The Guardians IKEA-avslöjande om Securitate-kopplingar egentligen mest pinsam för svensk journalistkår

Brittiska The Guardian publicerade i går en artikel om hur den fruktade rumänska säkerhetstjänsten Securitates profiterade på möbelfirman IKEA:s engagemang i landet. Den brittiska tidningen har tagit del av material från det nyligen öppnade Securitate-arkivet där Guardian menar att IKEA ska ha accepterat att bli överfakturerad av sin samarbetspartner Tehnoforestexport och att en del av pengarna ska ha gått direkt till Securitates konto via bolaget ICE Dunare som genom någon form av ostyhyvelprincip snodde åt sig delar från handelsavtalen med Västföretag som IKEA.

IKEA säger i ett uttalande att de inte har haft kännedom om att Securitate varit inblandad. De har tillsatt en intern undersökning gällande fallet.

Är det nu någon jätteskandal på gång för IKEA? Troligen inte. Affärerna ska ha pågått på 80-talet, vid en tid då Rumänien, DDR och andra länder var fullständigt bankrutt. De var i stora behov att få in västvaluta och välkomnade handeln med Väst.

Paralleller kan ses mellan DDR och Rumänien. Ikea hade produktion i båda länderna. Vad vi nu ser är att båda tycks ha infört en slags kommissionsavgift som togs ut utan någon som helst motprestation.

I Rumäniens fall gick pengarna uppenbarligen bland annat till Seuritates konto, medan den i DDR:s fall gällande IKEA-kommissionen (och troligen även i Kooperativa Förbundets, KFs, fall) enligt professor Birgitta Almgren till dolt ekonomiskt stöd till ett svenskt politiskt parti, nämligen Vänsterpartiet

Och någonstans här börjar man väl se att Guardians avslöjande faktiskt är mest pinsam för svensk journalistkår. The Guardian är nämligen en brittisk tidning. Inga av Ikeas möbler som producerades i Rumänien ska ha hamnat i brittisk handel. Då Ikea i grund och botten är ett svenskt företag borde ju faktiskt någon svensk journalist ha pallrat sig ner till Bukarest för att ta del av det nyöppnade Securitatearkivet och gjort det här avslöjandet. Men kalla kriget tycks inte intressera svenska redaktioner. Det är som om svensken fortfarande tror att kalla kriget inte berörde oss eftersom vi var ”neutrala”.

Avslöjandet ur Securitates arkiv är intressant, men inte förvånande. Mig förvånar det mest hur The Guardians nyhet tas emot. Man måste väl för himmelens namn förstå att Rumänien var en diktatur. Om Ikea handlade med Rumänien och om det krävdes en kommissionsavgift så handlade pengarna där diktatorn ville att de skulle hamna.

Och vilket är egentligen värst? Att lägga produktion i en diktatur? Att diktaturen kräver kommissionsavgifter utan motprestation? Att pengarna går till en diktators lyxkonsumtion? Att pengarna går till en fruktad säkerhetstjänst? Eller att pengarna går till ett svenskt politiskt parti som ett dolt partistöd?

 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Journalistik, Rumänien, Securitate. Bokmärk permalänken.