Ungdomar kan inget om kommunism och närgeografi – men hur är det med de vuxna då?

I helgen publicerade UOK, Föreningen för upplysning om kommunismen en debattartikel i Dagens Nyheter om ungdomars kunskaper om kommunismen. Undersökningen är genomförd av Demoskop och förutom att debattförfattarna är föredömligt redovisar hur undersökningen genomförts så är innehållet skrämmande. Jag citerar:

  • 95 procent känner till Auschwitz – men 90 procent känner inte till Gulag.
  • 90 procent vet inte vilken utländsk huvudstad som ligger närmast Stockholm.
  • 50 procent vet inte att Berlin är huvudstad i ett land vid Östersjön.
  • 82 procent tror inte att Vitryssland är en diktatur.
  • 56 procent av grundskoleeleverna svarar ”Vet ej” på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska.
  • 43 procent tror, att det totala antalet offer för kommunismen under nittonhundratalet är en miljon eller färre. En femtedel tror, att det är inga alls eller färre än tio tusen.
  • 40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen.
  • 22 procent anser att kommunismen är ett demokratiskt samhällskick.

Undersökningen visar också en skrämmande okunskap om vad begreppet ”kollektivisering” egentligen innebär. Många tror det är något positivt och de associerar det till typ ”kollektivtrafik”, ”att göra saker tillsammans”, ”alla får det lika bra”.

Rapportförfattarna menar att resultatet visar att den svenska skolan inte följer den aktuella läroplanen för grundskola och gymnasium, som anger att skolan har en viktig uppgift ”att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på.” 

Ska man skratta eller gråta? Själv skulle jag säga att man bör göra en undersökning bland den svenska vuxna befolkningen också. Jag tror nämligen tyvärr att en sådan undersökning skulle visa på ungefär lika grunda kunskaper om historia, statsvetenskap, demokrati och närgeografi. 

Ang geografin hävdade journalisten Kjell Albin Abrahamson för ett antal år sedan att det enda svenskarna visste om Baltikum under kalla kriget var att det var där lågtrycken kom ifrån. Fortfarande än i dag möter jag vuxna människor som inte kan placera länderna i ordning från norr till söder, som inte vet vad huvudstäderna heter, tror att Riga ligger i Estland etc.

Mången svensk har mött ”korkad” amerikan som säger något i stil med ”Sweden. What a beautiful country. I’ve been to Copenhagen” eller förväxlar oss med Schweiz. Men bjälken i vårt eget öga ser vi inte. Vi är faktiskt, generellt sett, ungefär lika okunniga som den där amerikanen vad gäller våra nära grannar österut och söderut.

Naturligtvis finns det undantag i vårt land. Vi har många med släkt i grannländerna, många som arbetat i länderna eller har besökt länderna som turister. Men i grund och botten är svensken generellt sett ganska ointresserad av sitt så kallade nära utland. Istället har vi engagerat oss väldigt mycket någonstans långt-bort-istan. Typ på andra sidan jordklotet. Vi visste till exempel väldigt mycket om Sydafrika under kalla kriget, men hade grunda kunskaper om våra egna grannländer. Hur kunde det komma sig?

Själv minns jag när jag var tonåring att alla helt enkelt skulle tycka illa om Tyskland. När Boris Becker vann Davis Cup skrek man nazist på stan hemma i Växjö. I Tyskland fanns absolut ingenting som var bra förutom Autobahn, som gjorde att man kom förbi så fort som möjligt. Varifrån kom denna inställning som verkade vara så allenarådande?

Har ni tänkt på hur vi svenskar uppträdde under en stor del av kalla kriget? Det var många som åkte till ett antal av våra grannländer och söp skallen i bitar. I Köpenhamn ska det ha funnits ett talesätt av typen ”Gör en miljöinsats – följ en full svensk till flygbåtarna”.

Vi shoppade när vi var i våra grannländer! ”Jag tar två av den. Nä ta åtta förresten”. När våra grannar åkte till oss fick de titta lite mer i plånboken, eftersom den svenska kronan var stark.

Har ni tänkt på att dessa svenskars uppträdande faktiskt påminner om de nyrika ryssar som många föraktar? 

Själv var jag för några år sedan inbjuden till något verksamhet i Lund som ägnade sig åt miljöfrågor och där man haft något projekt där elever skulle ut och resa och möta ungdomar i andra länder och lära sig om miljö av varandra.

Den aktuella resan de ville att jag skulle skriva om hade gått till Kaliningrad. Jag fick höra eleverna bubbla om att en ryss kunde vara jätterik och bo granne med någon som bara hade en glödlampa hängande i taket. Sopor slängde man lite överallt. Fast allra mest talade ungdomarna om att allt varit så billigt så att de handlat ända tills hyllorna var tomma, att de handlat mer än de faktiskt ville ha just för att de ändå inte kunde göra av med alla de pengar de hade växlat.

När jag frågade dessa elever om de hade lärt sig något av ryssarna om miljö (det var ju syftet med resan) fyllde läraren i att just den punkten hade man inte hunnit med.

Jag var arg och ledsen när jag lämnade dem. Arg på den vuxne som inte hade förberett eleverna på att det är väldigt oartigt att uppträda som en nyrik ryss. Att deras konsumtionshets inte alls var föredömlig när syftet med resan var miljöfrågor. När ungdomarna faktiskt inte alls verkade ha fått en grund att stå på för att förstå varifrån ryssarna faktiskt kom: En diktatur och ett planekonomiskt system som våldförde sig på såväl människor som på miljö. 

Vad är det som har gjort att vi varit så ointresserade av våra nära grannländer? Vad är det som har gjort att vi inte vågade säga att människorna bakom järnridån levde i kommunistiska diktaturer? Jag skulle säga: utrikespolitiken och kalla kriget.

I den tidigare kontraspionagechefen Olof Frånstedts så kallade memoarer, del I, går han igenom dokument från personer inom den socialdemokratiska ledningens möten med sovjetiska företrädare. Vad tar svenskarna upp för ämnen?

  • Vietnamkriget
  • Västtyskland
  • Finland
  • Kina

Inte ett ord om om våra baltiska grannländer, som var ockuperade.

”Varför denna vita fläck bland samtalsämnena?” undrar Frånstedt (s 212)

Själv minns jag vilket engagemang som uppbådades kring Mellanöstern och inte minst Sydafrika, för att inte tala om Kuba. Men varför detta ointresse kring våra nära länder bakom järnridån?

Visste ni förresten att Svenska kyrkans företrädare smugglade baltiska flyktingar vid krigsslutet och arbetade mot baltutlämningen och för att flyktingarna skulle bli kvar i Sverige? När Tage Erlander fick kännedom om smugglingen av flyktingar blir han rosenrasande då detta trotsade den svenska neutralitetspolitiken.

”Bakom regeringens rygg hade alltså dessa snygga gossar drivit en politik i stäv med regeringens ofta proklamerade åsikter. Det hela är för djäkligt”, skriver Tage Erlander i sin dagbok.

Om ni undrar varför Sverige blev ett land där man talade tyst om vissa saker, varför man undvek vissa ämnen, varför en del började arbeta i det fördolda (som t ex vissa präster) så har ni svaret där. I ett nötskal.

Här kan ni lära er lite mer om kommunismen. Hemsidan har fått en talande slogan: Det tysta landet.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Baltikum, folkmord, Kalla kriget, kommunism, Socialdemokraterna, Sovjet, Sovjetunionen, Tyskland. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ungdomar kan inget om kommunism och närgeografi – men hur är det med de vuxna då?

  1. Anette Hydfeldt skriver:

    Lena – Du skriver att det var väldigt tyst om de baltiska staterna i Sverige under kalla kriget och så var det nog. Men skulle inte en förklaring till den tystnaden kunna vara att (s) och militär underrättelsetjänst deltog mycket aktivt i diverse underrättelseoperationer i samarbete med NATO under hela kalla kriget? Att man tyckte sig vinna något med dubbelspelet och hemlighetsfullheten?

    Vi vet ju t.ex att IB sände ut agenter till öststaterna ända sedan 60-talet och man använde både exilbalter och ”vanliga svenskar” för de uppdragen. Vi vet också,dag genom förre SSI-chefen Christer Lokind att Catalinaplanet sköts ner av ryssarna 1952 för att det var för närgånget mot något militärt intressant objekt på andra sidan Östersjön. Vi anar väl också att det fanns amerikansk avancerad teknisk apparatur ombord på det planet?

    Ibland funderar jag om inte svenska marinen (förutom Flygvapnet) kan ha agerat lite för närgånget mot öststaterna och att det var därför slutligen ryssarna besökte den svenska skärgården på det mest närgångna sätt 1982? Någon skrev någonstans att den ryska marinen agerade häpnadsväckande provokativt i skärgården (t.ex med periskopen ovanför vattenytan) för att få Sverige att öppet ”bekänna färg”. Ja, varför inte? Det låter väl rimligt?

  2. Claes Henrikson skriver:

    Svenska kyrkan har ju idag lärt att positionera sig på rätt sida av åsiktskorridoren.

  3. ericr45 skriver:

    Det finns i SvD och i tidn Skolvärlden intressanta artiklar om hur svenska lärare inbjöds till DDR, för ”utbildning”..
    ”Vi har mycket att lära av DDR” som kamrat Ingvar C ansåg..

    • Lena Breitner skriver:

      Läs gärna professor Birgitta Almgrens bok ”Inte bara Stasi…” Hon går igenom svensk skolpolitik och hur läromedlen hanteras. Så jo, jag har faktiskt blivit utsatt för Stasi – i svenska skolan. Läromedlet Bitte Sehr! ska ha styrts upp av en Stasiinformatör så att DDR presenterades i positiv anda och fick ungefär samma utrymme som BRD. Birgitta Almgren har ett pågående forskningsprojekt kring Stellan Arvidsson och hans sambo Britta Stenholm.
      Läs mer här om första boken
      http://www.svd.se/kultur/understrecket/sverige-latt-byte-for-ddrs-charmoffensiv_3770765.svd

  4. ericr45 skriver:

    Kan bara hålla med.
    Indoktrineringen, av ffa yngre personer, har fungerat mönstergillt.
    ”Om detta må vi berätta” (?) gav vissa intryck om nazismen, men har vi ens nämnt ”kommunismen” och dess gedigna och långvariga arbete med att ha ihjäl människor – och den finns ju fortfarande som ”aktiv enhet”.
    Är ”kommunism för nära ”socialism”? Kanske det, kanske är vissa länder för näraliggandes?
    En del höga s-märkta ansåg ju inte ens att dessa länder var ockuperade.
    Vissa av oss minns ju talesättet på 70-talet om att ”engagemanget ökade med avståndet”.
    Har släkt på kontinenten, bl a i fd DDR och när jag berättade mina erfarenheter från mina besök där så har de flesta bara tittat konstigt på mig jag har fått en tydlig blick av misstroende uttryckandes ”dumfan måtte ljuga, för SÅ kan det bara inte vara”…
    Blev fö så småningom ”svartlistad”, blev alltid, ofta som enda bil, stoppad vid in-ut passage och kontrollerad..(jag vet varför.)

    Tack för krönikan, känner mig plötsligt förflyttad 40-50 år bakåt i tiden..

Kommentarsfältet är stängt.