Mer om KGB-agenter i Aftenposten. Nu om pengar för värvning, om Treholt och Galtung Haavik

Det syns mig som om man ska hålla koll på norska Aftenposten de närmsta dagarna. De har tydligen en hel serie artiklar kring Treholtsaken. Det hela började alltså med att tidigare hemligstämplade ljudband från spionrättegången mot Arne Treholt nu släppts fria efter (om jag räknat rätt) 29 år.

Den senaste artikeln beskriver hur mycket pengar KGB behövde för att värva sina agenter. Dessutom upprepas den rekryteringsgång som jag känner väl till, men som andra kanske behöver bli påminda om. Det börjar med luncher och middagar, sedan blir personen ombedd att göra små tjänster, ganska oskyldiga sådana, som att ordna en broschyr eller köpa en bok. Som tack för de små tjänsterna får personen gåvor i form av cigaretter och sprit. Därefter stegras uppdragen och då är vi inne i kvittofasen. Signaturen på ett kvitto är ett klassiskt bevis för att någon utfört uppdrag för KGB (se Expressens PON-ärende 2009 då de kallat Guillou KGB- resp Sovjetagent).

I fallet Arne Treholt började hans arvoden på 500 norska kronor. Det finns ett annat intressant KGB-fall i Norge, vilket berör Gunvor Galtung Haavik, som 1977 greps och åtalades för spionage för Sovjetunionen under 27 år. Innan saken togs upp i rätten avled hon i Drammens fängelse. Således finns ingen dom på henne. Men norsk media bedömer henne utan tvekan som en KGB-agent. KGB ska ha fått henne på kroken då hon en längre tid vistades på sjukhus i Moskva. Räkningen på 8 500 kronor såg KGB till att betala. I och med att hon fick kvittot och lämnade in det till norsk myndighet för att få sjukkassa var hon fast, enligt KGB-rekryteringslogiken.

Här finns ytterligare en artikel samt en video på sex minuter som sammanfattar fallet Treholt. 

Här är den första artikeln om Treholtsaken som jag tidigare skrivit om.

Är det då så mycket nytt som kommit fram? Jag tror inte det, men det är tydligen väldigt viktigt att norsk media fortsatt skriver om de olika spionfallen. För några år sedan träffade jag en norsk journalist på en konferens i Visby och hon berättade då med anledning av ”Lanzefallet” att man i Norge var tvungen att regelbundet skriva om de olika spionfallen. Jag minns ej med hur många års mellanrum man var tvungen att skriva, men hade det gått tillräckligt många år fick man ej nämna personerna vid namn längre

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, KGB, Norge. Bokmärk permalänken.