Jan Guillou påstår att han är den som allra främst kritiserat avarter inom journalistiken

Norska tv-stationen NRK har gjort en dokumentär om Jan Guillous bokprojekt Brobyggarna. Programmet sändes i mars 2014 och finns med länk här. Här får vi följa med Jan Guillou till Finse, där en av romanerna utspelar sig. Jan Guillou berättar att hans böcker hämtat inspiration från morfadern och hans två bröderna, som sponsrades med utbildning till diplomingenjör i Dresden. Jan Guillou minns hur morfadern brann för tekniken.

Men det är inte en äkta släktsaga. Jan Guillou berättar att han lånar friskt. Om det norska järnvägsbygget får vi veta att källan i princip helt är Sigvard Hebers självbiografi Da Bergensbanen blev till där ”forfatteren forteller om fem års ingeniørliv på høyfjeldet”. Ni hittar boken här. 

Den norska reportern berättar (18 minuter in i programmet) om stormen kring Paul Frigyes bok om Jan Guillou och om Guillous påståenden om faderns bakgrund inom den franska motståndsrörelsen. Jan Guillou beskriver det hela som ”nätskvaller som förvandlats till journalistik”. Reportern konstaterar att det stormar ofta kring Jan Guillou. Hur är det att leva med det här? Svaret är att det går utmärkt med rätt kläder och ett fartyg att lita på.

”Det här bråkandet som jag hamnar i har egentligen ett centrum och det är det enkla förhållandet att jag är så, har alltid varit passionerat intresserad av journalistik. Det innebär också att jag offentligt har kritiserat avarter och fel inom journalistiken mer än vad andra har gjort och den som tar på sig den rollen kommer utan tvekan att bli betraktad som någon som är högfärdig och menar sig vara bättre än ni andra”, säger Jan och hänvisar till att han därmed brutit mot den berömda Jantelagen.

Jag repeterar: Jan Guillou påstår alltså att han kritiserat ”avarter och fel” inom journalistiken, och dessutom mer än vad någon annan har gjort. Jag häpnar.

Jan Guillou dömdes alltså 1974 för spionage mot Sverige för något som han själv i dag försöker förklara som journalistik, det vill säga publiceringarna i Fib/Kulturfront. I förhören med Säpo som jag har läst flera gånger framskymtar över huvud taget inte någon journalistisk passion från Jan Guillous sida. Han lider enligt min mening av fullständig avsaknad av journalistisk identitet. Eller som han själv skriftligen sammanfattar det från fängelsecellen i januari 1974:

”Vårt avslöjande om svenskt spionage i Finland sades utgöra ‘synnerligt men’ (det högsta betyget)”.

Kort och gott: Jan Guillou berömmer sig själv för att ha skadat det svenska samhället, vilket gör att han själv lägger fram bevis för att han själv tillhörde denna kategori av journalistisk avart som han nu säger sig vara främst på att kritisera. 

En annan ”journalistisk” metod under IB-avslöjandet var stöld av IB:s post. Guillou visar sig vara väl medveten om att detta var en brottslig handling och berättar i sina så kallade yrkesmemoarer från 2009 (sid 185 pocketversionen) att ”den person som hjälpte mig att stjäla post och stoppa tillbaks den efter avfotografering men före IB-budets ankomst, begick minst två brott och skulle få fängelse förutom sparken i händelse av att vi åkte fast.”

En annan ”journalistiskt” ytterst tveksam metod har jag sammanfattat som outsoursing av förhörsverksamhet till främmande makts underrättelsetjänst. Jag har tidigare på denna blogg behandlat Jan Guillous brev till Abu Leila, chefen för underrättelsetjänsten i den palestinska organisationen DPFLP, vilken, liksom Jan Guillou, hade nära kontakter med sovjets underrättelseorganisation KGB. Brevet gick i grund och botten ut på att Guillou uppmanade palestinierna att gripa och förhöra IB-agenten Gunnar Ekberg under dödshot. Mer om detta kan ni läsa här där ni finner själva brevet, engelsk orginaltext samt RPS/Säks översättning. Här finner ni även förhör med Jan Guillou själv berättar om varför han skrev brevet.

Dessutom försöker sig paret Bratt/Guillou på att försöka genomföra avlyssning av en statlig chefs sovrum. De låter skicka efter en utländsk specialist för att genomföra avlyssningen. Något bevis för att avlyssningen genomfördes har aldrig lagts fram. Mer info här.

I samband med att Jan Guillou konfronterar IB-agenten Gunnar Ekberg i hans hem tar han med sig två personer från FNL-rörelsen, varav en var utbildad på partiskola i Sovjetunionen och DDR. Dessa två ”politiska företrädare” för Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna, KFML, skulle fungera som skydd/eskort för Guillou enligt Guillou. Han förklarar också för SVT 1973 att de var med för att vara ”vittnen” samt att de skulle ”ställa särskilda frågor” under intervjun/konfrontationen, således vara någon form av bisittare.

Låt oss nu titta i tidningsläggen! Vad händer när alla dessa ”arbetsmetoder” kom fram i sin samtid?  

När husrannsakan sker på FiB/Kulturfronts redaktion reagerar journalister, t ex KvP:s journalistklubbs ordförande i KvP. Yttrande- och pressfriheten är i fara och ett hårdnande klimat skönjs, heter det. Men bara två dagar senare, den 28 oktober 1973, blir det annan ljud i skällan. Detaljerad information och alla turer kring avlyssningen mot ÖEB-chefen Rydström liksom den danske avlyssningsexpert som tillkallats blev känd för allmänheten. Nu kommer också reaktionerna. Här har ni några exempel:

Centerns Torbjörn Fälldin, då i opposition, påpekade att brottslighet i skydd av tryckfriheten inte kunde få förekomma (SDS 11 november 1973)

Vestmanlands läns tidning (FP) menar att Journalistförbundet borde kunna ”ta upp en yrkesetisk fråga: skall journalister… verkligen anlita avlyssningsapparater och hemliga mikrofoner”.

”För bestämda politiska syften har (IB-avslöjarna) försökt skapa en grotesk bild av en svensk polisstat där det på regeringens order i fascistisk anda bedrivs klappjakt på vänsterkrafter”, skriver Socialdemokratiska Arbetarbladet och menar att man inte bara ska vara misstänksam mot myndigheter utan även mot de krafter som vill sabotera det demokratiska systemet, vilket bara kan syfta på IB-avslöjarna.   

”Journalistik får inte utföras med spionmetoder. Då förlorar tidningsmännen i anseende hos den allmänhet, de både skall tjäna och bevaka den s k överheten åt”, skriver Folket (S).

Men redan innan detta har tveksamhet kring avslöjandet väckts. IB-avslöjarna har visat sig ha fel om vissa saker.

Sydsvenska Dagbladet pekar den 25 oktober på att de ”sensationellt uppslagna uppgifter” som Fib/Kulturfrontmedarbetarna har fått har ”kommit ur en mycket grumlig källa”, vilket inte kan anspela på någon annan än huvudkällan, den alkoholiserade Håkan Isacson, som fått lämna sin tjänst för statlig hemlig tjänst efter att ha begått oegentligheter.

Det nämns ofta att Författarförbundet ställt upp bakom IB-avslöjarna, men i Sydsvenska Dagbladet den 22 november 1973 kan man läsa att författaren Tore Zetterholm skrivit i Aftonbladet (S) och förklarat att av förbundets 1 500 medlemmar har bara 300 ställt upp för IB-avsljöjarna. Zetterholm och många andra har vägrat delta i sympatiåtgärder då de…

…inte vill solidarisera sig med ”en falang som genom sitt hårda hävdande av klasskamp och proletariatets diktatur är motståndare till demokrati och reformism”, citerar SDS ur Aftonbladet.

Socialdemokratiska tidningen Arbetet tar på ledarsida och i nyhetsmaterial den 23 november upp att man bör ifrågasätta en del inslag och bevakning av IB-affären. Som exempel nämns ett inslag som enligt Arbetet betecknades som ett ”grovt journalistiskt övertramp”. Chefen på Ekoredaktionen har på nyhetssida fått gå ut och pudla kring inslaget som Gunnel Granlid och Karl-Olof Norelius gjort. Vilka är de två journalisterna? Jo, tidigare medarbetare i Fib/Kulturfront som ju var en part i målet. Hon var förresten f d styrelseledamot i VPK och medarbetare i VPK:s tidning Tidssignal.

Den 7 december kan flera dagstidningar, bland annat Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter publicera förhör med Guillou och referat av eller hela tillhörade hemliga kurirbrev till Abu Leila. Rubriken i SvD är:

”Brev till terrororganisation:
GUILLOU-DIREKTIV 
OM ATT EKBERG
SKULLE DÖDSHOTAS”

Expressen publicerar hela brevet till Abu Leila, andra refererar frikostigt ur detta.

I en ledare med rubriken ”Ändamålen helgar medlen?” tar Sydsvenska Dagbladets ledarsida den 10 december 1973 upp frågan om om journalistiska arbetsmetoder för IB-avslöjarna. SDS konstaterar att avslöjarna agerat ”djupt förkastligt” i synnerhet vad gäller avslöjandena om FRA.

Samma ”betygssättning” menar SDS att man kan sätta på ”Guillous uppmärksammade brev till en marxistisk-leninistisk-palestinsk organisation” med instruktion om att Ekberg skulle avpressas upplysningar.

SDS noterar att Guillou i brevet skriver om ”den politiska effekt som skulle kunna utvinnas av ‘avslöjandet’ av Ekberg – allt avrundat med kommunistisk hälsning.” SDS varnar för ”extrema grupper” som försöker uppnå ”politiska effekter” genom devisen ”ändamålen helgar medlen”.

Det är ur detta perspektiv ni måste förstå att jag brast ut i gapskratt när jag fick höra Jan Guillou i norsk tv år 2014 hävda att HAN är den som…

”offentligt har kritiserat avarter och fel inom journalistiken mer än vad andra har gjort”

…och att det är på grund av denna höga moral som han ständigt attackeras och uppfattas som högfärdig.

Jan Guillou och Peter Bratt blev faktiskt rejält hudflängda i media i samband med IB-avslöjandet och det från många olika håll. Visst fanns hyllningskören där, men det tycks som om eftervärlden har glömt arbetsmetoder och de mycket kritiska rösterna som framfördes, och då inte bara på ledarsidorna. 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sverige. Bokmärk permalänken.