Ljudband från Treholt-rättegången avhemligade

Norske Aftenposten publicerade i går en artikel om att tidigare hemliga ljudband från rättegången mot Arne Treholt nu har avhemligats, 29 år efter det att spionrättegången hölls. Vinkeln på artikeln var att norska säkerhetspolisen arbetade med dubbelagenter och hade hög övervakning på KGB-officerare. Knappast förvånande, men bra att det skrivs. Vi jobbade ju också på detta sätt, fastän svensken ibland tycks tro att vi levde i en annan verklighet.

Av ljudbandet berättar avdelningschefen Brusletto att KGB:s program för att värva agenter följde ett upplägg som användes världen över. Det hela började med att ”kandidaterna” blev bjudna på middagar och luncher.

”KGB-offiseren tar også med seg brennevinsflasker og sigaretter som gaver. Det er jo et slags sesam-sesam i vårt land”, sa Brusletto och fick den samlade rätten att skratta.

Brusletto beskrev också att KGB i synnerhet fick grepp om sin kandidat om vederbörande tog emot pengar som gåva. Vad som ej står i artikeln men bör ha sagts i rätten är väl rimligen att denna ”gåva” kompletterades med en liten väntjänst, inte något farligt, bara något litet oskyldigt och som väntjänst behövdes bara ett litet kvitto, som vederbörande behövde signera. För formens skull. 

Jämför gärna med vad spionåklagare Tomas Lindstrands och andra experters uttalande i Guillous så kallade KGB-affär, länk här.

Till artikeln i Aftenposten finns en inspelad intervju med Arne Treholt, som i dag bor i Moskva. Han tycker att det är bra att banden avhemligas eftersom han menar att man blåst upp en bild i samband med rättegången att allt var stort och farligt. Han nämner t ex krypskyttar som ska ha legat på taken.

Arne Treholt greps 1984 på flygplatsen i Oslo. Han var på väg för att träffa sin KGB-handlägare Genadij Titov i Wien och Treholt hade 65 graverande dokument med sig i väskan som han skulle ge till sin handläggare. Treholt dömdes året därpå till 20 års fängelse, men benådades 1992. Titov hade även varit förbindelseofficer till Gunvor Galtung Haavik. 

p.s. har ni förresten tänkt på hur ofta det visar sig att journalister visar sig ha varit spioner eller agenter. Arne Treholt är journalist i grunden, men var statstjänsteman när han greps. Stasiagenten Günter Lanitzki hade journalistiken som cover när han reste i Sverige som agent, och han arbetade som presskontakt i Berlin och rapporterade om Västjournalister. Stasiagenten ”König” alias Björn Jensen var ju journalist under tiden han var agent och rapporterade till Stasi om svensk respektive tysk socialdemokrati. Den danske journalisten Jan Stage har erkänt att han varit agent för Castro och gått kurir till Che Guevara under sin tid som utrikeskorrespondent. Kim Philby var journalist. Och ja, Jan Guillou har jag ju redan nämnt. Spiondömd 1974 (tillsammans med Bratt) och erkände samarbete med KGB 2009, vilket fick spionåklagare Lindstrand att göra sitt utlåtande, som jag redan länkat till. Stasis utrikesspionage hade förresten en hel avdelning som arbetade med desinformation. Alla som jobbade där, på avdelning X var… journalister. Günter Wallraff var registrerade av HV A som agent i Rosenholzlartoteket, vilket kom fram 2003 när CIA lämnat över materialet till BStU, men efter ett domstolsbeslut får han ej kallas agent längre, utan (om jag förstått det rätt) bara Kontaktperson, KP. Journalisten Frank Berger, som Wallraff samarbetade med kring Längst därnere, har däremot Welt konstaterat var Stasiagent när boken skrevs.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i KGB, Norge. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ljudband från Treholt-rättegången avhemligade

  1. Claes Henrikson skriver:

    Hej Lena!
    Självklart inte. Men som du själv säger, det är nga stycken. Anmärkningsvärt nga.
    Vilket iofs säkert inte beror bara på journalisterna. Eller den information de bär (om den skulle vara okänd för uppdragsgivaren). Journalisters (eller snarare mediemänniskors) värde ligger väl i den information de förmedlar.
    Lutaspelare och hovnarrar hade ju i detta fall en särställning – de ansågs kunna säga ”sanningen” till Kungen utan att ådra sig dennes vrede. Kanske är detta Jan G:s rätta befattningsbeskrivning?
    //Claes

  2. Claes Henrikson skriver:

    Mönstret för värvningarna går igen, som sagt. Och de flesta förråder ju sitt land, inte för pengar utan av övertygelse. Kanske ligger korrelationen där, vad avser journalisterna.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Claes!
      Varifrån man rekryterar sina spioner/agenter har ju varierat i historisk tid. Lutaspelare vid de europeiska hoven är väl inte prio ett längre att rekrytera. Städerskors och sekreterare ligger väl fortfarande rätt väl till. Journalisten är passande rekryteringsobjekt för dagens verksamheter. Vederbörande är samhällsengagerad, rör sig väldigt fritt och är av naturliga skäl intresserad av information. Vilket inte betyder att alla journalister faller i fällan och blir värvade eller faller för desinformationsförsök.
      //Lena

Kommentarsfältet är stängt.