Stasi-myndigheten kan läggas ner 2019

I helgen har Berliner Zeitung rapporterat om att Myndigheten för Stasiarkivets chef Roland Jahn aviserar ett slut på myndighetens verksamhet. Myndigheten kanske stängs 2019, det vill säga om ungefär fem år.

I en rapport till kulturminister Monika Grütters ska det stå att ”übereinstimmend festgestellt, dass für die historische und politische Aufarbeitung der SED-Diktatur die Fixierung auf das Thema Staatssicherheit nachteilig ist. Im Sinne einer bestmöglichen Aufarbeitung ist deshalb auch für den Bundesbeauftragten eine grundsätzliche Offenheit in Fragen der zukünftigen institutionellen Trägerschaft für die zur Zeit vom Bundesbeauftragten erfüllten Aufgaben wichtige Voraussetzung für jede Strukturdebatte,“ se här eller en sammanfattning av Welt här.

Jahn menar alltså att det är alldeles för mycket fokus på Stasi. Det är en nackdel för uppgörelsen med SED-diktaturen om man fixerar sig vid Stasi hela tiden. En överföring av arkivet till Bundesarchiv ses som rimlig.

Roland Jahn har inte precis gjort sig känd en ledare som ömmat för myndigheten så som t ex Joachim Gauck gjort. Stillsamt undrar jag nu om han kanske t o m tillsattes för att avsluta verksamheten? Eller är han realisten, som ser att det blir allt svårare att få pengar avsatta till att driva verksamheten vidare? Ansökningarna om att ta del av dokument verkar dala, trots viss uppgång efter en lagändring för något år sedan, se här. 

Jag kan inte säga att det är helt fel att föra över Stasiarkivet till Bundesarchiv. Förr eller senare ska det väl göras. Och på sätt och vis har ju Jahn rätt. Stasi har blivit ett så starkt ”varumärke” att allmänhet och tyvärr även många journalister tycks förblindade. Jag stöter ständigt på människor som tycks tro att ”allt” finns där, och att det är blott där man ska titta för att hitta den så kallade sanningen.

Ett bra exempel är Aleksander Radler. I dag vet vi att han var Stasiagent i nästan 25 år. Vi vet också att han rörde sig i geografiska områden och rapporterade med sådan bredd att all information ej kan ha setts som DDR-specifikt intressant information.

Således är det högst troligt att bara delar av hans rapportering finns i Stasiarkivet, och att andra rapporter rimligen bör återfinnas i andra arkiv.

DDR var ju kort och gott ett dotterbolag i en stor koncern, styrd från Moskva. Om vi teoretiskt tänker oss att Radler stötte på t ex tjeckiska flyktingar och rapporterade om dem vore det ju typisk information att vidarebefordra till den part som hade nytta av just precis denna information, och det var inte Stasi.

Ett annat bra exempel för att förstå vad jag menar är fallet Ersson/Möschler, som SvD uppmärksammade för ett par år sedan. Allt fokus lades i media på om det skulle finnas dokument om dem i Stasiarkivet, och när dokument inte hittades om dem tolkades det av svensk press som att det var bevis på oskuld. Ingen tycktes ställa sig den högst relevanta frågan om varför dokument skulle hittas där över huvud taget. Eller vad ohittade dokument ens kunde betyda.

Av professor Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner (2011) framgår att Säpo inledningsvis hade utrett Möschler för eventuellt samröre med Stasi, men därefter ändrat fokus till frågan om eventuellt samröre GRU. 

GRU råkar vara en militär underrättelsetjänst, till skillnad från Stasi som är en civil säkerhets- och underrättelsetjänst som inte primärt sysslade med militär underrättelseinhämtning (det var en helt annat organisation som gjorde det för DDR) 

Behöver jag påpeka att GRU dessutom var sovjetisk? Förstår ni att löjets skimmer föll över svensk press, som satte allt fokus på ett arkiv där initierade begrep att just precis där var sannolikheten inte hög att hitta några eventuella papper av intresse för klarläggande av frågeställningen om huruvida Möschler jobbat för Sovjetunionen eller ej. 

Stasifixeringen är stor och Stasi var en enorm organisation, men man får aldrig glömma att Stasi inte var allt. Stasi var bara en del av SED-diktaturen, och SED-diktaturen var bara en del i en stor koncern styrd från Moskva. Således är det väldigt många arkiv vi skulle behöva titta i för att förstå den stora helheten.

Genom att ha stor tillgång till Stasis arkiv och mindre tillgång eller ingen tillgång alls till många andra länders underrättelse- och säkerhetstjänsters arkiv skapas en skev bild. Tårtbiten om Stasi har gett oss oändliga kunskaper om denna verksamhet, men vi får inte Stasi-förblindas. Stasi var bara en del av förtryckarapparaten bakom järnridån.

 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Journalistik, Stasi, Sverige, Tyskland. Bokmärk permalänken.