Croneman sågar Frigyes bok om Jan Guillou – men inte tillräckligt anser jag

Aftonbladet Kultur har låtit DN-medarbetaren Johan Croneman recensera journalisten Paul Frigyes bok ”Jan Guillou – Utifrån”. Att kalla detta för en sågning är en underdrift.

Cronemans recension är den mest insiktsfulla recension jag har läst. Nej, Guillous påstående om att boken är en ”skvallertext” har inget belägg. Varför Nordstedts stoppade boken är för honom en gåta (liksom för mig). Frigyes förmår ej ge ett porträtt av Guillou, konstaterar Croneman, som hoppas att Frigyes funderar på att återgå till att bli ”en väldigt duktig journalist”, efter det här parantesen.

Sist av allt slår Croneman huvudet på spiken då han konstaterar att han är allra mest nyfiken på Jan Guillous KGB-kontakter 1967-72.

”Bara det faktum att den historien verkar vara den enda som någonsin fått den annars så tvärsäkre Jan Guillou i gungning verkar göra det värt att driva vidare.”

Men gör Frigyes det? Nä. Varför kan man undra. Croneman ger inget svar, men jag har mina aningar: dels verkar Frigyes beundra Jan Guillou väldigt mycket, dels verkar han ha noll koll på såväl IB-affären som allt annat kring underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Det är som om han varken vill eller kan förstå.

I boken (jag har dock bara ännu hunnit läsa förstaversionen) beskriver Frigyes att Fib/K skakade om regeringen, ”som tvingades huka bakom dementier och paragrafer”. Hade Frigyes varit en kritisk, neutral, nyfiken och granskande journalist hade han naturligtvis upplyst läsaren om att paret Brillou senare också fick huka och ge dementier. Påståenden om mord (!) och även de regelbundna så kallade tisdagsmötena stämde ju inte, för att bara nämna två exempel.

I SVT:s Öppet arkiv hittar jag ett exempel som Jan Guillou själv tar upp:

Vi gäller Finland hade vi fel i en enda detalj”, framkommer 1.55 i programmet.

Jaså, vilken då? Reportern frågar inte på 1970-talet och Frigyes gör det inte heller på 2000-talet. Vidare säger Guillou:

”Vi har över huvud taget haft rätt sånär som på enskilda detaljer som jag är beredd att diskutera senare. (paus) Och därför tror jag inte vi skulle vinna någonting på att understryka detta ytterligare.

Låt mig upprepa. Det finns en i media 1973/74 levande diskussion om felaktigheter som har publicerats av Guillou och Bratt och detta är tydligen så allvarligt att Jan Guillou uppenbarligen är mycket besvärad av. Det ser ju vem som helst som tittar på inslaget!

Någonstans har jag sett ett annat klipp, hittar det inte nu, men där Guillou snurrar in sig i en diskussion om att procentuellt sett var det normalt att ha så många fel i IB-avslöjandet eftersom det här var ett så komplicerat fall.

Det där med att i ingressen på Fib/Kulturfront nr 9/73 påstå att Birger Elmér var ansvarig för mord krävde ju faktiskt bevis, inte bara när och var mordet eller morden hade skett utan gärna också vem det var som hade tagits av daga. Med svepande formuleringar och avsaknad av konkret information föll ju anklagelserna ganska platt.

Det är alltså sådant Jan Guillou kallar ”enskilda detaljer”, som han är beredd att diskutera någon annan gång men inte just precis här och då.

För det första anser jag att Frigyes borde ha belyst även den andra sidans felaktigheter i sin bok. Vilka var de? Hur allvarliga var de?

För det andra anser jag att Frigyes i sin bok borde ha tillfrågat Guillou om felaktigheterna och redovisat dessa i sin bok. Guillou har ju flaggat för att vara beredd att diskutera detta ”senare”. Nu finns ju knappast risk för påståendet om ytterligare två års fängelse, som Guillou lägligt gömmer sig bakom i intervjun 1974.

För det tredje bör en kritisk journalist ha reagerat på att Guillou i en intervju den 14 mars 1974 öppet erkänner att han inte vill diskutera felaktigheter som publicerats då ”vi” (Guillou, Bratt, Fib/Kulturfront, Partiet?) ”inte skulle vinna någonting på att understryka detta ytterligare”. För mig luktar det skunk så det räcker och blir över. 

Frigyes ger en bild av massivt stöd till förmån för Fib/Kulturfront 1973/74. Och visst uppbådas det ett stöd, främst från den svenska lilla så kallade kultureliten. Men han glömmer bort att också faktiskt på ett sakligt sätt belysa den massiva kritik som också framkom, bland annat i media. Den var faktiskt inte nådig, och det var inte bara borgerlig press som stod för den (sist i SVT-inslaget kan ni förresten ta del av vad allmänheten tyckte och det finns unga såväl som äldre som inte är nådiga i sina uttalanden).

Vidare borde Frigyes ha ställt frågor till Jan Guillou om hur han förhöll sig till det han skrev i ett hemligt kurirbrev till den till KGB närstående palestinska organisationen DPFLP och dess underrättelsechef Abu Leila där Jan Guillou instruerade att IB-agenten Gunnar Ekberg skulle gripas och förhöras under dödshot nästa gång han anlände till Mellanöstern.

”Du förstår, detta är något man måste se mycket vetenskapligt och politiskt på. I min stora tidskrift vill jag avslöja en spion, den första svenska spionen som avslöjats inom en svensk organisation, som lever. Det kommer att ha en bättre politisk effekt för både dig och oss än att vi tar fysisk hämnd”, skriver Jan Guillou i det hemliga kurirbrevet till Abu Leila, läs mer här om detta och de underrättelsefrågor som Jan Guillou vill ha svar på av den marxistiska organisation som har täta kontakter till KGB.

IB-avslöjandet var knappast oberoende journalistik. I Guillous fall är han en tydlig hemlig politisk aktör med journalistik som cover.

Varför ställer inte journalisten Paul Frigyes frågor om hur de då gällande etiska riktlinjerna för journalister stämde överens (eller inte stämde överens) med ”journalisten” Jan Guillous olika göranden och låtanden? Det är ju en bok om mediefenomenet och journalisten Guillou som Frigyes utger sig för att skriva. 

Finns det en enda stavelse om detta i Frigyes bok? Nej jag har inte hittat det i den bok jag har läst. Istället citeras Jan Guillou så här:

”Med IB kolliderade kalla kriget-inställningen till journalistiken och en modernare, mer romantisk och demokratisk syn på journalistiken”, citeras Guillou.

Skulle det alltså vara romantiskt och demokratiskt att Jan Guillou outsourcat förhör under dödshot till en till KGB närstående organisation i Mellanöstern? Jo, det är faktiskt exakt precis det som brevet till Abu Leila innebär!    

Vidare är Frigyes okritisk vad gäller Guillous uttalanden om sitt straffvärde. I SVT uttalade sig Guillou tidigare i år att IB-åtalet var en ”politisk skådeprocess”

”Vore vi riktiga spioner skulle vi ju inte ha kommit undan med ett år”, säger Guillou till SVT.

”Om vi verkligen bedömdes vara verkliga spioner skulle vi ju dömts till mångåriga fängelsestraff”, citeras Guillou i Frigyes bok.

Guillou använder sig här alltså som ”bevis” att ett år, som i hovrätten blev tio månader, alltså visar att han inte alls varit någon verklig/riktig spion. Men är det någon som har påstått att Jan Guillou varit kontrakterad agent för främmande makt? Nej, faktiskt inte (vilket Frigyes inte heller upplyser läsaren om). Det här är nämligen en lek med ord som Guillou använder sig av för att för den oinvigde framstå som mer oskyldig än vad han var.

Inom de paragrafer som Jan Guillou dömdes inom ligger en hel skala. Vi talar om att t ex obehörigen anskaffa, befordra, lämna eller röja uppgifter som kan medföra men för totalförsvaret eller rikets säkerhet.

Det finns fler spiondomar från kalla krigets dagar.

  • Norske Arne Treholt och svenske Stig Wennerström togs på bar gärning med hemliga handlingar som de skulle lämna till främmande makt. Således fick de åtskilliga års fängelse, 20 respektive livstid, för att domstol kom fram till att de utan tvekan varit hemliga agenter för främmande makt. De missbrukade sin förtroendeställning. 
  • En Stasiagent med låg funktion i hierarkin dömdes till 2,5 års fängelse för spionage av den lägre graden och dokumentförfalskning (han hade rest på falska pass). Mannen var verksam i Sverige och Danmark.
  • Två andra Stasiagenter dömdes till ett par månaders fängelse vardera i Sverige. De hade erkänt att de arbetat för Stasi, men det kunde konstateras att de befunnit sig på ett utbildningsstadium och att Stasi bestämt sig för att avveckla dem. De hade erkänt att de insamlat information åt Stasi, men menade att de bara klippt ut tidningsartiklar, samt mottagit en väska med dolt fack där de transporterade informationen till Stasi och där de också förvarade pengar de fått för utförda uppdrag. Domen stämmer helt överens med Stasiarkivets skildring av parets göranden och låtande. Således: en korrekt dom.
  • En tjeckisk agent dömdes till tre års fängelse i tingsrätten för olovlig underrättelseverksamhet. Mannen hade inskaffat uppgifter om svenska militära förhållanden och han hade gömt koder och radio- och fotoutrusning. Som betalning hade mannen bland annat tillåtits utföra antikviteter från hemlandet.

Vad vi ser är alltså varierande straff för olika handlingar. Enkelt kan man säga att många års straff är förenligt med att personen gripits på bar gärning med hemliga eller olagliga handlingar (helst militära) då denne var på väg att överlämna detta till en känd underrättelseofficer. Missbruk av förtroendeställning är graverande liksom brott mot tystnadsplikt. 

Utöver detta finner domstol det kraftigt belastande att ha konspirativt materiel i sin ägo, liksom att man bevisligen mottagit pengar eller annan ersättning för sina uppdrag. 

Man kan också ha varit agent för främmande makt och få ett kort fängelsestraff, som för paret som bara fick några månader. De hade inte insamlat något om det militära utan hade insamlat offentligt material av mindre omfattning och, som jag påpekade innan, var under utbildning och därefter avvecklats då Stasi blev nervösa av deras bristande säkerhetstänkande.

Det finns ytterligare ett fall, Stasiagenten IM König, som bevisligen var agent för Stasi och spionerade på såväl svensk som tysk socialdemokrati, men där svensk lagstiftning inte räckte till att döma honom.

Således kan man använda verbet spionera om vad König gjorde, men han var ej enligt svensk lagstiftning ”en spion”, däremot mig veterligen en sådan enligt tysk lagstiftning. Oavsett lades konkreta bevis fram för sent, efter murens fall då Stasiarkivet öppnades. 

I fallet Jan Guillou skedde inhämtning av uppgifter som åklagare och tre domstolsinstanser fann var olaglig. Informationen lämnades inte över direkt till vare sig KGB eller GRU eller för all del Stasi, utan det offentliggjordes i en tidskrift under täckmanteln ”vi är journalister”. Sedan kunde alltså KGB, GRU, Stasi och andra underrättelse- och säkerhetstjänster hämta informationen så som offentliggjorda handlingar. Och det gjorde de! I Stasiarkivet återfinns t ex inte bara tidningsartiklarna från Fib/Kulturfront utan även annat broschyrmaterial som delats ut i offentligheten. Så den som vill ha översättningar till tyska av Fib/Kulturfront kan ju vända sig till Stasiarkivet!

Om syftet var att via media överlämna information till främmande makt, eller om man bara hade goda uppsåt, är naturligtvis en intressant och filosofisk fråga. Men bättre är väl att fokusera på det juridiska!

I fallet med IB-avslöjandet kommer vi till den intressanta frågan: Kan Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson ha varit omedvetna om att de rörde sig i en gråzon mellan lagligt och olagligt?

Det är mycket som tyder på att de var mycket väl medvetna om just detta.

I fallet Håkan Isacson varnade han Bratt för statens reaktion på ett offentliggörande. Samtidigt som Isacson agerade källa till främst Bratt men även Guillou, hade han kontakt med både en minister och en underrättelseman, i det senare fallet försökte han både friskriva sig och varna för just Bratt och Guillou. Han informerar att något är på gång, ungefär som om han försökte säga att han inte hade med saken att göra. Hans beteende visar onekligen på att han begriper att det definitivt kan slå mot honom. Han har brutit mot sin tystnadsplikt så det står härliga till. Något källskydd är det inte tal om att kunna åberopa för hans del.

Frigyes tar i sin bok upp det faktum att Guillou före IB-publiceringen kontaktat dåvarande statssekreteraren Anders Thunborg via Pierre Schori.

”Rykten har florerat om att Guillou redan under 1972 hade förhandlat om någon slags inofficiellt godkännande för publiceringen för att få utfästelser om straffrihet”, skriver Frigyes och konstaterar att ryktet inte stärks av någon uppgift i Riksarkivts dossier om IB-affären.

Själv har jag funnit påstående hos just Riksarkivet, men det gällde sommaren 1973. Guillou ska ha dykt upp hos Pierre Schori och diskuterat kommande avslöjanden och publiceringsdatum.

”Som det sedermera utvecklade sig kom jag underfund med att han ville gardera sig för ett åtal”, citerar Expressen Pierre Schori den 5 december 1977.

Så om nu Frigyes var en grävande journalist som önskade hitta sanningen så kunde han ju kontaktat Schori, som han själv nämner i sin text, och frågat honom om sanningshalten i detta rykte. Typ.  Eller frågat Jan Guillou vad han menade med följande formulering, som återfinns på Riksarkivet:

”Vårt avslöjande om svenskt spionage i Finland sades utgöra ‘synnerligt men’ (det högsta betyget)”, konstaterar t ex Jan Guillou i ett brev daterat Långholmen 19 januari 1974.

Av domen den 4 januari 1974 står det följande sammanfattning om ett möte på Fib/Kulturfront inför publiceringen:

”En promemoria över vad som avsågs bli publicerat utdelades och GUILLOU redogjorde för sin mening i rättsfrågan, nämligen att åtal skulle kunna följa för förtal eller för olovligt förfogande över hemliga uppgifter men att eftersom intresset av publiceringen skulle väga så mycket tyngre än eventuell brottslighet tryckfrihetsprinciperna skulle överväga.”

Det bör påpekas att Jan Guillou vid tillfället hade läst en termin juridik på universitetet (motsvarande Juridisk översiktskurs samt en halv termin rättshistoria) samtidigt som han bara någon månad senare står inför SVT:s reporter och försöker få det att framstå som om han är professor i juridik och ifrågasätter ÖB:s samlade juridiska expertis.

Vad visste ansvarig utgivare om Jan Guillous och Peter Bratts arbetsmetoder, Jan Guillous kontakter med DPFLP och Jan Guillous kontakter med KGB?

”Jag vet inte hur Jan Guillou och Peter Bratt gått till väga för att få fram uppgifter om informationsbyrån”, säger ansvarig utgivare Greta Hofsten till SDS 24 oktober 1974 och uppger att paret Brillou sagt att de inte använt några olagliga metoder. 

”Min uppgift har inte varit att kontrollera hur artiklarna arbetats fram”, säger hon vidare.

Samtidigt berättar ju Jan Guillou i sina så kallade yrkesmemoarer från 2009 att han är medveten om att en del metoder var olagliga. Bland annat stjäls ju IB:s post.

”den person som hjälpte mig att stjäla post och stoppa tillbaks den efter avfotografering men före IB-budets ankomst, begick minst två brott och skulle få fängelse förutom sparken i händelse av att vi åkte fast.” (sid 185 pocketversionen)

IB-affären är så mycket grumligare än Frigyes svepande tillrättalagda och okritiska version som rimligen passar Jan Guillou som hand i handske.

Johan Croneman konstaterar att KGB-affären borde ha fått en fördjupning, just för att Jan Guillou verkar skakas i sina grundvalar av den.

Själv konstaterar jag att det finns många och tydlig tecken i SVT:s arkiv där samtida journalisters frågor om IB-avslöjarnas arbetsmetoder, felaktigheter, Guillous egna politiska kopplingar m m får Guillou riktigt ur balans. Och inget av detta har Frigyes grävt vidare på. Det är för dåligt.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik, Sverige. Bokmärk permalänken.