Spioner i Strömsbro. Eller stödagenter? Kommentar till Arbetarbladets artikel om Matreco

”Spionerna i Strömsbro” är den braskande rubriken på en artikel som lades ut i helgenArbetarbladets hemsida. Artikeln är skriven av Ulf Ivar Nilsson, som för tidningens räkning verkar ha ett specialtemat som heter ”Ulf Ivars historia”.

Artikeln handlar om den sovjetiska bilfiman Matreco, med verkstad i Gävle. Det är en artikel som har den före detta operationschefen på Säpo Olof Frånstedt som källa. Dels känns många uppgifter igen från sid 82-84 i hans memoarer Spionjägarna (del 1, 2013). Dels är det så att Frånstedt här berättar att det var han som var (hemliga) källan till Dagens Nyheters Leif Dahlins avslöjanden 1971 om Matrecos underrättelseverksamhet. Således är det en gammal historia som är värd att återberättas. Här klipps intressant information ur Arbetarbladets lägg in.

Det är en läsvärd artikel, men jag håller inte helt med Ulf Ivar Nilsson om en sak han skriver om:  

”Enligt honom (Frånstedt) råder det inget tvivel om att den till synes oskyldiga bilfirman ägnade sig åt spioneri i stor skala på uppdrag av den militära sovjetiska underrättelsetjänsten GRU”, skriver Ulf Ivar Nilsson.

Själv noterar jag att Frånstedt i sin bok är väldigt sparsmakad med ordet ”spion” respektive ”spioneri” om Matrecos-anställda. Den enda gången jag hittar att han använder ordet är i en mening om att Matreco bedrev ”en till handelsföretag maskerad spionverksamhet”. I övrigt beskriver Frånstedt att det sker ”aktioner via Matreco”, att det var var en ”GRU-verksamhet” eller en ”verksamhet”. Från huvudkontoret i Stockholm skickade man ut information till bl a sovjetiska flottan om kommande svenska flottövningar och ryssen svarade med ”störningar” (typ att sovjetiska fiskebåtar lade sig i vägen för den svenska marinen). Det låter inte som spionage i mina öron. Därför hade jag istället skrivit det försiktigare:

”Enligt Frånstedt rådde det ingen tvivel om att den till synes oskyldiga bilfirman ingick i en storskalig underrättelseverksamhet”vilket är en helt annan sak.

Är det så stor skillnad då? Absolut. Ju fler underrättelseaffärer och spionhistorier jag hittar desto tydligare är det att media gärna vill upphöja det mesta till mer än vad det är. Ordet agent blandas alltför ofta ihop med ordet spion. Det verkar vara svårt att förstå att underrättelseinhämtning och spionage inte är synonyma begrepp.

Spioneri är olagligt. Underrättelseinhämtning behöver inte vara det.

Spioneri handlar alltså om att någon försöker komma över uppgifter som kan medföra men för rikets säkerhet, eller men för totalförsvaret, och att syftet är att överlämna detta till främmande makt. Att läsa i tidningen att det är storövning här eller där och sedan signalera till en fiskebåt som lägger sig på lagom störande avstånd är mig veterligen inte att betrakta som spioneri i lagens mening.

Jag vill också påpeka att det är väl känt att Östs underrättelseofficerare i princip alltid skyddade sig genom att skaffa sig diplomatisk immunitet. Således var det ambassadpersonal i Stockholm som bedrev underrättelseinhämtning, medan andra personer bedrev stödverksamhet. Det är här jag ser Matrecos insats, eftersom de t ex lät personer sova i lokalerna.   

1974 kom den f d IB-agenten Svante Winqvist ut med boken IB-affären – i vems intresse? Här kan vi läsa om hur Matreco i alla fall enligt en f d IB-agent kunde fungera.

Enligt Winqvist kunde t ex två Sovjetiska diplomater åka till Matreco med sin diplomatskyltade bil. Där lämnades bilen in på ”service” och under tiden hämtade diplomaterna ut en inbytesbil, en bil som de lånade och som av en händelse ännu ej omregistrats i det svenska bilregistret utan stod kvar på den ägare som precis sålt bilen.

Nu tänker vi tanken att diplomaterna egentligen jobbade för militära underrättelsetjänsten och gjorde vissa resor som hade väckt uppmärksamhet om de använt en diplomatskyltad bil.

”Om någon vaksam person trots allt noterat bilnummer och kontrollerar detta upplyser bilregistret om den gamla ägaren och diplomaterna har en viss chans att undgå misstankar”, skriver Winqvist.

I den här beskrivningen är ingen anställd på Matreco ”spion”. Det är inte olagligt att låna ut bilar man precis köpt till kunder som behöver serva bilar, och om ryska diplomater väldigt ofta behövde serva sina bilar är detta heller inte olagligt. Om man hade kommit på de ryska diplomaterna med att bedriva underrättelseinhämtning kunde de inte straffas då de hade diplomatisk immunitet, och inte heller kunde man anklaga Matreco för att ingå i denna kedja i spionverksamheten, för de hade ju bara lånat ut en bil. Det enda som hänt hade varit att diplomaterna hade utvisats ur landet.

Matreco hade uppenbarligen inte bilförsäljning som sin så kallade kärnverksamhet. Enligt Frånstedt ska de 1970 sålt 271 bilar i Sverige och gjort en förlust på 5-6 miljoner kronor. Själv intervjuade jag en person för några år sedan, som yrkesmässigt haft med Matreco att göra på 1980-talet:

”Matreco var av ett annat snitt än dem vi mötte hos de andra bilimportörerna. Jag minns speciellt en som presenterade sig som ’lagerchef’. Han hade skaffat sig ett svenskt efternamn för att smälta in men uttalet hade inte hängt med varför det svenska ordet ’lagerchef’ lät som ett ryskt namn. Som jag minns det var han bulgar och de andra i ledningen hade slaviska namn.”

”Matreco hade kontoret strategiskt placerat med utsikt över Bromma flygplats. De försökte senare flytta hela anläggningen till Boden, men då sa Säpo nej, om jag minns rätt. När mitt företag granskade bolaget var det uppenbart att verksamheten inte bedrevs i vinstsyfte precis, men så länge vi fick betalt var det inga problem för oss.”

Vidare beskriver Svante Winqvist i sin bok att politiska tidningar sällan brukar prunka av annonser. Den socialistiska tidskriften Clarté hade 1965 dock fått in annonser från:

  • Den sovjetiska bilfirman Matreco, som detta inlägg handlar om, vilket enligt Frånstedt tillhörde GRU-sfären (sovjetisk militär underrättelsetjänst)
  • Den sovjetiska nyhetsbyrån APN, även kallad Novosti, erbjöd nyheter från Sovjetunionen samt en handbok om Sovjetunionen. Jag noterar APN:s bidrag till Clarté med intresse då APN var en cover för agentverksamhet. KGB-agenten Igor Jelisevitj Sinitsyn arbetade just precis detta år som Novostikorrespondent med placering på sovjetiska ambassaden i Stockholm. Sinitsyns bravader ingår förresten i Gunnar Ekbergs och min stadsvandring i kalla krigets Malmö
  • svensk-ungerska föreningen erbjöd prenumerationer på Hungarian Review och Ungarische Rundschau.
  • Ett östtyskt bokförlag i Leipzig. Böckerna de ville sälja var bland annat mongoliskt-tyskt lexikon och lärobok i modern javanesiska, hebreisk grammatik, koptisk grammatik, bok om mandshuspråket m m, allt naturligtvis på tyskaAv annonsen framgår att man kunde beställa en katalog med hela utgivningen från DDR. Eller så kunde man ”nå” böckerna ”genom Er bokhandel”. Det här var gissningsvis vid en tid då sk A-bokhandlar fanns med fullsortiment. 

Det är inte förbjudet att göra dåliga affärer, eller ens att lägga ut pengar på ganska meningslösa annonser där satsat kapital inte kommer tillbaka via framtida försäljning. Hur stort var intresset att köpa Jaltabilar från Matreco bland Clartés läsare? Hur stort intresse var det bland Clartéläsarna att införskaffa mongolisk-tyska lexikon och koptisk grammatik på tyska?

Men intressantast av allt: Hur mycket betalade GRU- och KGB-styrda m fl för sina annonser i Clarté?

Det är frågor jag inte har svar på, men jag noterar med intresse att professor Birgitta Almgren i sin bok Inte bara Stasi konstaterar att Säpo 1964 hade en 64 sidor lång lista med svenska företag som bedrev export och import med DDR. En del av dessa bedrev affärsverksamhet, men en hel del var faktiskt ett ”svårgenomträngligt nät av partiaffärer som försiggick under täckmantel av privat företagsamhet”. Vi talar helt enkelt om ett sätt för diktaturer att i hemlighet slussa pengar till partier på vänsterkanten. 

”Svenska Säkerhetspolisen hade sedan början av 1950-talet misstänkt att Moskva och Östberlin låg bakom finansiellt och materiellt stöd till svenska kommunistiska tidningar, bokförlag och tryckerier. Detta ansågs som hot mot rikets säkerhet”, skriver Almgren och konstaterar att även om detta ansågs hota demokratin hade man då inga klara bevis. (sid 336)

Det var först efter murens fall som bevis kom i dagern. Som exempel nämner Almgren stödköp av tidningar, bidrag till en tryckpress för att inte tala om firma Tell Impex som fick provision på all möbelimport från DDR utan att ens ha haft med saken att göra. Gunnar Ekberg har i sin bok De ska ju ändå dö exempel från andra diktaturer som gav stöd till politisk verksamhet.

Historiker kan i efterhand hitta handlingar och visa på att handeln mellan Sverige och diktaturerna inte alls var så stor som man kunde tro. Att en del var täckbolag vars kärnverksamhet egentligen vara stödverksamhet för spioner och agenter som arbetade ute på fältet och/eller att slussa in pengar till politiska partier.

Det här begrep säkert Olof Frånstedt under hans tid som operationschef för Säpo under kalla kriget. Men hur mycket kunde bevisas? Det var ju självklart att fienden kände till svenska lagar och såg till att befinna sig i en juridisk gråzon där det var oklart om man kunde få till en fällande dom.

Det är ur detta perspektiv vi ska förstå hur Frånstedt beskriver Matreco. 

”Jag ville ha stopp på verksamheten som svällt alldeles för mycket”, skriver Frånstedt i sina memoarer som en förklaring till varför han vände sig till Dagens Nyheter och lät en reporter där avslöja Matrecos verksamhet.

Det låter inte som om åklagare stod på kö för att åtala. Och det förklarar varför Frånstedt är sparsmakad med ordet spion och spionage.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, GRU, KGB, Säpo, Sovjet, Sovjetunionen, Sverige. Bokmärk permalänken.