Frank Baude har lämnat r-arna – och varför ett obetydligt parti kan få sådan uppmärksamhet

Upptäckte i morse att Frank Baude lämnat Kommunistiska Partiet, f d KPML(r), v d KFML(r). Visserligen är jag sent på nyheten, men kan då ta tillfället i akt och konstatera följande:

Det är en förhållandevis stor nyhetsbevakning och ett enormt stort flöde av kommentarer på sociala medier för en f d partiledare för ett pytteparti som aldrig någonsin lockat särskilt många väljare. 

Detta pytteparti fick tydligen 8 000 röster i senaste valet, vilket var 3 000 färre än valet innan. Man har i dag lokala mandat i kommunerna Karlshamn, Lysekil och Gislaved.

På 80-talet hade de ett (1) mandat i Göteborgs kommun. Det satt Frank Baude på. I senaste valet fick Kommunistiska Partiet i Göteborgs kommun 16 (sexton) röster. De hade enligt valmyndigheten inte ens tryckt upp några valsedlar, så de 16 rösterna ska ha varit handskrivna. Övrigt historiskt grävande visar inte några som helst tecken på att det svenska folket vurmat för r-arna.

Så hur i hela fridens namn kan det komma sig att det blir en stor nyhet av ett obetydligt ickeparti?

”Frank Baude lämnar (r). Kan inte smälta det. Ur led är tiden,” skrev socialdemokraten och f d ministern Leif Pagrotsky på twitter i går.

En riktig pärla – Frank Baude anklagar Sveriges Kommunistiska Parti för att hamna i “medelklassträsket””, skrev utrikesminister Carl Bildt (M) tre timmar senare och bifogade Baudes anklagelser mot partiet.

 I GP kan man läsa att Baude kritiserar att partiet anammat feminismen, men inte engagerat sig i trängselskatten. Själv konstaterar jag att Baude är kritisk även till att partiet inte diskuterar frågan om tiggare på svenska gator, vilket Baude benämner ett trasproletariat från samhällets undre lager från det gamla samhället och som bredvilligt kommer att låta sig köpas för reaktionära syften. Men istället för att ta upp denna fråga om rumänska tiggare på svenska gator har alltså partiet anammat feminismen, som enligt Baude är en helt borgerlig idériktning, samt ägnar sig åt frågor som surrogatmödraskap m m. Att Baude inte gillar homosexuella är känt sedan årtionden.

Varför så mycket engagemang kring en före detta partiledare i ett pytteparti? Varför detta engagemang från Pagrotsky, Bildt, GP, Expressen, SvD, Skånskan m fl?

Det är synd att den historiska exposén inte ges läsarna. För även om Baude & Co aldrig någonsin vunnit mark i de genuina svenska folklagren så har såväl personen som partiet onekligen en plats i svensk underrättelse- och säkerhetstjänsthistoria och för all del också i svensk terrorhistoria. 

I sin biografi ”Mot strömmen i svensk politik under 30 år” (2000) beskriver Baude t ex hur han  och Nils Holmberg som företrädare för KFML 1967 tagit emot ekonomiskt bidrag från Kina. Hela 60 000 kronor ska de ha fått och smugglat i kläderna. Värdet i dag ligger på ca en halv miljon kronor och det bör påpekas att KFML via Danielius bokhandel fick mycket mer pengar av kineserna. Men man flörtade också åt andra håll. Baude var också med i en delegation som åkte till Östersjöveckan i DDR, där man även hann med ett besök på Sovjetunionens ambassad, där Baude bland annat ska ha fått ett fint jaktgevär i present (s 99, De ska ju ändå dö; Ekberg, Gunnar).

Vad betyder det här? Att det fanns ett berättigat intresse från svensk underrättelse- och säkerhetstjänst att följa dessa personer och rörelser. Vad hade hänt om Baude och de partier som tagit emot utländskt understöd fått ett starkt politiskt inflytande i Sverige? Vem hade man varit lojal mot – svenska folket eller de diktaturer man tagit emot pengar från? Det är därför det är en kontroversiell fråga med hemliga partibidrag, och yttersta vänstern tog definitivt emot pengar från kalla krigets diktaturer.

Läs gärna t ex Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi… (2009) så har ni flera exempel på dolt partistöd, men också dolt presstöd från en diktatur. Även i böckerna om Blekingegadeligan skymtar det här fram.  

Efter att KFML(r) bildades 1970 med Baude i spetsen upprättades i november 1971 en mera organiserad kontakt mellan r-arna och Staffan Beckman, f d SvD- och SR-reporter, senare ansvarig utgivare för Palestinsk Front som efter terrororganisationen PFLP:s bildande 1967 hade byggt upp kontakterna med den palestinska organisationen. Beckman, som bar täcknamnet ”Abu Stef”, hos PFLP-folk verkar ha varit den som banade vägen för r-arnas kontakter i Mellanöstern.

”Ett viktigt led i Palestinarörelsens arbete, främst under senare delen av 1970-talet samt 1980-talet var att sända ned läkare och annan sjukvårdspersonal till de palestinska flyktinglägren. Palestinarörelsen verkade också genom att samla in och till de palestinska flyktinglägren sända ned mediciner av olika slag”, står det att läsa på sidan 33 i Säkerhetstjänstkommissionens delrapport ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980”

Det intressanta är att precis just denna delrapport som råkar behandla r-arna och Palestinarörelsen väldigt snällt är skriven av den så kallat ”oberoende” forskaren Ulf Bjereld, som i början på 1980-talet själv varit medlem i KPML(r), vilket framgår här. 

Börjar ni nu förstå att Baude och hans gelikar inte är ointressanta? För det är r-arna som hjälper till med att rekrytera och skicka ner sjukvårdspersonal till Mellanöstern. Om de bara hållit sig till vård och omsorg hade det ju varit bra. Men det verkar inte så.

En kvinnlig läkare som förekommer i den så kallade Sjukhusaffären i Göteborg avlyssnades 1974 av Säpo. Hon skulle ta med sig mediciner när hon åkte ”söderut” och hon diskuterar paket i telefon med någon. Dessa paket har kommit bort eftersom det blivit ”lite hastverk” då hon inte hann sätta några adresslappar på paketen. Av avlyssningen framkom att det varit polisrazzia i kvarteret och den kvinnliga läkaren säger att hon trott att det gällt henne. Därför får en partikamrat hämta ‘paketen’ och föra den till Marx-Engelshuset.

”Hade de kommit på dem, så hade jag haft svårt att förklara”, citeras den kvinnliga läkaren av Säpo.

Av Säpos rapporter framgår också att KFML(r) i Stockholm i december 1974 kontaktats av förespråkare för Baader-Meinhofligan, som velat få hjälp med att väcka internationell uppmärksamhet för ligans situation. Av Säpo-pm-et framgår att ligan planerar att ockupera en ambassad i Stockholm, vilket de också skulle göra en kort tid senare med blodig utgång. 

Under julhelgen 1974 hade terrororganisationerna PFLP och Japanska Röda Armén haft möten i Stockholm, Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Paris, Haag, Hamburg, London och Rom.

”Vid sammankomsterna i Sverige och Köpenhamn har representanter för SKP, KFML(r) och RMF deltagit

I sammankomster i Stockholm, Göteborg och London har även representanter för IRA deltagit”, står det i ett Säpo-pm daterat 1975-01-02, som även beskriver att svenska kontaktmän för PFLP deltagit.

Syftet med mötet ska ha varit att diskutera lämpliga aktioner i Europa, där man ska ”föra ut våldet och terrorn till ‘fredliga’ länder i Europa”. På önskelistan för aktioner finns judiska synagogor i Stockholm och Göteborg, oljeplattformar i Nordsjön samt inte minst schlagerfestivalen i Göteborg och Stockholm (uttagning och final). 

I samband med mötet framgick att de så kallade ”tomteaktionerna” i Malmö och Köpenhamn varit framgångsrika. IRA uppgavs vara hjärnan bakom att förstöra kapitalistiska skyltfönster. Frank Baudes KFML(r) uppgavs vilja ”ta åt sig äran av att ha börjat med det aktuella klistret”. 

Av ett annat Säpo-PM från 1975 framgår att KFML(r):s centralkommitté planerar att sända minst fem män till Jordanien för specialuppdrag.

Det som intresserar mig mest är kommentaren att ”Kontakter finns sannolikt med PFLP” liksom att ”resenärerna har stark anknytning till KfML(r):s militärutskott”. Varför ett pytteparti som kallar sig revolutionärer och aldrig någonsin fått särskilt många röster skulle ha ett militärutkott kan man ängsligt fråga sig.

Om resan blev av framgår inte av de handlingar jag har, men namnen på deltagarna finns prydligt uppräknade. En enkel koll visar att en av dem fortfarande har en ledande funktion i dagens Kommunistiska Parti-sfär. En annan avancerade och blev chef inom en kommunal verksamhet, en tredje professor vid ett av landets högre lärosäten.

Nyligen gjorde Jan Guillou i ny variant på sin tes om att vänstern i Sverige varit snäll och gullig, till skillnad från hur det var i andra länder. Den nya tesen i Aftonbladet fick rubriken ”Våld från vänsterhåll förekom aldrig under 1965-1975”.

”På den tiden den utomparlamentariska vänstern i Sverige var stark förekom inget politiskt våld under röd flagg”, lovar Jan Guillou. 

Varför r-arna och andra vänsterrörelser skulle träffa PFLP och Japanska Röda Armén 1974 för att diskutera ”aktioner” där man skulle föra ut våldet till fredliga länder kan man ju då undra.

Själv tänker jag på den utmärkta artikeln av Sydsvenskans journalist Erik Magnusson, som i slutet på 90-talet intervjuat en f d r-are vid namn Stefan. Stefan berättar om terrorträningsläger och hjärntvätt. I Malmö bildas hemliga celler. Han själv leder r-arnas ”Kommandogrupp R” på Kockums i Malmö och berättar om ett attentat mot den orientaliska mattaffären Arhan i Malmö som de utfört. Det står inte något årtal om när detta hände, men jag har talat med personer som minns händelsen och den bör ligga inom det tidsperspektiv som Jan Guillou hävdar var fullständigt utan våld.

Hur gick då attentatet till? Kommandogrupp R såg först till att rensa Stortorget i Malmö från taxibilar (genom att ringa och beställa bilar till olika adresser i stan). Sedan krossade man Arhans skyltfönster och kastade in en rökgranat. Morgonen efter deltog de fyra attentatsmännen i en flygbladsutdelning och deklarerade att KFML(r) öppet stöddeattentatet, som varit riktat mot den turkiska regimen. Ägaren var själv turkisk konsul. Läs mer om fallet här.

Arhan låg på Stortorget i Malmö. Om det är någon som datum för attentatet får ni gärna höra av er! Foto: Lena Breitner

Så det är ur detta perspektiv vi ska se alla kommentarer om Frank Baudes utträde ur Kommunistiska Partiet.

Leif Pagrotsky är från Göteborg, han är socialdemokrat och har suttit i s-regeringar under den tid då Säkerhetstjänstkommissionen tillsattes och lade fram sin ”slutprodukt”. Det är inte obekant att Sjukhusaffären, som behandlas av kommissionen, delvis hade karaktär av facklig maktkamp på göteborgska arbetsplatser mellan socialdemokrati och r-are, med inslag av vurmande för palestinsk kamp och där en del r-are tyckte att vapen och våld var såväl tjusigt som rätt väg att gå.

Att Carl Bildt kommenterar Baude är inte heller konstigt. Hans gebit har varit utrikes- och säkerhetspolitik i många år och han satt som nära medarbetare till Gösta Bohman när Sjukhusaffären blossade upp, så helt obekanta kan ju de historiska sammanhangen inte vara. Årtionden senare kan man konstatera att Bildt som f d statsminister, nuvarande utrikesminister och nära bekant med en f d KSI-chef knappast kan ha blivit mindre oinsatt i sakförhållandena.

Synd bara att svensk medias rapportering aldrig kommer längre än till att Baude lämnat partiet, tycker feminism och homosexualitet är fel och att Leif Pagrotsty och Carl Bild har twittrat om Baudes avgång. Sammanhangen är som bekant mycket intressantare än så.

Dags att avsluta med lite twittrande från idéhistorikern Sven-Eric Liedman: 

”Ulf Ekman lämnade Livets ord, och nu lämnar Frank Baude Kommunistiska partiet, gamla KPML(r). Allt som är fast förflyktigas.”

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Blekingegadeligan, Danelius, Jan Guillou, Journalistik, Kalla kriget, KFML, KFML(r), KPM(r), KPML(r), Palestinarörelsen, PFLP, Rote Armeefraktion (RAF), Säpo, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, SKP, Socialdemokraterna, Sverige. Bokmärk permalänken.