Tankar kring helgens snackis: Sigrid Rausing och Anteckningar från en kolchos

Ni bara måste läsa DN Lördags intervju med Sigrid Rausing, som nu kommit ut med den självbiografiskt formade Anteckningar från en kolchos och som i kväll klockan 19 kommer till Litteraturbaren Grand Hotel i Lund.

Oavsett om ni ska till Grand i Lund måste ni läsa journalisten Anna Bodins artikel i DN pappersformat, för det är en lång intervju att sjunka in i. Gå gärna till biblioteket om ni inte har den, men det går också att nöja sig med nätversionen.

Det finns de i Sverige som hävdar att artiklar ska vara korta, för folk läser inte långa artiklar längre. Men intervjun med Sigrid Rausing är ett utmärkt exempel på att det där är fel. Jag hade gärna läst en ännu längre artikel just i DN, för det är just precis DN och ännu ingen annan svensk tidning som bränner till kring det som jag uppfattar är Sigrid Rausings huvudbudskap: Vad gör en diktatur med människor? Vad lämnar diktaturen efter sig?

Jag vet inte vad Anna Bodin har för erfarenheter, men hon har lockat fram mer av Sigrid Rausing än vad jag ser i andra texter. Sigrid Rausing har nog inte varit lätt att intervjua. Familjen Rausing är känd för att vara både förmögen och att sky medias ljus. Det privata håller man utanför offentligheten.

Det var ju de två parametrarna som Blekingegadeligan och dess beställare från terrororganisationen PFLP, Marwan el Fahoum, satte upp när de 1982 bestämde sig för att kidnappa en rik person i Västeuropa. De skulle kidnappa någon i Tyskland, Sverige eller Norge vars familj inte skulle springa till polisen, som kunde få ihop 25 miljoner dollar kontant på ganska kort tid och som inte skulle springa till media. Valet föll på Sigrid Rausings kusin Jörn Rausing, då student i Lund.

Kidnappningsförsöket avbröts i sista stund i januari 1985, högst möjligt inne i trapphuset på Östra Vallgatan 59B där han bodde.

Här i trädgrenarna satt Blekingegadeligans medlemmar och spanade på Jörn Rausing, som bodde på fjärde våningen. Foto: Lena Breitner

Här i trädgrenarna i Botan satt Blekingegadeligans medlemmar och spanade på Jörn Rausing, som bodde på fjärde våningen. Foto: Lena Breitner

Det finns olika versioner av varför kidnappningen avbröts 1985, men vi kan bara konstatera så här i efterhand att Jörn Rausing var mycket fåordig när han förhördes den 1 juli 1989 av svensk och dansk polis. Vi kan också konstatera att gripandet av Blekingegadeligan och fynd i deras täcklägenhet på Blekingegade inneburit att även andra rika familjer som Würth i Tyskland samt Wallenberg och Ax:son Johnson i Sverige uppmärksammades på att terrororganisationen PFLP och Blekingegadeligan haft funderingar och ibland ganska ingående kartläggningar av deras familjemedlemmar för att utvärdera vem man skulle kunna pressa de 25 miljonerna av.

Av Peter Övig Knudsens böcker om Blekingegadeligan framgår att Würth är precis lika ovillig att tala med dansk polis som Jörn Rausing tycks vara med svensk och dansk motsvarighet.

Själv skulle jag gärna vilja veta hur mycket Sigrid Rausings val att resa bakom järnridån påverkades av kunskaper som familjen Rausing fick 1989. 

I dag vet vi att Sovjetimperiet hade pumpat in pengar och vapen till bland annat PFLP för att upprätthålla Israel-Palestinakonflikten. Sovjet hade till och med rekryterat en av terroristorganisationen PFLP:s grundare, Wadie Haddad, som KGB-agent. Som av en händelse fick ju Baader Meinhofligans medlemmar vila upp bakom järnridån efter sina attentat. Blekingegadeligans medlemmar (liksom Baader Meinhofligans medlemmar) fick terrorträning i Mellanöstern. De sa sig råna värdetransporter och planera kidnappningen till förmån för den palestinska kamp som PFLP ägna sig åt.

Således fanns det helt klart kommunicerande kärl mellan diktaturerna bakom järnridån och Blekingegadeligan.

Tänk er att sommaren 1989 få veta att kusinen skulle kidnappas av ett terrornätverk. Några månader senare faller muren. Tyskland återförenas. Sovjetimperiet rasar. Sedan åker Sigrid Rausing till Estland för att göra sin socialantropologiska studie. 

I artikeln i DN fångar Anna Bodin Sigrid Rausing på hennes egen spelplan. Genom att intressera sig för forskaren Rausing och hennes bok om sin socialantropologiska studie får Anna Bodin Sigrid Rausing att öppna sig och därmed också indirekt bli personlig. Men nu är det kanske inte främst Sigrid Rausings innersta privatliv som väckt mitt intresse, utan hennes reflektioner kring det estniska samhället och den kolchos hon tillbringade ett år på.

Jag känner igen det hon skriver om. I mitten på 90-talet var jag knappt tre månader i Lettland för att skriva en D-uppsats om bostadsprivatiseringen i Lettland och övergången till marknadsekonomi. Det var en mycket kortare tid än den Rausingska på kolchosen, men jag hann uppleva boendeförhållanden som skulle kunna jämföras med hennes. Jag lärde mig att alltid ha en ficklampa i väskan, eftersom någon alltid skruvade ner glödlamporna i trapphuset. När någon inte betalat elräkningen under lång tid stängdes elen av i hela huset. Det var vinter och svinkallt och värmen var redan avstängd sedan tidigare. Det fanns bara en knapp för av och på för elen och värmen i sann post-planekonomisk anda ansågs det att någon, den som fann sig nödd och tvungen, kunde betala för att man skulle sätta på den igen. Jag glömmer aldrig natten då jag gjorde allt för att försöka hålla värmen, inklusive att försöka rulla in mig i en sjabbig gammal matta.

Jag ska med glädje läsa Sigrid Rausings bok just för att hon intresserar sig för de estländska människornas relation till sin historia. Det visar sig att invånarna visste mycket lite om naziockupation, förintelsen och stalinterrorn.

”Det förflutna var alltid vagt och anekdotiskt. Soldater kom och knackade på dörrar. Folk försvann. Man hörde aldrig av dem igen. Efter många år återvände några. Andra försvann för gott”, citerar DN.

Det bränner till när Sigrid Rausing förmedlar sina reflektioner. Artikeln i DN och hennes bok måste bara vara en måsteläsning för den som vill förstå vad diktatur kan göra med människor. Hur vanliga människor tänkte och visste bakom järnridån. Och att det faktiskt påverkar än i dag vad de visste och inte visste. Vi är kanske alla offer för våra samhälles och skolsystems sätt att presentera sanning, fakta och historia. I vissa länder där människor isolerats av makthavare blir det dock mer påtagligt.

Något säger mig att vissa näringslivsmänniskor borde ha tagit del av Sigrid Rausings avhandling innan de etablerade företag i forna öst. Det var många företag som gick på nitar efter murens fall. De trodde att människorna som levt under diktatur nu bara skulle göra som vi som i ett trollslag. Att de såg på egendom och avtal så som vi.

”We are talking about market economy, but we don’t know what it is”, sa privatiseringskommissionen i Lettlands ordförande öppenhjärtligt till mig 1995.

Jag upptäckte hur människorna i Lettland förhöll sig på ett annat sätt än vi i Västeuropa gjorde vad gällde pengar, avtal, bostäder, egendom. Som ekonom-historiker tittade jag på hur det tidigare systemet sett ut. Vilka lagar, avtal och sedvänjor som fanns. I sovjetsystemet förekom en omfattande byteshandel eftersom pengar var i princip värdelösa, men med bostäder och äktenskap var det något annat. Det fanns ett omfattande och illegalt bytessystem, som mästerligt fångas i den Oscarsbelönade tjeckiska filmen Kolya. Jag bara ler när jag DN:s Anna Bodin upplyser mig om att den har producerats av Sigrid Rausings man Eric Abraham. 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Kalla kriget, Sovjet, Sovjetunionen, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Tankar kring helgens snackis: Sigrid Rausing och Anteckningar från en kolchos

  1. roynorvega skriver:

    Hej från Norge! Og takk til Lena for nok en viktig sak!
    Uhyre interessante anførsler dette. Vi er i ferd med å bli farlig historieløse både i forhold til den mentalitet og ideologi som bygde opp Blekingebanden i København, tilhørende PFLP- og KGB-celler – og som så gav impulser til de konkrete kidnappingsplanene mot Jørn Rausing. Han skulle i følge denne planen holdes fanget på en hytte ved Drøbak utenfor Oslo. Det ligger faktisk dobbelt slektskap i påminnelsen knyttet til Estlands skjebne inn i en ny tid; etter at landet lenge lå kneblet i det totalitære mørket.

    Når Anna Bodin Sigrid Rausing nå bringer inn sine refleksjoner fra Estland på en så god og gjennomarbeidet måte, representerer det egentlig en annen del av samme ideologiske, totalitære tragedie – eller en funksjon av denne tragedien. Det er enorme behov knyttet til et bredere formidlingsperspektiv i dette, Rausings bidrag er uhyre verdifullt, og burde egentlig vært tilrettelagt også for andre nordiske land. Utviklingen i Ukraina aktualiserer dette nå.

  2. Läste artikeln. Blev mycket tagen. Har sedan ca 20 år kontinuerligt rest till Estland (det var då jag träffade min sambo, som då var au pair här i Stockholm) och har en mycket tydlig upplevelse av det sovjetiska samhällsskicket. Eftersom jag själv är från Ungern har jag ett naturligt intresse för kommunismens problem. Kom att tänka på Sofi Oksanens böcker, som på ett ruggit, men samtidigt skönlitterärt sätt, från människornas tankesätt och in i minsta skomakarpligg beskriver livet och döden i detta vedervärdiga samhällssystem. Jag är mycket glad över att Du driver denna blogg, Lena. Alltid intressanta vinklingar och extra kunskap. Att Du inte lämnar de gamla lögnarna ifred, utan att Du med en terriers ihärdighet avslöjar halvsanningar, skönmålningar och samtidens okunskap är utmärkt.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Peter!
      Tack för värmande ord. Lyssnade på Hain Rebas i Stockholm för några veckor sedan då han höll föredrag om de estniska skogsbröderna. Han rekommenderade varmt Oksanens bok!

      Jag var på Litteraturbaren i går och lyssnade på Rausing och Folke Schimanski. Båda har berättelser som berör. Han ”den tvivelaktiga förmånen att ha en syster som är nazist”; och en familjs historia som är som en cancersvulst han säger att han aldrig blir av med. Hennes intresse för Estland fick jag inte helt klart för mig, mer än att hon besökt landet flera gånger efter frigörelsen. Hon sa att hon varit väldigt intresserad av Sovjetunionen och att när hon skulle doktorera så var det post-sovjetiska forskningsområdet etablerat.

      Hennes beskrivningar av esterna var väldigt varsamma och och poetiska. Människorna hade en historia, men kom ihåg väldigt lite.
      ”De levde efter katastrofen, men kom inte ihåg vad det var”, sa hon bland annat.
      Tänkvärt var också att hon påminde oss om att många tror att det bara är dissidenterna som far illa i diktaturer. Själv noterar hon att de som flytt och kommit tillbaka för att hälsa på, till skillnad från de som blivit kvar, hade egna tänder. De var tio centimeter längre och såg tio år yngre ut.
      ”Jag såg hur det politiskt förtryck märker folks kroppar”, sa hon.

Kommentarsfältet är stängt.