Är Guillous researchfel i paritet med Frigyes? Om journalisters rädsla och brott mot yrkes- och publicitetsregler

I torsdags meddelade förlaget Norstedts att journalisten Paul Frigyes bok ”Höjd över varje misstanke” inte kommer att återutges.

”I samband med utgivningen av Höjd över varje misstanke i januari uppdagades att boken innehöll några allvarliga sakfel”, står det att läsa på förlagets hemsida. ”Norstedts tar hela ansvaret för det som inträffat, och ber Jan Guillou och författaren Paul Frigyes om ursäkt för detta. Felet är vårt då vi brustit i den källkritiska granskningen av bokens innehåll.Vi har alltså beslutat oss för att inte ge ut en ny utgåva av Paul Frigyes bok Höjd över varje misstanke.”

Det är alltså helt och hållet förlagets fel, menar förlaget. Men hur mycket ansvar ska ett bokförlag ta egentligen? Låt mig berätta om min anställningsintervju på ett bokförlag och om lexikonartikeln om Langobardiska järnkronan.

När jag anställdes på Bra Böckers Lexikon 2000 i mitten på 90-talet samtalade jag med min blivande chef om vad redaktörsjobbet innebar. Som redaktör för ett lexikon skulle jag, så gott det gick, faktakontrollera uppgifter, ibland göra texter begripligare för den så kallade allmänheten samt se till att uppgifterna ej stod i strid med annat i lexikonverket.

”Men vi kommer alltid att trycka fel”, sa min chef. ”Vårt jobb är att minimera felen.”  

Ett av förlagets lexikonverk, Nationalencyklopedien, fick på sin tid stor uppmärksamhet då de till varje nytt band skickade med ett rättelseblad till det förra bandet.

Tryckfelsnisse finns nämligen såväl i tidningsvärlden som i bokförlagsvärlden.

Ett och annat fel kan vi bortse från. Blir felen för många och är väsentliga så tappar utgivaren/författaren/journalisten i trovärdighet. Ibland kan direkta felaktigheter leda till rättsprocesser, indragna böcker etc.

Men det är också intressant att så mycket felaktigheter trycks utan att böcker dras tillbaka eller att journalister tas i örat av sina chefer. 

Jan Guillou gav 2009 ut sina så kallade yrkesmemoarer och påstod där att han inte tagit studielån (därför att han var en gentleman) samt pekade ut Säpo som skyldigt till att ha försökt hindra honom från att bli svensk medborgare på förvåren 1974. Men Jan motsäger faktiskt sig själv gällande lånen och har alltså ljugit i frågan. Påståendet om Säpo är bevisligen osant.

Den 23 oktober 1973 sitter Guillou i förhör hos RPS/Säk. Han beklagar sig då över att hans studielån inte räcker till någon rekreationsresa. I IB-åtalets personundersökning (som alltså bygger på Guillous egna uppgifter) uppges studielånen vara cirka 20 000 kronor. I sin ansökan om medborgarskap till Invandrarverket våren 1973 uppger han för myndigheten att han har 15 000 kronor i skulder. I de så kallade yrkesmemoarerna från 2009 hävdar han plötsligt att han inte alls tagit några lån, eftersom han är en gentleman.

Värt att notera: Min faktakoll har visat att 15 000 – 20 000 kronor vid den här tiden motsvarades av två års CSN-lån för studier på heltid, även om Janne bara tentade vid Stockholms universitet som om han läste på halvtid.

Antingen ljög Guillou för såväl RPS/Säk och den som skulle göra hans personutredning som för Statens Invandrarverk år 1973 eller så ljög Guillou i sin bok 2009. Man kan liksom inte både ha tagit studielån och inte ha tagit studielån i sitt liv.

Men vad viktigare är: lån har faktiskt inte någonting med gentlemannamässighet att göra. 

Hur var det nu med beskyllningarna mot Säpo? I sina så kallade yrkesmemoarer hävdar Jan Guillou att han någon vecka före första publiceringen om IB (den 2 maj 1973 minus 1-2 veckor alltså, min anm) börjar undra varför han inte fått något medborgarskap ännu. Han börjar bli otålig, eftersom IB-publiceringen kommer att vara känslig. Guillou påstår i boken att han lämnat in ansökan om medborgarskap ”flera månader” före det att han drabbats av denna plötsliga oro. Han kontaktar en vän som jobbar på Invandrarverket för att höra varför inget händer. Vännen låter ansträngd på rösten och säger att en remissinstans har intervenerat. Guillou pekar ut Säpo som orsaken till att medborgarskapsärendet fastnat.

Det finns bara ett problem: Det hela är en lögn. Vem som helst (inkl Jan själv) kan ta del av Jan Guillous medborgarskapsärende på Riksarkivet Marieberg och konstatera fakta.

Av akten framgår att Jan Guillou själv daterar sin ansökan om medborgarskap den 28 mars 1973, vilket är samma datum som ankomststämpeln hos myndigheten.

Om Jan Guillou ringde vännen på Invandrarverket någon vecka före den 2 maj är det faktiskt bara mellan två och tre veckor efter det att han lämnade in sin ansökan om medborgarskap. Alltså inte flera månader, som påstås i memoarerna.

Gissningsvis har ärendet knappast ens fått en handläggare vid den här tidpunkten. Myndigheten måste ju dessutom hinna kontrollera vissa saker, som Guillou räknar upp i sin bok: ha bott minst 7 år i landet, fört en hederlig vandel samt kunna uttrycka sig i tal och skrift på svenska. Detta hinner inte svensk byråkrati kontrollera på 2-3 veckor om inte någon chef pekar med hela handen att just detta ärende ska prioriteras!

Intressant att notera är att Jans personbevis inte ankomststämplas hos myndigheten förrän i juni månad, vilket betyder att Jan Guillou inkommer med erforderlig handling till myndigheten en månad efter första IB-avslöjandet.

Ytterligare ett bevis för att Säpo inte behövde göra ett jota för att försena Jans medborgarskapsärende. Det klarade Jan alldeles utmärkt själv! 

Om Jan Guillou var stressad över sitt medborgarskap i april månad, som han påstår, visar han detta genom att fyra månader senare lämna in begäran om förtur i medborgarskapsärendet, vilket råkar vara en dryg vecka före det att Statens Invandrarverk för första gången tar kontakt med Rikspolisstyrelsen. Det är först i mitten av augusti 1973 som Statens Invandrarverk ber RPS yttra sig om Jans vandel och om RPS bifaller eller motsätter sig ett medborgarskap, allt enligt sedvanlig praxis i sådana här ärenden.

Ärendet har alltså fullständigt normal byråkratisk framfart fram till hösten 1973 då Guillou grips. Då är det helt naturligt att ärendet avstannar i väntan på avklarad förundersökning och eventuell rättegång. Man ger nämligen inte medborgarskap till en person som potentiellt sett skulle kunna få utvisning i sin eventuella framtida dom.  Kort och gott: Jan Guillou far med osanning i sina memoarer, läs mer här.

Värt att notera är att det finns en logik i att Guillou lämnar in ansökan om medborgarskap några veckor före IB-avslöjandet. Hade han lämnat in ansökan före den 17 januari 1973, när han råkade fylla 29 år, hade han tvingats göra de resterande månaderna av lumpen, vilket hans dåvarande sambo vittnat om för svenskt rättsväsende att han inte var trakterad av att göra och därför ej tidigare valt att ansöka om medborgarskap.

Således: Jan har här bevisligen låtit publicera grava faktafel rörande sin egen medborgarskapsansökan och beskyllt en svensk myndighet för att förhindra annan myndighets handläggning när det egentligen var han själv som medvetet valde tidpunkten för att ansöka. Att Jan inte lämnat in samtliga erforderliga handlingar med en gång kan knappast svensk Säkerhetspolis lastas för! 

I årtionden har Guillou dessutom återberättat historien om vad som hände på restaurang Tennstopet. Att det var här han fick ett tips om IB:s existens av en Expressen-journalist. Vem denna journalist var hade inte tidigare avslöjats, men i de så kallade yrkesmemoarerna från 2009 fick han nu ett namn: Bengt Erlandsson. Mannen beskrevs i sådan språklig form att man skulle kunna tro att han var död, men så var ej fallet. SvD-journalisten Mikael Holmström avslöjade i oktober 2009 (strax efter att Jans memoarer kommit ut) att Bengt Erlandsson läst Jans bok och inte begrep vad Jan menade. Det Jan skrivit var inte sant. Bengt Erlandsson nekade helt till händelsen. Han hade aldrig tipsat Guillou om IB. Han kände inte till IB. Han hade inte ens gjort lumpen.

Varför skulle han förresten ha gjort något så dumt som att tipsa en journalist på en konkurrenttidning om ett scoop – om han nu haft det?

SVD-avslöjandet är mycket underhållande att läsa och innehåller även frågor till Jan Guillou, som bland annat bemöter Erlandssons uppgifter så här:

”Det är en dementi jag absolut inte väntat mig. Men jag kan inte ha mints fel om det”, säger den allvetande Guillou, som alltså vet bättre vad Bengt Erlandsson sagt än vad Bengt Erlandsson själv vet.

Ni kanske tycker att de felaktigheter jag nämnt och som tryckts i Jan Guillous så kallade yrkesmemoarer är fullständiga skitsaker? Eller schiiiiitsaker, som Jan själv skulle ha sagt. Ja, till och med det där med KGB tog han ju inte med för att han uppfattade det som en schiiitsak.

Tänk om Piratförlaget skulle ha dragit tillbaka Jans bok ”Ordets makt och vanmakt” hösten 2009 och därefter skickat ut en pressmeddelande av typen:

”Piratförlaget tar hela ansvaret för det som inträffat, och ber Centrala studiestödsnämnden, alla gentlemän, Säpo, Bengt Erlandsson, KGB och författaren Jan Guillou om ursäkt för detta. Felet är helt och hållet vårt då vi brustit i den källkritiska granskningen av bokens innehåll. Vi har nu beslutat oss för att inte ge ut en ny utgåva av Jan Guillous bok Ordets makt och vanmakt.” 

Men så blev det ju inte. Skickligt slingrade sig Jan Guillou ur Tennstopshistorien, därför att de flesta inte förstod innebörden. KGB-historien vände han snabbt och skickligt till att det handlade om att hemska Expressen sedvanligt drev kampanj mot honom och att det varit helt naturligt att inte ha med det i memoarerna eftersom det varit en schiiiitsak. Ett förklarande tilläggskapitel utlovades till pocketversionen, men när boken publicerades förklarade kapitlet ingenting om själva sakfrågan utan var mest en pinsam vendettalik uppräkning av alla som Jan tycker riktigt illa om. 

Visst kan det upplevas som en schiiitsak om Jan tog studielån eller inte, vems ”fel” det var att han fick svenskt medborgarskap först efter fängelsevistelsen eller om Tennstopshistorien var sanning eller lögn. Men ärligt talat: visst är det här ungefär i paritet med de saker som Jan Guillou oggat sig om angående Frigyes bok? 

Ska Norstedts dra tillbaka en bok för att Frigyes skrivit att blivande fru Guillou gifte sig i svart kavaj när det var en mörkblå dräkt hon hade? Ska man dra tillbaka en bok för att Frigyes konstaterat att han inte hittat Jan Guillous pappa listad i franska arkiv över franska motståndsmän då det enda Guillou kan visa upp är ett pass som ställs ut efter det att de allierade befriat Frankrike samt ett fotografi med pappan i basker i augusti 1945, dvs tre månader efter krigsslutet? Ska man dra tillbaka en bok därför att Jan, nu 70 år gammal, faktiskt hade stora A i biologi i ett terminsbetyg motsvarande årskurs åtta? Knappast.

I P1 Morgon intervjuades Paul Frigyes i fredags och beklagade att han haft ett (1) tydligt fel i boken och det gällande Jan Guillous Solbackavistelse. Närmre bestämt hur det hela slutade när Jan slutade på Solbacka. Till skillnad från vad Frigyes ska ha skrivit i sin bok fick Jan alltså ett betyg innan han lämnade skolan, vilket är rimligt eftersom han gick vidare till gymnasiet. De lärde kan ju tvista om motsvarande åttans betyg är ett slutbetyg eller ett vanligt terminsbetyg.

Frigyes beklagar en researchmiss. Norstedts menar att det är det helt och hållet är deras fel. Själv anser jag att Norstedts har fel. Det är inte ett förslags 100-procentiga fel om ett tryckfel trycks. Nåt jäkla ansvar ligger väl hos författaren! 

I början av detta inlägg nämnde jag min tid på Lexikon 2000 och händelsen med den Langobardiska järnkronan. Den speglar ganska väl på hur man bör se på sådana här frågor. Jag råkade få uppslagsordet Langobardiska järnkronan och den blivande professorn i historia (då docent) Dick Harrison hade i egenskap av kontrakterad expert skickat en utförlig artikel med två bildtexter, som jag alltså skulle granska. Med inlevelse beskrev Dick Harrison hur konstverket använts och med frenesi hävdade han att det var en myt att kronan använts som kungakrona åt bland annat tyska kejsare. Kronan var för liten: den mätte 15 centimeter i diameter och 5,3 centimeter på höjden!

Stopp och belägg tänkte jag, och ringde upp Dick Harrison och undrade lite försynt om vi verkligen var tvungna att gå in på millimetrarna. Var han verkligen säker på siffrorna? Jag minns fortfarande svaret. Langobarderna hade varit hans avhandlingsämne.

”… och jag har själv varit och mätt kronan!” förklarade Dick Harrison.

Vad gör en lexikonredaktör i det här läget?

  1. Går till chefen och ber om att få boka en resa till Monza för att provmäta kronan?
  2. Letar efter någon professor som också specialicerat sig på Langobarderna och som kanske också varit och mätt kronan?
  3. Ringer någon ansvarig för katedralen i Monza och frågar om råd.
  4. Kapitulerar och lägger energin på något annat.

Jag gjorde faktiskt det senare, men vill minnas att jag kortade Dicks älsklingsämne rätt rejält.

Det här exemplet berättar jag för att visa att bokförlag rimligen inte kan vara 100-procentigt ansvariga för eventuella research/tryckfel. Hade bokförlagen suttit med expertkunskap själva hade de ju inte behövt teckna några kontrakt med utomstående! (läs: forskare och andra författare)

Så varför ber Norstedts om ursäkt åt båda hållen i fallet Frigyes Guilloubok? Gissningsvis för att de fått ett tuggummi under foten som de vill bli av med. De bryter kontraktet och tar samtidigt på sig allt ansvar, trots att alla vet att det är Frigyes namn som dragits i smutsen å det grövsta.  

Frigyes bok är utan tvekan en prestigeförlust för Norstedts. Författararvode, kostnader för tryckning, kostnader för tillbakadragen bok samt kostnader för ytterligare redaktörsarbete och nytryckning kanske inte ligger i paritet med förväntad intäkt för boken efter den Guillouska sablingen i SVT. En bok säljer när det skrivs om den. De försäljningssiffror som man kunde fått i januari 2014 är gissningsvis inte alls vad man skulle uppnått med en nytryckning. Rädslan kanske också finns att Guillou har ytterligare något i rockärmen att sabla Frigyes med framför lystna tv-tittare?

Själv konstaterade Frigyes i fredagens P1 Morgon att man inte kan slå Guillou i en tv-debatt. Genom detta påstående har han ju själv kapitulerat. Då hade jag också dragit åt mig öronen om jag var bokförlag.

Men det är inte sant det Frigyes säger. Det förlaget gjorde fel var måhända att satsa på fel häst. Eller så skulle de sett till att pressträna sin författare för att kunna bemöta den Guillouska tekniken, som inte alls är övermäktig. 

Förlaget hade tydligen diskuterat att utöka boken med källhänvisningar, men jag har fått intrycket av att den research som Frigyes gjort har varit något ytlig. Han har visserligen hållit på i flera år (minst tre och ett halvt) men han har inte ens sökt i Solbackas arkiv i Uppsala, vilket är pinsamt! Det finns fler tecken på att arbetet varit både tunt och grunt. Jag har inte läst Frigyes bok, men jag har läst andras recensioner och kommentarer, t ex här och här, och nyhetsmaterial, vilket tyder på att Frigyes inte grävt tillräckligt, för då hade jag ju fått läsa i media om nya saker som ännu inte publicerats.

Jag har en teori om kärnan i Frigyes problem: att han beundrar och samtidigt är lite rädd för Jan Guillou och att många andra, i första hand svenska journalister, också är rädda för Jan Guillou och hovsamt följer hans vilja.

Det innebär att Frigyes får problem med integriteten som journalist samtidigt som han per automatik talar med för få eller inte rätt människor. Därtill har han uppenbarligen kapitulerat inför alla faktakontroller som behövs göras och alla arkiv som behövs grävas i. 

Sommaren 2010, dvs för 3,5 år sedan, avslöjande Paul Frigyes i ett p.s. i en krönika i Tidningen Journalisten att han höll på med en bok om Jan Guillou. Så intressant tänkte jag och mejlade honom med nyfiken fråga om utgivning, förlag och vinkling. Vad skulle boken heta? Monumentet, fick jag veta. Bonniers var förlaget och utgivning till årsskiftet. Nu blev det ju inte riktigt så. Förlagsbyte och tidsplan som spräcktes. Men den viktigaste frågan var själva vinkeln: 

”Är det en biografi eller en intervjubok som handlar om ”fenomenet” Guillou eller vad är det för slags bok?”, undrade jag 2010. ”Eller får du kanske inte ens berätta om vinklingen?”

Svaret blev.

”Jorå
tre teman 
– personen
– ikonen
– yrkesmannen
Har intervjuat och talat med kritiker. Över hundra pers intervjuade eller kontaktade.
blir mycket bra tror jag. jävligt rättvist.
Pau1″

Det kan låta elakt att publicera ett flera år gammalt mejl, men det är faktiskt relevant i sammanhanget. Jag hittar inte mitt svar, men minns att jag glatt svarade att det skulle bli intressant att läsa då det fanns så många versioner om IB-affären och annat kring Jan. Jag fick aldrig något svar och jag har undrat varför. Blev Frigyes skrämd efter att ha sökt på mig på nätet och upptäckt att jag ju var både journalist och intresserad av fallet Jan Guillou? Att jag var gift med en man som har haft mycket med Jan Guillou att göra, nämligen den tidigare IB-agenten Gunnar Ekberg, som för övrigt troligen är ett av Jan Guillous främsta hatobjekt?

Istället för att svara ”så intressant, kan vi ta en fika – jag är ju också från Malmö?” så klippte alltså Frigyes kontakten och undvek därmed ett mångårigt och rikt erfarenhetsmaterial av Jan Guillous beteende under kalla kriget och IB-affären. 

Frigyes har alltså aldrig på dessa 3,5 år kontaktat två välkända kritiker av Jan Guillou, nämligen den tidigare IB-agenten Svante Winqvist eller den tidigare IB-agenten Gunnar Ekberg. I synnerhet den senare har ju haft med Janne att göra genom åren. 

Hur kan Frigyes ha missat dessa två personer? Känner han inte till namnen? Vet han inte hur man kontaktar folkbokföringen? Känner han inte till http://www.ratsit.se? Tror han inte att två f d hemliga agenter som Winqvist och Ekberg kan hittas här på www.hitta.se eller här på www.eniro.se?

Frigyes har skrivit boken ”Höjd över varje misstanke” och framhävs hela tiden som ”journalist” i detta arbete. Därmed bör han alltså hålla sig till SJF:s publicitetsregler. Jag citerar:

”Hör båda sidor 

13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.

Frigyes, som tydligen redan 2010 kontaktat hundratalet personer har alltså 3,5 år senare inte lyckats kontakta två tidigare IB-agenter, varav alltså en av dem bor i den stad Frigyes är bördig från och där Frigyes numera bor.

Skånetrafikens app förtäljer mig att Frigyes och Ekberg bor ca 20 minuter bussledes från varandra. Buss 4 om någon undrar. Inga byten krävs. 

Jag har innerligt undrat varför han avhöll sig från kontakter med två f d IB-agenter. Är det bristande mod? Rädsla för att bli snuvad på ett scoop? Ovilja? Eller förstår han inte vikten av SJF:s regler om att höra olika sidor? 

Jag kan väl säga att jag inte är förvånad, för det tycks finnas en oskriven lag om att svenska journalister (till skillnad från t ex norska och danska journalister) inte får intervjua Gunnar Ekberg och Svante Winqvist. Vem som hittat på den här oskrivna lagen vet jag inte, men jag får hela tiden nya bevis för att den existerat och konstigt nog existerar fortfarande, även om det blir fler och fler journalister som frångår denna oskrivna lag.

För något år sedan träffade min man en f d SR-medarbetare på en tillställning varpå journalisten uttalade orden ”Dig fick man ju inte intervjua tidigare!” Själv hade jag velat vara där och ställa följdfrågan ”Varför inte då?” alternativt ”Fick inte för vem?” Fast jag vet ju egentligen vad det är. Det är den icke nedskrivna censurregeln som en stor del av svensk journalistkår ägnar sig åt sedan 1973. Den som är så genuint ingjuten att ingen riktigt minns vem som kom på den eller varför den finns.

Således har mellan åren 1973 och 2009 IB debatterats uppåt och nedåt och utåt och inåt men bara en (1) enda gång på 36 år (!) har IB-sidan i form av Ekberg och Winqvist blivit inbjudna till att delta i en livedebatt (Gunnel Werner, SVT).

En svensk tidnings chefredaktör lät för några år sedan göra en utredning kring påståendet om att facket 1974 förbjudit tidningen att recensera Svante Winqvists bok ”IB-affären i vems intresse?” Chefredaktören svarade Winqvist att inget kunde vare sig bekräftas eller dementeras. Intressant var dock att till skillnad från de flesta andra tidningar hade just denna tidning inte skrivit om boken, trots att det fanns en stark lokalanknytning och motivering till att publicera en text om boken.

När journalisten Jan Mosander för något år sedan kom ut med en bok kunde man här läsa hur han av styrelseordföranden för Sveriges Radio, Olle Wästberg, skriftligen ifrågasattes för att han hade intervjuat Svante Winqvist. Wästberg skrev i ett mejl till Mosander att Winqvist var en ”välkänd mytoman”, vilket föranledde Winqvist att kontakta Wästberg, som nu inte längre kunde minnas varför jag skulle ha givit dig några speciella epitet” som det står i svarsmejlet. Värt att notera. Wästberg och Winqvist har aldrig träffats och enligt sedvanlig praxis borde Wästberg inte lagt sig i enskilda nyhetsinslag på Sveriges Radio. 

När P3 Dokumentär 2011 sände programmet ”Sjukhusspionen” hängde journalisten Tove Leffler ut Svante Winqvist som en klandervärd person och påstod att han gjort saker han ej gjort. Han gavs ej möjlighet att kommentera det hela, trots att de regler som SR har att verka efter kräver detta. Det hela har blivit ett segdraget ärende som Granskningsnämnden äntligen tagit upp men som de ännu ej avgjort, läs mer här eller läs Winqvists svar till Cilla Benkös yttrande.

2007 gjorde den välrenommerade journalisten Fredrik Johnsson dokumentären ”IB-affären” för P3 Dokumentär. Själv minns jag hur förundrad min man var över de öppna frågorna han fått av journalisten, att journalisten inte verkade ha förutfattade politiska meningar och att Ekberg sedan fått ungefär lika mycket tid i programmet som Bratt och Guillou fått. Det var min man inte alls van vid! 

Helt klart har denna upplevelse sin grogrund i just IB-affären. Redan tidigt hade journalistkåren och Författarsverige tagit ställning i frågan. Det skrevs upprop och kampen fördes på barrikaderna mot IB:s folk och för Guillou/Bratt.

Public Service manifesterade detta genom att låta många kompisar och gamla jobbarkompisar till Jan och andra ideologiskt närstående personer göra väldigt många nyhetsinslag och andra reportage och där flera var gravt vinklade. Det arrangerades också debattprogram i Public Service där bara anti-IB- och anti-Israel-sidan representerades.

Det är denna slagsida som jag menar består. Många journalister följer de gamla invanda spåren utan att reflektera över varför de tagit på sig en censurkappa. 

För ett tag sedan tittade jag på ett så harmlöst program som ”Sommar i P1”. Sedan IB-affären 1973 har Fib/Kulturfrontsidan fått minst 13 program, varav 5 gått till en av de dömda (Guillou). Säpo-sidan har fått 1 program (men personen var ej involverad i IB-utredningen). IB-sidan har aldrig någonsin fått någon inbjudan. Faktiskt inte Peter Bratt heller, fick jag som svar när jag frågade. Tänk att till och med Sommar i P1 drabbats av en självpåtagen Guillousk censur!

2010 fick jag alltså veta att Paul Frigyes var på gång med en bok om Guillou. Min man och jag stötte strax därpå på journalisten Göran Skytte i Kungsparken här i Malmö och nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att fråga om han blivit kontaktad angående Guillou. Jo, det hade han blivit av mer än en journalist, men han ville inte ställa upp. Guillou var ett spöke som han blev påmind om var vecka, blev svaret.

Det var ett ganska bra beskrivning av Jan Guillou. En del tror kanske att jag är kritiker av Guillou, men det är jag faktiskt inte först och främst. Jag är kritiker av ryggradslösa svenska journalister som följsamt följer hans piska när den viner och som avhåller sig från att kontakta andra källor.

Jag har full respekt för att Svante Winqvist och Gunnar Ekberg är trötta på det här tramset, som varat i över fyrtio (40) år! För min del har jag bara upplevt det i dryga tio och jag skäms som svensk journalist över det här.

Hur i hela fridens namn ska vi bli klokare på IB-affären, Sjukhusaffären m fl om journalister medvetet låter bli att vara sakliga, inte gräver i arkiv och medvetet väljer bort att höra människor som har något att säga i frågan?

Jag är en kritiker av till Jan Guillou hovsamma journalister. Jag vet att Jan Guillou kan bli arg på journalister som kontaktar min man och intervjuar honom, men jag respekterar bara de journalister som skiter i att han blir sur.

Vad hade hänt om Paul Frigyes hade kontaktat Svante Winqvist eller Gunnar Ekberg? Var han rädd för att Jan Guillou inte skulle ställt upp på hans intervjuer? Var han rädd för att orsaka ett missnöje från det intervjuobjekt han uppenbarligen beundrar?

Förstår han inte själva essensen i journalistens yrkesetiska regelverk där ”journalistens integritet” behandlas:  

”3. Ge inte efter för påtryckningar från utomstående i avsikt att hindra eller inskränka berättigad publicitet.”

Påtryckningar kan vara subitla eller direkta. De kan komma i form av anklagelser eller motangrepp. Själv tror jag att Paul Frigyes har haft svårt att få folk att ställa upp. Det är många som inte vill ta fighten mot Guillou. Cissi Elwin protesterade mot hur hennes far behandlats i Jan Guillous memoarer där Jan sedan überlägset svarade att hon inte fattade bevistema och juridik (läs: Jan använder sig av härskarteknik och antyder att Hon var mindre begåvad än Jan, som naturligtvis är allvetande). 

Jag har noterat en tendens till att Jan även sablar människor som inte gått i polemik med honom, men som uppenbarligen trampat in på det som Jan uppfattar som hans eget expertisrevir.

Om dessa personer har totalt skild uppfattning mot Jan och får utrymme om detta i media kan han bli skoningslös. 

Det är sedvanligt att kalla dessa personer ”mytomaner” eller framhäva dem som mindre begåvade eller pålästa eller använda andra nedsättande epitet. Denna teknik har Jan använt mot min man sedan 1973. Ju mer plats min man får i media desto värre epitet använder Guillou om honom.

Ett annat hatobjekt som Jan skaffat sig på senare åren är terrorexperten Magnus Ranstorp, som enligt Jan Guillou har fel i det mesta han säger. Å ena sidan kan man se Ranstorp som en internationellt välrenommerad terrorforskare, som satt som expert åt t ex CNN före 11 september. Å andra sidan kan man ju välja att tro på Guillou, som här beskriver Ranstorp som någon som ägnar sig åt ”fantasier” och inte forskar.

Ärligt talat: visst är det uppenbart att Jan Guillou är sur därför att alltför mycket svenskt medialjus hamnat på Ranstorp, som inte alls bekräftar de guillouska sanningarna? Och det är nästan skrattretande hur arg Jan kan bli över att väldigt många av världens journalister försökt komma fram på mobilen till Ranstorp vid tiden för 11 september. Jag tror faktiskt på Ranstorp angående antalet samtal. Jag intervjuade honom för ett par år sedan och fick förklarat vad som hänt (publicerades i SkD Söndag). Leende kände jag dessutom igen mig. Jag hade själv legat på luren för en kommentar när en terrorincident inträffade i Köpenhamn några månader tidigare. Jag ringde och ringde och ringde då jag insåg att sms och inspelade samtal på en svarare nog var lågoddsare just den dagen.

Vill du ha något mer nyanserat i Guillou-Ranstorpsaken så läs det här.   

Det finns sätt att tysta en människa. En känd bokförläggare gav mig vid en middag insikter om hur den guillouska makten kan fungera. Det handlade om den inte helt obekante äventyraren Göran Kropp, som avled i en klättringsolycka 2002.

Bonniers hade gett ut boken ”Göran Kropp 8000 plus”, skriven av David Lagercrantz 1997 och boken var en stor succé så den fick tryckas om gång på gång. Bokförläggaren berättade för mig att Kropp uppfattades som en okontroversiell person. Alla gillade honom och ”alla” journalister ville göra artiklar om Kropp. Således fick Bonniers högar med pressklipp skickade till sig från något pressklippsföretag.

Denna strida ström av pressklipp fortgick ända tills Jan Guillou ilsknade till i en lindrigt sagt förfärlig krönika år 2000. Kropp hade nämligen varit i Arktis med två andra äventyrare och där tvingats skjuta en isbjörn i självförsvar, men detta tog Guillou ej fasta på. Istället beskrev han Kropp & Co som kriminella tjuvjägare, och ordet förbrytare, tjuvskytt, brott, brottslighet etc förekommer så många gånger i den lilla krönikan att jag inte ens orkar räkna ihop dem. 

Det intressanta som bokförläggaren berättade var att pressklippströmmen klipptes av likt en vattenkran som någon plötsligt stängt av. Efter Guillous förfärliga krönika ville i princip ingen svensk journalist göra reportage om Göran Kropp längre! Som av en tillfällighet övergick svensk journalistkår från att ”alla” ville göra reportage om Göran Kropp till att ”ingen” ville göra det.

Nu tror inte jag att det gick ut ett guillouskt påbud om att ingen fick intervjua Kropp. Istället säger det här något om svensk journalistkårs ängsliga lämmelliknande agerande. Ryggradslöst och osjälvständigt helt enkelt. När Jan svingat sitt svärd tycks den samlade kåren lyda.

Vem reflekterade över att Jan Guillou själv något år tidigare i Public Service ägnat sig jakt på isbjörn och då blivit kritiserad för just detta? Och visst är det väl så att han har en isbjörnsfäll därhemma i stugan, förutom alla andra uppstoppade djur som finns där. 

Paul Frigyes borde lära sig av Zlatan, som alltså gått in på Jans personligt inmutade revir genom att införskaffa sig en jaktlicens, bli omskriven i Svensk Jakt och andra tidningar, t ex när han bjuder fotbollslanslaget på helstekt gris här i Malmö samt även regelbundet blir inbjuden till jakter som Jan Guillou inte blir inbjuden till. Det hela började med att Jan Guillou visade sitt agg mot Zlatan i tidningen Nöjesguiden 2011, där Guillou hoppade på Zlatan för och menade att han inte kunde ha ett jaktintresse eftersom han var uppvuxen i en förort (som Jan också är by the way). Det hela fortsatte in i en EM-fotbollsstudio där Guillou plötsligt satt som fotbollsexpert (?) och gjort ner Zlatan för hans bristande ledaregenskaper.

Vad gör Zlatan av alla dessa Guillouska attacker? Han skiter i dem. När han fick frågan om Guillou en gång svarade han:

”Det vet jag inte ens vem det är om jag ska vara ärlig.”

Nils Funcke skrev för någon dag sedan i Expressen att Frigyes blivit välförtjänt luggad av Guillou, men att det finns ”anledning att förundras över förlagets, ska vi kalla det flathet och rädsla för debatt”, se här. 

Men jag tror inte att det är förlaget som är själva problemet. Jag tror att Paul Frigyes hade kunnat göra en riktigt bra bok om han respekterat SJF:s regler fullt ut och slutat vara en så förbaskat cocker spaniel-lik beundrare av Guillou. Lite mer research parad med mer ryggrad och integritet hade behövts. Lite mer murvel och ett lite mer Malmöitiskt a-va-då-då. Sådant respekterar faktiskt till och med Guillou.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Säpo. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Är Guillous researchfel i paritet med Frigyes? Om journalisters rädsla och brott mot yrkes- och publicitetsregler

  1. Åke Sallnäs skriver:

    Frigyes var uppenbarligen helt fel person för att göra en granskning av Guillou. Det krävs nog någon med mer ryggrad. Sådana är det väldigt få bland den svenska journalistkåren – tråkigt men så tror jag att det är.

  2. Paul Frigyes skriver:

    Lena. Intressant inlägg och på många sätt upplysande, men det du skriver är också fel på flera punkter. Jag HAR faktiskt intervjuat Gunnar Ekberg, på restaurang Savoy närmare bestämt, för en artikel som publicerades i Expressen. Han var för övrigt mycket nöjd och sade att det var den första rättvisa framställning han läst om den tiden. Jag har också med citat från honom i boken. Jag har dessutom givetvis även läst hans bok. I samma veva pratade jag även med Svante Winquist.
    Vidare: Jag har även talat med Cecilia Elwin och hon hade vänligheten att sända mig dokumentation på papper så att jag i detalj kunde reda ut frågan om JGs anklagelser mot hennes far. I samråd med redaktören valde vi dock att lyfta den sekvensen från boken, eftersom det blev lite för tekniskt och utredande, det var inte den typen av bok vi ville göra, utan en bredare, som handlar om personen, yrkesmannen och fenomenet JG.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej!
      Frågade Gunnar och han har ett minne av en journalist från Savoy. Jo, det hade han. Det var ju trevligt att han är med i en bok som inte finns och han visste ej att han blev intervjuad för🙂

      Ang Cissi Elwin tror jag att det är för svårbegripligt för ej insatta. Tyvärr.

      Hade du bett mig, i egenskap av f d lexikonredaktör, läsa ditt korrektur hade jag varit en enveten faktagranskare som ej accepterat påståenden om svart kavaj på dam i fru Skarps ålder. Jag har gått sömnadsutbildning på Gamleby folkhögskola och handsytt fållar till adelnsdöttrars brudklänningar och pillat på ej nämnda personers Nobelstassar.

      I övrigt har jag all respekt för att Jan Guillou är ett utåthelvete jobbigt researchämne, eftersom han ändrar sin historia hela tiden. Utmattning är bara första ordet.
      //Lena

  3. Agneta Åhrberg skriver:

    Detta är en hel uppsats om det sensationella att Norstedts förlag inte vågar ge ut en bok om ikonen Jan Guillou. Felen i den skrivna boken är fullständigt banala (är ett terminsbetyg från 8:a ett slutbetyg?) och faktiskt närmast ointressant i det stora hela. Saker som varför JG ‘försvann’ från PressKlubbens ordförandepost är mycket mer viktigt att dokumentera än om han som 14-åring smygrökt på Solbacka internatskola. Det är mycket intressant att Aftonbladet storsäljer när han skriver krönikor. Jag lever i föreställningen att JG meddelar att han vill publicera en bestämd dag och någon annan, mindre säljande opinionsbildare får flytta på sig. Det här är viktigt när vi vanliga kreti och pleti ska välja våra opinionsbildare att påverkas av. Ingen i landet, inte ens AB:s chefredaktör, gjorde annat än bugade när JG titulerade en kvinna ”menederskan” i sin krönika. Hon visste säkert att ingen, inte ens Nordstedts förlag skulle lyfte ett ögonbryn för att försvara henne mot elakt förtal. Som Frigyes sagt: JG är en ikon, vilket betyder att han tydligen är helig som en madonna. För en del.

Kommentarsfältet är stängt.