Granskningsnämndens friande av P3 Dokumentärs ”Sjukhusspionen i Göteborg”. En radio- och tv-lag ur takt med tiden och intressant koppling till tv-avgiften

För lite drygt två veckor sedan, den  17 februari i år, meddelande Granskningsnämnden på sin hemsida att de friat P3 Dokumentärs ”Sjukhusspionen i Götebog”, dnr 13/01244, se pressmeddelande här.

Granskningsnämndens beslut är onekligen mycket läsvärt, även för den som inte är intresserad av underrättelse- och säkerhetstjänster.

Fallet med den före detta IB-agenten Svante Winqvists två år långa kamp mot Sveriges Radio visar nämligen med all sin tydlighet att radio- och tv-lagen och Granskningsnämndens uppdrag är helt ur takt med sin tid. 

Det är svårt att enkelt sammanfatta två års horribla turer och Sveriges Radios hantering av programmen ”Sjukhusspionen” från 2011 respektive ”Sjukhusspionen i Göteborg” från 2013. Men jag ska försöka:

Min slutsats är: radio- och tv-lagen, för att både reglera public service och kommersiella kanaler, fungerade på 1900-talet eller i alla fall fram till i början på 1990-talet. I dag lever såväl allmänheten som programföretagen i en helt annan verklighet.

Grunden är att Granskningsnämnden bara kan granska det som radio- och tv-lagen reglerar, nämligen ”tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv och ljudradiosändningar” som förmedlas via ”elektroniska kommunikationsnät”. Dessa sändningar ska vara opartiska och sakliga samtidigt som programföretagen ska beakta en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet. 

Det låter ju väldigt bra. Men…

  • notera att pod-radiosändningar inte faller under Granskningsnämndens och radio- och tv-lagens ramar. 
  • Notera gärna hur ofta som diverse tv- och radioprogram, som Ekot, Uppdrag Granskning m fl i den Granskningsnämndsmöjliga sändningen hänvisar till ”extramaterial” som de lagt ut på sin hemsida, och som jag nu förstått inte är möjligt att få prövat hos Granskningsnämnden eftersom det faller utanför GRN:s ramar. Det kan gälla dokument, hela intervjuer, chatt med reportrarna som gjort programmet osv. 

Är det här så illa då? När jag gick ut i arbetslivet i slutet på 80-talet kunde en kollega säga:

”Såg du på tv igår?” 

Då visste alla vad vederbörande menade och vi kunde gemensamt sitta på fikan och diskutera. Således kan vi konstatera att på 1900-talet hade vi antingen själva hört/sett det aktuella programmet, eller hade någon inom räckhåll som hade gjort det. Utbudet var så att säga inte särdeles stort.

I dag är det något helt annat. Vi formligen översvämmas av kanaler och det är inte alls säkert att vi själva får veta om att vi varit med i ett program, därför att vi själva inte råkade ha radion på och ingen vi kände hade det heller.

Det är här IB-agenten Svante Winqvists erfarenheter kommer in. Han visste inte om att han fått en väldigt framträdande roll när Sveriges Radios P3 Dokumentär i mars 2011 sände programmet ”Sjukhusspionen”.

Han hade ingen aning om att personer i programmet beskyllde honom för att ha gjort klandervärda saker som han de facto inte gjort.

Enligt gällande programregler borde journalisten på eget initiativ ha kontaktat Svante Winqvist år 2011 för att be honom kommentera anklagelser och påståenden, men så gjorde hon inte. 

Ska vi inte se det här som en bisak, för det här var väl bara ett program som sändes en gång i mars 2011 och möjligen med en repris veckan efter? Rätt länge sedan och ingen i Svante Winqvists bekantskapskrets tycktes ju ha hört programmet heller, i det mediebrus vi lever i på 2000-talet.

Men så var det ju det där med podradiosändningar. Enligt praxis läggs många program genast ut som nedladdningsbara filer på SR:s hemsida efter sändning.

Det är i grund och botten jättebra, men om Public Service nu som i fallet med Svante Winqvist förmedlat en podradiosändning innehållande felaktiga påståenden och utpekat Winqvist som klandervärd utan att han getts chans till genmäle så innebär det att ett oräkneligt antal människor faktiskt har laddat ner denna förfärliga podradiosädning. Många har antagligen kvar den i sina telefoner och datorer. 

I det här fallet låg podradiosändningen ute i ca 365 dagar och Sveriges Radio har hittills vägrat berätta hur många nedladdningar som gjorts av programmet, dvs vill ej berätta hur stor skada de åsamkat Svante Winqvist som person.

Första steget som Winqvist gjorde var att per rekommenderat brev kontakta SR:s juridiska avdelning och påpeka felaktigheter som begåtts. Den juridiska avdelningen meddelade Winqvist i princip per vändande post, per mejl i mars 2012, att de förberedde ett genmäle:

”För tillfället har vi gjort programmet otillgängligt för nedladdning i väntan på att vi kan införa dina kommentarer”, skrev den juridiska avdelningens företrädare.

Fast på hemsidan berättade Sveriges Radio en helt annan version för allmänheten:

”På grund av tekniska problem är podcasten inte tillgänglig för tillfället”, vilket ni kan se här. 

Ett etiskt och juridiskt problem framställdes alltså för allmänheten som ett tekniskt problem. SR kunde valt en formulering som var sann, men gjorde det inte. Men detta är inte något Granskningsnämnden kan ha synpunkter på.

”Dessa bestämmelser är inte tillämpliga på textinformation på programföretagens webbplatser. Anmälarens invändningar som rör tillkomsten av programmet och den textinformation som förekommit på SR:s webbplats lämnas därför utan åtgärd”, står det att läsa i GRN:s beslut här. 

Vidare visade programföretaget att skyndsamhet för att rätta fel inte tycktes var något adelsmärke för Sveriges Radio. Inte ens en bokning av intervju hade skett efter ett halvår.

Efter sex månader tröttnade Winqvist och anmälde programmet till Granskningsnämnden, som avskrev ärendet eftersom Winqvist kommit in med sin anmälan för sent. Anmälningstiden är tre månader från etersändning, vilket innebar att Winqvist borde ha anmält programmet i juni 2011, fastän han inte fick höra talas om programmet förrän mars 2012. 

Om Sveriges Radios reporter åsidosätter gällande regler om att utpekade parter ska ges möjlighet till genmäle så är det fortfarande tremånadersregeln som gäller.

Ska man tolka lagen och GRN:s tolknings av denna är det således var och ens skyldighet att hålla reda på alla sändningar som görs om oss så att vi inom lagstadgad tid kan anmäla felaktigheter, även sådana program som vi inte har en aning om att vi nämns i. 

Är detta då sant? Absolut! För det är precis det som Granskningsnämnden kommit fram till:

”Anmälarens invändningar som rör tillkomsten av programmet … lämnas därför utan åtgärd”, står det ju att läsa i GRN:s beslut här. 

GRN valde att inte pröva ursprungsprogrammet från 2011. Här blev det en juridisk lek där SR hävdade att man haft en ny version av programmet i sändning 2013.

Problemet var bara det att programföretaget ”glömde bort” att berätta just precis detta för allmänheten! Eller möjligen att man medvetet smög så mycket som möjligt inför allmänheten. 

För det första hade man bytt titel på programmet – från ”Sjukhusspionen” till ”Sjukhusspionen i Göteborg”.

För det andra hävdade Sveriges Radio på sin hemsida i programtablån att det var en ”repris”, vilket du kan se på skärmdumpen här. 

SjukhusTabla2013.05.04

Skärmdump från Sveriges Radios hemsida 2013.05.04. Inget som Granskningsnämnden kan beakta vid en anmälan om hur Sveriges Radio hanterar sin programverksamhet.

405 dagar efter utlovat genmäle (!) sändes programmet med Svante Winqvists kommentarer, samt en hel del borttaget ur programmet och med nya speakertexter/påståenden som starkt förändrade programmet. Men om detta sades inget i sändningen.

Nu kommer vi till det roliga i kråksången. På sid 1 och 2 i Granskningsnämndens beslut kan vi ta del av hur 2013 års sändning presenterades i etern.

På sidan 1 framgår att det uppenbarligen varken sades ordet ”repris” eller ”nytt program” eller ”ny version”. Man sa helt enkelt ingenting om programmets status. Det enda som framgick före sändningen var att ”P3 Dokumentär handlar i dag om Sjukhusspionen.”

Programmet P3 Dokumentär sänds under två timmar med avbrott för Eko-nyheterna. På sid 2 i Granskningsnämndens beslut står följande att läsa:

”Under programmet gjordes ett avbrott för Eko-nyheterna. När programmet återupptogs lämnades följande påannonsering.

Välkommen till P3, Sveriges Radio. Det här är en repris av P3 Dokumentär.” 

Jag baxnar. För när man sedan läser sista sidan i Granskningsnämndens utlåtande står följande att läsa som slutsats:

”Av SR:s yttrande framgår att den första timmen av programmet var en ny version och att den andra timmen som sändes efter ett avbrott för nyheter var en repris av ett tidigare sänt program.

Nämnden, som konstaterar att det framkom först i påannonseringen av programmet efter avbrottet för Eko-nyheter att den andra timmen var en repris, anser att det tydligare kunde ha framgått av programpresentationen vilka delar av programmet som var nya och vilka som hade sänts tidigare.

Nämnden kan dock inte finna att det anmälaren tar upp i denna del innebär att det har förekommit någon överträdelse av kravet på saklighet.” 

Således får Sveriges Radio lite smisk på fingrarna för att inte tydligt i programpresentationen ha talat om vilka delar av programmet som var nya. Det var alltså bara lite olämpligt att undanhålla information om att första timmen av sändningen var en ny version, eller för all del ett nytt program.

Jag kan inte tolka det hela på något annat sätt än att Sveriges Radio medvetet försökte smyga undan för allmänheten att de gjort fel genom att undanhålla information om vad den första timmen var för slags program. Genom att inte definiera innehållet klarade de sig ifrån… ja vadå? 

Hur hade det varit om de tagit tjuren vid hornen och presenterat första timmen precis som det var? En helt ny version av ett tidigare program, eller möjligen ett helt nytt program byggt på intervjuer från ett äldre program. Vad i hela fridens namn var de rädda för?

Hade de sagt som det var hade det varit hederligt. Det hade skapat förtroende för Sveriges Radio. Som den Public Service-kanal de är, är de banne mej satta att tjäna den svenska befolkningen och att undanhålla viktig information är faktiskt ett sätt att ljuga.    

Men så felaktigt hanterande att Granskningsnämnden skulle få för sig att ge Sveriges Radio kritik för undanhållande av information var det alltså inte.

Sveriges Radio hade i sin programtablå på nätet (se skärmdump ovan) presenterat det hela som ”en repris”, men detta faktum som tydligt torde visa Sveriges Radios avsikter att dölja fakta för allmänheten, lämnar Granskningsnämnden alltså därhän. 

Varför då? Låt mig upprepa:

”Dessa bestämmelser är inte tillämpliga på textinformation på programföretagens webbplatser. Anmälarens invändningar som rör tillkomsten av programmet och den textinformation som förekommit på SR:s webbplats lämnas därför utan åtgärd”, står det ju att läsa i GRN:s beslut här. 

Det är väl någonstans här vi kan konstatera att radio- och tv-lagen och Granskningsnämnden är fullkomligt ur takt med sin tid. Genom sin webbplats förmedlar nämligen Sveriges Radio och andra radio- och tv-företag mängder av information om vem de är, vilka ställningstaganden de gör, för att inte tala om alla nyheter och program som finns där. En hel del som faktiskt aldrig gått ut i etern dessutom!

Att inte ta med i bedömningen hur Sveriges Radio framställer sina programsändningar på sin hemsida är ju som om våra domstolar skulle avfärda all skriftlig bevisning i rättegångar och bara låta vittnesskildringar vara grund för fällande respektive friande domar!

Jag noterar också att Granskningsnämnden inte med ett ord nämnde att Svante Winqvist i sin anmälan hade tagit upp frågan om att programföretagets tidsmässiga agerande. Winqvist har pekat på att Granskningsnämnden nyligen fällt Ekot för att det tog sextio (60) dagar till dess att en rättelse gjordes.

Från det att SR:s juridiska avdelning meddelade Winqvist att de förberedde sig för att ge honom ett beriktigande till det att programmet de facto sändes tog det nämligen 405 dagar! Ur detta perspektiv borde Winqvists tidsaspekt ha berörts  med åtminstone en kommentar av Granskningsnämnden, men så icke. 

Svante Winqvists kamp att få ett beriktigande i Sveriges Radio och Granskningsnämndens agerande kan inte ses som enbart något för personer som är överintresserade av historia i allmänhet och underrättelsehistoria i synnerhet. Det är mycket mer.

Såväl Public Service som kommersiella programföretag som sänder enligt radio- och tv-lagens tillstånd får en allt större verksamhet som inte berör själva sändningstillståndet. De är i högsta grad aktiva på nätet! 

Frågan är var den så kallade kärnverksamheten i dag ligger hos t ex Public Service och kommersiella kanaler? Ligger den i den så kallade etern eller har gränsen passerats så att kärnverksamheten i dag befinner sig i våra datorer, dit numera även mobiltelefoner hör. 

Tänk på detta nästa gång du hör ett programföretag hänvisa till sin hemsida med extramaterial, fullständiga intervjuer och dokument som du kan ta del av. Granskningsnämnden anser alltså att detta inte har med deras granskningsuppgift och radio- och tv-lagen att göra.

Jag går in på Radiotjänsts hemsida och läser vad där står om varför vi ska betala ”radio- och tv-avgift”:

Avgiften

Radio-och tv-avgiften går till Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio (UR). Det är du som betalar för programmen och för webben med din radio- och tv-avgift. Därför behöver SVT, Sveriges Radio och UR inte ta hänsyn till om ett program är lönsamt, om det säljer reklam eller vad politikerna och andra människor med makt tycker om programmet”, länk här.  

Jag kan också läsa att våra politiker anser att det är viktigt att vi har oberoende radio och tv och att detta regleras via Lagen som reglerar radio- och tv-avgiften, Lag (1989:41) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst, och när jag går in på den lagen läser jag att en förutsättning är att programföretaget har tillstånd enligt radio- och tv-lagen, vilket innebär att Granskningsnämnden ska kunna granska att programföretaget upprätthåller de krav som ställs enligt radio- och tv-lagen.

Men vänta nu! Radiotjänst hävdar att jag betalar radio- och tv-avgift även för Public Service-företagens webb-verksamhet medan Granskningsnämnden hävdar att de inte kan granska det som är på webben. Ligger det inte en hund begraven någonstans?

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, Sveriges Radio. Bokmärk permalänken.