1974 års syn på framtidens kommunikationssamhälle: begränsa utbudet av information och starta studiecirklar

Den som har följt min blogg ett tag har nog noterat att jag älskar gamla tidningsklipp, för att inte tala om gamla tv- och radioinslag. Tidens tand gör att vi reagerar på språket och framställningarna. Få saker tycks vid närmre granskning vara tidlösa efter något decennium eller två. Eller som min f d chefredaktör på Lexikon 2000 förklarade när jag anställdes som lexikonredaktörBra Böcker i mitten på 90-talet:

Vi kan inte skriva neutralt. Vi tror oss göra det, men efterföljande generationer kommer obönhörligt att hitta något att skratta åt eller förfasa sig över. 

Det här har inte med IB, underrättelse- eller säkerhetstjänster att göra, men det har definitivt att göra med den samtid jag gärna skriver om. Kalla krigets epok. Den 1o september 1974 hade Sveriges Public Relations Förening, SPR, (sic!), numera Sveriges Kommunikatörer, en sammankomst, oklart var. Enligt Tidningen Resumé ska SPR under året ägna sig åt ”Människan i dagens och morgondagens kommunikationssamhälle” och första delen var alltså en paneldebatt på temat ”Vilket kommunikationssamhälle står vi inför?”

I panelen satt PR-konsulten Olle Kellermann som ordförande och förde diskussion med Sveriges första professor i historia Birgitta Odén, Lunds universitet, ledarskribenten på DN Olle Alsén och professor Lars Ingelstam, stadsrådsberedningen. 

Ingen i panelen ville spå hur den tekniska utvecklingen ska bli, men alla tycktes engagerade i frågan om det ”öronbedövande” informationsbrus som medborgarna 1974 befann sig i, ordval som nu fyrtio år senare får en annan klang och i alla fall får mig att le. Eller hur?

Tänk om man kunnat skicka paneldebattörerna i en tidsmaskin till nutiden och för att smaka på dagens verklighet, och sedan skickat tillbaka dem igen. Hade de ändrat sina panelsvar, måntro? 

Odén pekar i alla fall på en undersökning från PUB (vad det nu är) ”som visat att många inte klarar av det språk som talas i t ex Aktuellt och Rapport.” Lösningen är skolan. Själv undrar jag om det verkligen var så svårt att förstå Aktuellt och Rapport på den tiden. Någon som minns?

Lars Igelstam, chef för sekretariatet för framtidsstudier, ger i alla fall lösningen i en trestegsraket:

  1. eleverna ska förberedas för en kritisk granskning av information (vänta nu, det låter ju precis så som skolan är nu, väl?)
  2. Utöver detta anser Igelstam att ”samhället” måste ”bestämma vad som är mer eller mindre relevant information och därigenom kunna begränsa utbudet” (sic!)
  3. Resurserna ska satsas på de som har svag kompetens.

Ingelstam anser att utbudet behöver dämpas och föreslår informationsfrid, t ex från ”kommersiella störningar t ex i stadskärnorna, på motorvägar, i brevlådorna”. Genom att begränsa utbudet ska medborgarna kunna ta till sin rätt information på ett bättre sätt. Men hur ska detta ske? Igelstam och Odén har svaret: studiecirklar. Socialdemokraternas aktuella cirkel ”Energi 75” pekas ut som ett föredöme för hur medborgarna blir en del av det demokratiska systemet då de på så sätt sysslar med samhällsproblem. 

”Så enligt dessa två paneldeltagare kommer framtidens kommunikationssamhälle förhoppningsvis ha dämpat bruset över de idogt studerande cirkelmedlemmarna som alla talar samma språk i samhällsengagerande frågor”, avslutar Tidningen Resumé giftigt.

p.s. DN:s ledarskribent trodde inte att begränsningar av informationsutbud var den optimala lösningen. För övrigt undrar jag om framtidsstudier, så kallad futurologi, är så hippt längre. Eller kanske skådar jag ett blivande forskningsämne. Hur fel respektive rätt har våra framtidsförståsigpåare haft egentligen? Jag tror det kan bli en riktigt rolig bok. d.s.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i tidsanda. Bokmärk permalänken.