Kommentar till Frånstedts utspel om att spioneridomen mot Bratt och Guillou inte håller

I dag har f d operationschefen för Säpo Olof Frånstedt gått ut på DN Debatt och menar att Peter Bratt och Jan Guillou borde få resning i IB-målet. Frånstedt har granskat dåvarande ÖB Stig Synnergrens så kallade menbedömning i tingsrätten och menar att tingsrätten fäst för stor vikt vid ÖB:s påståenden och att domen därmed ”vilar på bräcklig grund”.

Nu är väl jag ungefär lika lite juridiskt kunnig som Jan Guillou, men ger mig ändå på kommentarer i fråga:

För det första skulle jag bli förvånad om en svensk domstol tar upp ett fyrtio år gammalt fall med så låga straff för prövning baserat på genomläsning av en fyrtio år gammal tingsrättsdom.  

Jan Guillou fick faktiskt bara åtta (8) månaders fängelse och Håkan Isacson och Peter Bratt fick ett (1) års fängelse. Isacson är död. I synnerhet Jan Guillou har kunnat profitera på domen och skickligt byggt ett kändisskap på det hela. Peter Bratt medgav som jag minns det bland annat på Södertörns högskola förra året att det var fel att avslöja det där med FRA-koderna. Det känns inte som om det är några väsentliga uppgifter som Frånstedt för fram och som skulle föranleda ny prövning.

För det andra skulle jag bli väldigt glad om domstol prövade ärendet. 

För det tredje skulle jag bli ytterst förvånad om Peter Bratt och/eller Jan Guillou skulle begära prövning. 

Det är synd att inte alla människor begriper att man i Väst inte laddar med hela magasinet i spioneriåtal. Alltför ofta hittar jag bevis för att underrättelse- och säkerhetstjänster inte lagt fram allt bevismaterial man haft då man vill skydda källor, dölja samarbeten med främmande makt eller att det finns politiska motiv för att inte dra allt till sin spets. 

Vad har detta med saken att göra? Jo, nu har det nämligen gått fyrtio år sedan domen och om man tar om ett åtal i dag så har naturligtvis såväl svenska som utländska underrättelse- och säkerhetstjänster mindre problem med att lämna ut en större andel av deras arkivmaterial till domstol.

Således drar jag slutsatsen att en ny rättegång skulle innebära att mycket nytt material skulle komma fram, vilket jag välkomnar! 

Axessredaktionen tror inte på något annat resultat i domen, men konstaterar också förtjänstfullt något annat på sin blogg:

”Att behöva ägna tid och kraft åt något man redan vet sanningen om och som skulle leda till att även kontakterna med KGB åter skulle ältas lär knappast vara någon inblandads dröm.” 

Nä, jag tror inte för en sekund att Jan Guillou skulle vilja ha det här i domstol igen. Däremot skulle jag gladeligen köa hela natten för att vara med på en sådan rättegång! Tänk att få sitta på plats och uppleva Jan Guillou bli grillad om sina kontakter med KGB-agenten Jevgenij Gergel och den där andre KGB-agenten som tog över efter detta! Jösses vad kul jag skulle ha!

Naturligtvis kommer också avlyssningsförsöket av ÖEB-chefen Jan Rydströms sovrum att komma upp på tapeten. Peter Bratt och Jan Guillou måste ju då ge en trovärdig förklaring till varför de skulle avlyssna mannens sovrum sommaren 1973. Handlade det här verkligen om Rydströms professionella överväganden om Fib/Kulturfronts publiceringar från sänghalmen som det påstods i förhör på 70-talet? Eller luktade det inte lite väl sexsnuskigt öststatsmanér över det hela genom att fixera sig vid en separerad man som bodde ensam i en flerrumslägenhet?

Hade det inte varit intressantare om Frånstedt reflekterade och besvarade frågan om varför Säpo inte grävde vidare i spåren efter den så kallade två-metersmannen André, mannen från Köpenhamn som ”Erik” skickade till Stockholm för att bistå paret Brillou?

Säpo visste ju att det var Demos Erik Jensen som åsyftades och PET, dansk säkerhetspolis, var redan då på det klara med att Erik Jensen bedrev underrättelseinhämtning om Danmark, vilket även framgår av IB-åtalet och Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet”, sid 141.  

I dag vet vi dessutom att Erik Jensen samarbetade med  Stasiagenten Kurt Vieweg, som man kan läsa mer om i journalisten Christoph Anderssons bok ”Operation Norrsken”.

Vieweg skrev ju en bok på Stasis uppdrag. Närmre bestämt jobbade han för det civila utrikesspionaget HVA:s avdelning X (tio), vars specialitet var journalistik och media och att plantera en blandning av sanning och fejkat hopkok hos antingen rekryterade eller godtrogna Västjournalister.

Kort och gott var syftet att misskreditera och destabilisera Väst i största allmänhet och Västtyskland i synnerhet.

I fallet Operation Norrsken var dock den svenska regeringen och Sveriges relation till väst-sfären måltavlan. Men boken, som initierade tror skulle ha tryckts på Demos tryckeri, stoppades i samband med att Sverige erkände DDR. Dessutom, som Christoph Andersson konstaterat i Sydsvenska Dagbladet, kom IB-affären lägligt emellan.

Syftet med Operation Norrsken förverkligades alltså inte av Operation Norrsken utan av paret Brillou genom Fib/Kulturfront och IB-avslöjandet konstaterar Christoph Andersson. 

Frånstedt ifrågasätter att domstolen lagt så stor vikt vid ÖB:s så kallade menbedömning och accepterat ÖB:s uttalanden om hur mycket Sveriges och rikets säkerhet skadats. Det är därför han tycker att åtalet bör tas om för Guillou och Bratt.

Men intressant nog nämner han inget om Isacson. Paret Brillous källa, mannen som varit IB-anställd och hade tystnadsplikt och som blivit avskedad på grund av att han fifflat med räkningar.

Det går inte att bortse från att Isacsons troligen bröt tystnadsplikten då han kände sig förorättad av att ha blivit sparkad av IB. En förorättad alkoholist som vill hämnas är kanske inte det trovärdigaste men mumma för såväl oseriösa journalister som utländska underrättelse- och säkerhetstjänster.

Minnet och kunskapen var inte alltid det bästa hos Isacson. Den insatte kan notera att Isacson ibland skjutit vid sidan om målet, men Bratt och Guillou publicerade ändå trots att de i princip bara hade en källa och allt inte var sant. Och på rättegången fick ÖB bakom lyckta dörrar sitta och bekräfta vad som var rätt eller fel. Jag vill minnas att Guillou uttryckt någon lustighet om att det bakom dessa lyckta dörrar satt två journalister som kunde anteckna allt vad Synnergren sa. Klart som sjutton att han ville säga så lite som möjligt. Klart som sjutton att han ville skydda det som skyddas kunde.

Den som tar sig till Riksarkivet i Arninge kan man ta del av beslag i Guillous cell från den här tiden. Beslagen uppfattas helt klart som att Guillou försöker meddela journalister (om jag minns rätt en journalist på DN) om vad som sagts bakom lyckta dörrar och vad Guillou hade tystnadsplikt kring. Han misstänktes alltså för försök till fortsatt olovlig underrättelseverksamhet från sin cell!

”Vidare tar IB upp ”Historiken bakom IB” som men-punkt och ”Uppgifter ang Gilbert Ericsson”, en fartygskapten som skickat uppgifter till IB om hamnen i Alexandria. ÖB upprörs här över att de avslöjat ”metoden för IB inhämtning av underrättelser””, skriver Frånstedt på DN debatt. 

Jag häpnar över att en f d operationschef för Säpo ifrågasätter att ÖB upprörs över sådana här uppgifter. Begriper inte Frånstedt vilken fara människor kan utsättas för om sådana här uppgifter publiceras? Bara ryktesspridning kan innebära fara för människors liv. Låt oss ta några exempel:

I förra veckan togs flera OSSE-observatörer till fånga av separatister i Ukraina. En av dem var svensk. Gruppen anklagades för att vara ”Nato-spioner” alt hysa en spion bland sig. Om det var sant eller inte har jag ingen susning om. Mig spelar det ingen roll. Det är anklagelsen som är viktig och att den sätter människors liv i fara. 

Sveriges Radios mångårige korrespondent Nils Horner mördades nyligen i Kabul. En islamistisk grupp tog på sig dådet och motiverade detta med påståendet om att Horner varit brittisk spion. Jag kände inte Horner men uppfattar att han var oerhört professionell och att han aldrig skulle blanda ihop korten på någon form av Guillouska manér. Men bara ryktet, att sprida uppgift om att väst-journalister som arbetar i vissa geografiska områden är spioner, utsätter dem per automatik för livsfara.

På 1960-talet uppkom ett rykte, sant eller inte vet jag ej, om att en urmakare i Göteborg egentligen var spion för den bulgariska säkerhetstjänsten. Mannen var medlem i en exilbulgarisk förening och styrelsen för denna förening arrangerade en hemlig rättegång där urmakaren dömdes till döden. Mannen avrättade. Gruppen dömdes till långa fängelsestraff. 

Alexander Litvinenko var en avhoppad FSB-officer. Han avrättades 2006 med Polonium 210. Ingen har dömts men det är ganska uppenbart att Litvinenkos påstådda samarbete med MI6 och MI5, som antagligen var väldigt sanna, var orsaken till avrättningen.

Vad gäller IB-affären står det helt klart att Guillous och Bratts utpekande i Fib/Kulturfront av Gunnar Ekberg som IB-agent samt uppgift att Sverige samarbetade med Mossad i fallet Ekberg innebar fara för Ekbergs person.

Det var sant att Ekberg var agent för IB och att Mossad tagit över delar av personskyddet i samband med hans närvaro i Mellanöstern. Men att berätta något sådant här, även om det är sant, innebar helt klart fara för Ekbergs liv. Han flydde hals över huvud och fick leva under hemlig identitet under en tidsperiod.

Innan dess hade Jan Guillou skrivit ett brev till DPFLP med instruktion om att Ekberg skulle gripas och förhöras under dödshot när han nästa gång var i Mellanöstern. Det hade inte varit ett snällt förhör om det kommit till stånd. Vi talar inte om ett samhälle där demokratiska förhållanden rådde. Därav att Ekberg valde att kalla Guillous brev  ”en dödsdom” i sin bok ”De ska ju ändå dö”. Brevet kan ni läsa via denna länk. 

Så till kapten Gilbert Ericson, mannen som Frånstedt inte tyckte var så farligt att han pekades ut. Metoderna torde varit väl kända. Men det är inte metoderna det handlar om utan utpekandet av en enskild människa.

Se här hur sjökaptenen pekas ut. Som sagt var sitter jag inte vid mitt arkiv, men är 100 procent säker på att nämnda sjökapten befann sig i Mellanöstern när FiB/Kulturfront hade ”vänligheten” att med stor bild och med namns nämnande utpeka en svensk medborgare som hemlig agent. Således utsattes även sjökaptenen för potentiell fara.

Frånstedt om någon borde veta att källor är det heligaste av allt inom underrättelsevärlden. Att inhämtning sker vet alla, men att utpeka sitt egna lands källor är indirekt ett sätt att försöka undergräva rikets säkerhet.

Budskapet är tydligt: Källor ska inte känna sig trygga. Källor ska avslöjas. Källor kan riskera dödshot. Källor kan mördas. Detta borde en man som Frånstedt begripa. 

Som avslutning vill jag bara säga att det förvånar mig är att Frånstedt inte tycks förstå den tidens underrättelseattacker. Tio år före IB-affären inträffade den så kallade Profumoaffären i Storbritannien. 1963 fick den konservative krigsministern John Profumo avgå då han farit med osanning i underhuset då han nekat till att han haft förbindelse med strippan Christine Keeler, som av en händelse umgicks med den biträdande sovjetiska marinattachén i London Jevgenij Ivanov, som av brittisk underrättelsetjänst klassats som GRU-officer. 

Profumoaffären var den största skandalen i brittisk efterkrigshistoria. Profumo kan klandras för att ha varit otrogen, men det finns inga misstankar mot honom att han agerat felaktigt mot sitt land. Efter ett underättelsesamtal klippte Profumo kontakten med Keeler. Men varför är detta då en så stor affär?  

Redan 1963 hade Lord Denning fått i uppdrag att genomföra en undersökning. Naturligtvis är Keeler-rapporten delvis en partsinlaga, men samtidigt ger den initierad kunskap om de olika aktörerna. Lord Denning hörde samtliga parter men hade också samtal med underrättelseföreträdare. Det är baserat på detta som jag vill peka att mycket intressant kunskap framkommer:

”Man har antytt för mig att Ivanov företrädde en ny rysk taktikteknik, som gick ut på att med hjälp av allehanda skumma medel söka splittra det brittiska väldet och Förenta staterna.

Om t ex ministrar eller annat folk i hög ställning kunde komprometteras eller utsättas för farlig ryktesspridning skulle detta måhända medverka till att USA:s förtroende till vårt lands integritet och pålitlighet minskades.

Därför skulle en man som kapten Ivanov ta alla chanser att bli bekant med ministrar och andra prominenta personer, inte så mycket för att på den vägen få fram värdefulla upplysningar, ehuru sådana givetvis skulle betraktas som viktiga biprodukter av hans arbete, utan fast mer för att söka undergräva förtroendet för dessa personer.

Om detta var kapten Ivanovs – med Steven Ward som verktyg – mål, så nådde han det tyvärr alltför lätt”, skriver Lord Denning.

Har inte detta långa inlägg varit en väldigt lång rad av exempel på hur denna sovjetiska taktikteknik kunde exemplifieras? Denna kunskap var offentliggjord inte bara på engelska utan även på svenska tio år före IB-affären. Och det är i detta perspektiv Jan Guillous ord från fängelsecellen bränner:

”Vårt avslöjande om svenskt spionage i Finland sades utgöra ‘synnerligt men’ (det högsta betyget)”, skriver Jan Guillou i ett brev daterat Långholmen 19 januari 1974.

Ja, journalistik var det i alla fall inte.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Danmark, DDR, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Kalla kriget, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.