudierna, beslutet att bli journalist, Fib/Aktuellts utveckling från seriös tidning till porrblaska, tiden för Fib/Kulturfront, IB-affären liksom Jan Guillous tid som KGB-agent och hans CIA-eskapader.

När jag ironiserade över programmet på twitter upplyste en uppenbarligen flitig lyssnare mig vänligt om att det var en del av själva grejen, att podden bara delvis handlar om Palmemordet. Efter lite bakgrundskoll konstaterar jag att skaparen av podden är komikern Johannes Finnlaugsson (från Lund naturligtvis) som mestadels intervjuar komiker, stå-upp-komiker, showartister m m om olika Palmemordsspår. Således bör man lyssna med ett litet leende.

Varför intresserar jag mig för programmet? Jo, för att var gång Jan Guillou publiceras i bandade intervjuer är det ett nöje att hitta när han ljuger och överdriver. I Palmemordspodden tar det fyra minuter, eller för att vara exakt fyra minuter och fyra sekunder, innan han bokstavligt talat skiter i fläkten. 

04.00 in i programmet säger Johannes Finnlaugsson:

”Nästa formaliafråga. Har du några kända alias?”

Det är nu det intressanta händer. För mig som har så mycket bakgrundskunskap hör jag hur det riktigt dånar om Jan Guillous tvekan.

”Nnnneej”, säger han först tveckande.

Och så kommer det:

”Neeej. Jag har inte skrivit under psedonym. (paus) Nån gång i mitt liv. (paus) Tror jag.”

Finnlaugsson missar fullständigt den brännande tråden och börjar istället fråga om smeknamn i barndomen, som om ”alias” och ”pseudonymer” skulle vara kopplade till detta. Det märks hur lättad Jan är över att samtalet lämnar det genomminerade området med alias och pseudonymer. För om Finnlaugsson varit påläst kunde han ju sagt ett enkelt:

”Abu Iad då? Det var ju ditt nom de guerre när du årsskiftet 1972/73 skickade ett hemligt kuirbrev till en av ledarna för det till KGB kopplade palestiska organisationen DPFLP där du instruerade DPFLP att gripa och förhöra Gunnar Ekberg under dödshot.”

Men nu slapp ju Jan Guillou en sådan fråga. Så därför tar jag vid och upplyser om fakta.

Jan Guillou får frågan om han haft ”alias”, vilket ska utläsas ”även kallad”.  Han svarar att han inte haft någon ”pseudonym”, tror han i alla fall. Pseudonym kommer av pseudō´nymos vilket översätts med ”under falskt namn”, vilket i terrorist-, underrättelse- och krigssammanhang ofta översätts till ”nom de guerre” vilket Oxford dictionaries översätter ”a false name that is used, for example, by somebody who belongs to a military organization that is not official”, vilket på svenska kort och gott kan översättas med pseudonym, krigsnamn, soldatnamn, kodnamn, täcknamn, hemligt namn.

Och det är just här, genom att använda ordet pseudonym, som Jan Guillou förstärker att han bokstavligt taget skiter i fläkten eftersom han mycket väl vet att han haft en pseudonym/täcknamn på 70-talet och att just detta var brännande hett under IB-affären.

Allt det jag skriver finns naturligtvis väldokumenterat så som offentliga handlingar på Stadsarkivet i Stockholm och var väl behandlat i de svenska samtiden, varför det också återfinns i tidningsarkiven, liksom på internet.

Vi talar om IB-åtalet från Stockholms tingsrätt, med diarienummer B 653/73. Det jag syftar på består dels av ett beslagsprotokoll, dels det hemliga kurirbrevet från Jan Guillou till underrättelsechefen för DPFLP Abu Leila samt förhör med Jan Guillou om själva kurirbrevet. 

För det första beslagtas en kopia på brevet på Jan Guillous arbetsplats:

Bilaga 3: föremål nr 25 ”Guillous brev till någon vid namn Abu Leila, brevet är en fotostatkopia och omfattar 4 ark.”

Brevet kan ni läsa här: IB_AbuIad 

Därefter har vi förhör med Jan Guillou  7 november 1973 om själva brevet:

”Föremål 25. En fotostatkopia på fyra sidor, av ett brev till ‘Abu Leila, DPFLP i Beirut’ och undertecknat av eller med ‘Abu Iad’. Vem har skrivit det här brevet?”, säger förhörsledaren K-E Friberg.

”Det är jag som har författat det här brevet, men jag har inte undertecknat det”, säger Jan Guillou. ”Undertecknandet ‘Abu Iad’ är inte ett namn utan en beteckning som innebär för mottagaren att det är ett ärende utav stor vikt, och det är bara ett fåtal personer i Sverige som skulle kunna använda den beteckningen för undertecknande”, skryter Jan Guillou. ”Abu LEILA är en person som sitter i ledningen för en utav de mera framträdande palestinska befrielseorganisationerna, nämligen som det står här, ‘DPFLP’. DPFLP uttyds på engelska Democratic Popular Front for Liberation of Palestine. Dvs Demokratiska Folkfronten för Palestinas befrielse. DPFLP är en marxist-leninistisk organisation, dvs på vanligt språkbruk en kommunistisk organisation, till skillnad från vissa andra palestinska befrielserörelser som har en mera allmän nationalistisk inriktning. Bakgrunden till det här brevet, som avsändes med kurir till Mellanöstern, någon gång i november 1972, är …”

Tja, om inte detta är att använda en pseudonym – vad är det då? För övrigt skulle jag vilja veta vad Jan Guillous täcknamn hos KGB var.

Hela förhöret med Jan Guillou har ni här. Glöm inte lyssna på Palmemordspodden med Jan Guillou. Intressant i synnerhet för den som ska intervjua Jan Guillou, för visst märks det hur skakad han blir av själva frågan och hur lättad han blir när den som inte intervjuar går vidare på det minerade området.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DPFLP, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sverige. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Där ljög Jan Guillou i Palmemordspodden – och låter väldigt besvärad

  1. Johan Arve skriver:

    Den springande travhästen?

  2. ericr45 skriver:

    Varför lider vänsterfolk så ofta samtidigt av både selektivt och kreativt minne…?
    ..och nu kom jag dessutom att tänka på Panzergeneral Henrik Arnstad, båda dessa figurer, JG och HA är synnerligen roande att läsa OM, fast troligen inte på det sätt de själva skulle önska.

Kommentarsfältet är stängt.